Spricka borttrollad

Det händer ibland att vi får in gitarrer med sprickor i greppbrädor och de brukar vara tacksamma att laga, i synnerhet om det är ebenholts. Det samma gäller sprickor i stall om de inte är allt för stora. Vi fick in en gitarr som kostat ca 12-15000:- som hade sprickor i greppbrädan och på stallet. Egentligen borde man byta stallet men kunden ville inte kosta på det så vi fyllde helt sonika igen sprickan.

Spricka i stall
Före.
Spricka i stall lagad.
Efter.

Gibson Les Paul Junior 1957

Återigen ombandning av en Gibson Les Paul Junior – denna gång en 57:a. Ägaren har haft den i sin ägo sedan 1980 och det har varit hans ögonsten sedan dess (han har bl.a. haft en ”riktigt” Les Paul Sunburst från 1959 men sålde den eftersom han tyckte Juniorn var allt han behövde) och det är andra gången den bandas om – anmärkningsvärt är att det övriga slitaget inte står i paritet med slitaget på banden; den har använts flitigt men uppenbarligen varsamt. Lite belt buckle wear på baksidan har tillkommit.
Den förra ombandningen var inte usel men inte heller bra och man hade slipat greppbrädan lite fel.
Mekaniken och potentiometrar är bytta av ägaren. Knopparna på originalmekaniken är av celluloid och de hade börjat brytas ned.
Ägaren berättade att han sagt att han ska begravas med den även om sonen (som spelar gitarr) har invänt.

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1959 och lite punkhistoria

Det finns få ord som triggar gitarrister mer än ”Les Paul 1959” alla vet vad det är, många drömmer om att få äga en men få har ens sett dem i verkligheten. Jag har sett och provspelat några men kan inte säga att de står i paritet med priset – två av de jag klämt på kostade två miljoner men det högsta priset som betalts är närmare sex miljoner. Ärligt talat skulle jag inte med förbundna ögon skilja dem från en bra reissue. Säger man ”Les Paul Junior 1959” får man inte samma reaktion – mer ”jaha, coolt!”. Priset ligger på några tiotusen beroende på skick – ofta är de välspelade (men sällan moddade) vilket jag tycker är prisvärt med tanke på att det är en gammal klassisk modell och en fantastisk ”basic rocker”. Ett av Juniors främsta signum är P-90-micken och det är en mick man älskar eller hatar – men även om man älskar den måste man vara beredd att stå ut med brummet. Under 70- och 80-talet var Les Paul Junior (även efterföljaren SG Junior) ett vanligt val för punkgitarrister; det är en gitarr man använder för att pumpa ut riff med och de kostade inte mycket då heller – jag skulle säga att ett typiskt punkpris i början av 80-talet var 1500:-.

I min forna hemstad Halmstad gjorde Sex Pistols 1977 sin första spelning utanför Storbritannien. Jag var bara tretton år och hade ingen lockelse men jag känner flera som var där, till och med en kille som var ett år yngre än mig. Många av de som såg konserten blev så tagna att de hoppade på tåget och blev punkare själv – jag känner minst fem av dem. En av dem har berättat att det totalt förändrade hans liv, han hade hört talas om punk och åkte till konserten med en kompis. Han kunde bara likna det vid en religiös frälsning.

Sid Vicious i Halmstad 1977
Sid Vicious på Discoteque Stranden i Halmstad 15 juli 1977. I mitten vakten Sebastian ”Sebbe” Bozic som höll ordning på många rockkonserter i Halmstad – en kille man inte bråkade med och jag anar att Sid har fattat det. Foto: Lars Åström. Källa: www.kb.se

En av de som var där hade fram till konserten studerat klassisk gitarr men blev också drabbad, köpte en Gibson Les Paul Junior från 1959 och började spela punk. Några år senare spelade hans band in en EP som floppade totalt men idag räknas den som den mest svårtillgängliga av alla svenska punkvinyler och har sålts för 20000:-. Gitarren sålde han senare till Jari Välitalo, en annan musikprofil i Halmstad. Som barn bodde vi på samma gata och från tonåren sågs vi på konserter och repade ett tag i samma lokal. På 90-talet spelade min bror med Jari under många år och därigenom stötte jag på honom på konserter och i deras replokal. Så jag har sett den här Juniorn till och från under några decenniers tid och i höstas kom Jari in med den när han var på besök i Stockholm. Först och främst var banden rejält nedslitna så det var dags för den första ombandningen sen den lämnade fabriken för 58 år sedan. Greppbrädan var sliten och några dots hade lossnat och försvunnit. När Jari köpte den var mekaniken utbytt till Grover Rotomatics, en typisk 70-talsuppgradering. De två största jobben var att banda om och montera en repromekanik från Kluson.

Slitna band
Detta var det primära problemet. Min vana trogen påpekar jag att man i ett sånt här fall inte kan slipa greppbrädan för att få bort groparna eftersom det skulle påverka halsens tjocklek och spelkänslan.
Slitage baksida
Landskapet på kroppens baksida.
Krater
En krater ovanför plektrumskyddet av hårt spelande.
Slitage
Naturligt slitage. 
Grover Rotomatics
Grover Rotomatics som troligen tillkommit på 70-talet. Sadeln har aldrig varit borttagen.
Faded cherry
Plektrumskyddet har skyddat lacken från blekning. Notera de två runda märkena efter tvingar när halsen har limmats fast.
Utjacksplatta
Utjacksplattan är en av de få saker som bytts ut. Mässing, typiskt 80-tal.
Bumble bee capacitor
Elektroniken är helt orörd. Bumble bee kondensator.
P-90 pickup
Jag är nästan säker på att jag var den första som tagit bort mickkåpan sedan 1959. Tyvärr glömde jag ta en bild innan jag tog bort allt damm som samlats där.
Hålen till Grovermekaniken pluggades igen. Det skulle gå att använda conversionbussningar men när man borrat upp hålen för Grovermekaniken hade man inte varit så noggrann och de satt på varierande avstånd.
Jigg
En jigg för att få hålen exakt så att den nya mekaniken passar.
Etapphål
Liksom på original borrades hålen i etapper.
Mekanikhål
Två av hålen från baksidan.
Kluson
Reprotillverkad mekanik från Kluson.
Kluson 3+3
Framsidan med den nya mekaniken.
Ombandning och bandslip
Ombandning och bandslip klar.
Greppbräda
Nya band. Greppbrädan hade inte samma slitage högre upp med undantag från kanten som nötts av plektrum.
Wrap around
Originalstallet är sedan länge försvunnet och flera har provats genom åren: Leon Quan Badass, en kopia av dito, ett Pigtail och underst ett japanskt med fast intonering men med kompensation för plan G-sträng.
TonePros
Pigtail-stallet var det som fungerade bäst och jag uppgraderade med låsbara studs från TonePros. Notera att stallbockarna hamnat väldigt långt bak. Ett originalstall har inte samma justeringsmån och intoneringen måste varit usel.
Utjacksplatta
En mer korrekt utjacksplatta.
Gibson Les Paul Junior 1959
Vad man helst vill göra nu? Plugga in den i en ProCo Rat och en Marshallcombo och mangla fram garagerocksackord.
jari Välitalo med Gibson Les Paul Jr
En lycklig Jari Välitalo.

Gitarrmyter del 3: stämskruvar

Om gitarren stämmer ur sig ska man byta stämskruvar. Nej, problem med stämningen går till 98% att lokalisera till översadeln. Det kan också bero på stallet eller andra saker – i mycket ovanliga fall på stämskruvarna. Har sadelns skåror grader eller är för små hakar strängarna upp sig, detta kan vara väldigt påtagligt när man bänder – strängen går inte tillbaka i lika mycket som den sträckts.
Det inte ovanligt att jag får in gitarrer där ägaren ber mig att byta stämskruvarna – men det slutar alltid med att jag byter sadeln.

Gibson Les Paul Signature

Även detta inlägg handlar om en udda fågel – en Gibson Les Paul Signature från 1972. Les Paul lobbade hårt hos Gibson för att de skulle anamma lågimpendansmickar – de har sina fördelar men inte så stora att Gibson ville satsa på dem lika mycket som Les Paul. De gjorde honom till viljes med några modeller med lågimpedansmickar; Les Paul Recording, Les Paul Professional, basen Les Paul Triumph (som hade en Les Paul-formad kropp) och Les Paul Signature. Alla dessa läste jag om när jag började nörda ner mig i gitarrer i början på 80-talet, de tre förstnämnda har jag sett några gånger men ändå väldigt sällan. En Signature har jag aldrig någonsin sett i verkligheten tidigare.

Gibson Les Paul Signature
Udda fågel – guldtupp?

En märklig best, designmässigt hälften 335 och hälften Les Paul Goldtop. Kroppen är uppbyggd som en 335:a med en centerstock. Den har en tidstypisk tredelad hals, ett ”vanligt” Gibsonhuvud och crown inlays. I övrigt inget udda – förutom mickar och elektronik. På sargen sitter ett telejack för lågimpendansutgången och på locket sitter motsvarande för högimpendans. Tanken var att man via lågimpendansutgången skulle kunna köra rakt in i ett mixerbord, därtill blir det mycket lite dämpning av kabeln. Högimpendansutgången är kopplad till en transformator inne i gitarren som ger den en utimpendans som är att jämföra med vanliga högimpedansmickar. Det finns bara en volym och en ton, de två andra rattarna är vridomkopplare: en impedansomkopplare med tre lägen och en för att koppla mickarna i motfas.

Detta exemplar var i bra skick trots sin ålder men greppbrädan var lite ojämn, några band var ojämna och slitna så det blev en ombandning.

Gibson Les Paul Signature
För att vara från 1972 var den i bra skick, även om det fanns tecken på att den spelats mycket hade tidigare ägare varit rädd om den. Jim slutpolerar banden – allt utom banden är täckta med tejp, även baksidan.

Gretsch bas från 1964

Möjligen har jag nämnt det innan: jag älskar udda gitarrer. Strata, tele, Les Paul, SG, 335 ser jag varje dag och de bjuder sällan på några överraskningar. Det är alltid kul att få in udda, konstiga, knäppa, ovanliga, misslyckade eller missförstådda instrument. Dessutom älskar jag när det finns en historia bakom och få höra ägaren berätta om sin affektion för instrumentet. Vi fick in en udda Gretschbas, så udda att jag faktiskt inte lyckats googla fram en liknande – så det var en riktig odd ball. Varianten med två mickar är ovanlig men denna med en mick är antagligen lika vanlig som en vit älg. En verkligt udda detalj är en utdragbar stackel så att man kan spela den som en ståbas.

Gretsch bas 1964
Notera tum- och fingerstöden – både och.

Dessutom hade den en lång historia med ägaren. Den är tillverkad 1964 och han köpte den på Franks Musik i Gamla Stan (som drevs av den fantastiske hot-dragspelaren Erik Frank) 1968 för 400:- inklusive ett fodral som är det största och underligaste fodral jag sett. Ägaren spelade i ett rockband men senare satsade han på klassisk gitarr och han beställde två gitarrer av den legendariska gitarrbyggaren Georg Bolin – en klassisk och en altgitarr, sistnämnda var en 11-strängad gitarr med vilken man kunde spela äldre lutrepetoar – Bolins egen inovation och hans flaggskepp. Basen har länge legat i träda men nu hade han bestämt sig för att rusta upp den och få den spelbar.
Det största problemet var att stränghållaren var sprucken och det var inte tal om att ersätta den med något som bara var liknande. Det visade sig att vara näst in till omöjligt att hitta en – jag googlade och följde alla länkar som verkade vettiga, mailade folk som specialiserat sig på vintagedelar till Gretsch. Jag gav upp men när jag kollade två veckor senare dök det upp en på Ebay i USA – det var new-old-stock och kostade närmare 2000:- med frakt.
Gummit på dämparen hade förmultnat och en ny fick tillverkas. Därtill fick den en allmän uppfräschning och även fodralet fixades till.

Gretsch bass headstock
Stort men coolt huvud. Notera nubben som fixerar sadeln – det är original och inget som gjorts i efterhand.
Gretsch Filtertron bass
Nytt gummi på dämparen. Dessvärre har mycket guldplättering försvunnit, speciellt från stallet.

Att laga halsar själv – sensmoral: låt bli…

Huvuden och halsar som går av är inte så värst ovanligt och jag har sett många i mina dagar, det klassiska är att man lutat den mot något och den har rasat ner, i två fall hade ägarna lagt gitarren på golvet och i båda fallen hade sångerskorna tagit ett steg bakåt. Det kan också vara transportskador, det kan räcka med att caset ramlar eller kastas in i en bil.
Men så finns det många som tycker att de kan laga det själv – om du tror det: nej, låt bli! För det första krävs det lite pyssel att få bitarna att passa och man måste ibland göra en form som pressar ihop skarven jämnt. Men framför allt är det limmet som är kritiskt, vanligt trälim typ Casco funkar inte. Jo, det kan funka men ofta håller det inte i längden. Och har man limmat en gång har man avsevärt försämrat chansen att göra en ny hållbar lagning och det krävs mycket jobb, ibland flera timmar för rensa upp för att få till en ny lagning.
För ett tag sedan ringde en desperat kund som ville ha sin gitarr lagad snabbt, huvudet hade gått av. Jag berättade vad det skulle kosta men framför allt avrådde jag honom från att göra det själv. Han hörde av sig dagen efter – han hade limmat den själv men det höll inte så han kom in med den. Tack och lov var det ingen dyr gitarr men jag konstaterade att kostnaden för att göra om det skulle överstiga priset på gitarren (ca 2000:-).

Gibson SG

Det här är en Gibson SG med ett halsbrott som ägaren försökt laga själv med trälim, passningen var dålig så det fanns mycket överflödigt lim att rensa bort. Det är en ’61 reissue med kort halsinfästning – 22:a bandet ligger rakt över infästningen, suveränt för spelbarheten men katastrofalt när det kommer till stabilitet, den bara ber om att få gå av. På dessa finns det i stort sett alltid ”stress cracks”, små sprickor i lacken som visar att det finns krafter där men det betyder absolut inte att den är på väg eller kommer att spricka. Men man ska alltid vara försiktig med gitarrer med kort halsinfästning; det samma gäller Les Paul Junior och Special med double cut away.
Jag får ofta frågan om det kommer att hålla – ja, det kommer att hålla om man inte försökt limma själv. Fogen i sig blir starkare än träet och går den av igen är det på ett annat ställe. Jag har aldrig fått tillbaka en lagning som gått upp men ibland kan den spruckit på ett annat ställe.
Det man ska tänka på när man fått ett brott är att släppa på strängarna, leta upp eventuella flisor och inte pilla i skarven.
Så vad kostar det att limma en knäckt hals? Det beror på, vill man bara ha den hel och inte bryr sig om att det finns en liten skarv hamnar man på 4-500:- och uppåt. Vill man ha skadan mer eller mindre osynlig kan det kosta…. mycket. Jag har gjort huvudlagningar som slutat på 5000:- eller strax däröver och då är det vanligen ett försäkringsbolag som står för notan.

Gitarrmyter – del 2: Mässingsadeln

När jag började nörda ner mig i gitarrer i slutet av 70-talet var mässing HETT! Mässingsstall, mässingsadlar, all hardware i mässing – t.o.m. kontrolltäckplattor, plektrumskydd och rattar. Jag köpte en Fender Stratocaster i London 1981 där man i affären bytt till mässingssadel – liksom på många andra gitarrer i affären. Det var ett helt enkelt ett försäljningsargument för då var den allmänna uppfattningen att stall och sadlar i mässing skulle förbättra ”sustainen” – jag skriver ordet inom citationstecken för egentligen menade man attack, ton, twang eller något sånt. Idag anses mässing vara ett sällsynt dåligt material när det kommer till ton. Personligen föredrar jag telestall med stålsadlar (stallsadlar alltså) mer än de mer populära mässingssadlarna  – mässing äter ton.
Jag brukar säga att gitarrbranschen har sin egen evolution – saker som inte tillför något egentligt värde dör ut av sig själv.  Jag kan garantera att mässingsadeln skulle vara en flopp idag men den lever kvar, mycket på grund av en känd gitarrist; får jag in en strata med mässingssadel kan jag med säkerhet säga att ägarens största förebild är Yngwie Malmsteen, speciellt om den är vit eller ”Yngwie-gul”. Och jag ser aldrig ser jag en Telecaster eller Les Paul mässingssadel och om jag gör kan jag säga att den stått i en klädkammare sedan början på 80-talet.
Anhängarna av mässingssadlar anför skäl som att tonen på öppna strängar är mer lik de när man trycker ner ett band. Eller den gamla klyschan om ”bättre sustain”. Nej, nej, nej. En sadel är en underskattad detalj på en gitarr men hur den påverkar tonen är försumbart med andra saker på en gitarr. Det finns mängder av faktorer som påverkar i mycket större grad: trä, greppbräda, greppband, halsvinkel, stall, strängar, setup osv. Jag kan höra skillnad på dragstång, bredd på band, stämskruvar – för att de inverkar på halsens massa. Men material i sadel skulle jag aldrig kunna skilja ut i ett blindtest.
Därtill är en mässingssadel mindre förlåtande – man måste se till att det inte finns det minsta grader i kanterna på skåran för att strängarna inte ska haka fast.
Men som med alla andra myter jag försöker avliva – det är min personliga uppfattning. Jag kan ha fel men det krävs väldigt bra argument för att övertyga mig om att jag har fel i detta fall.

Gitarrmyter – del 1: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada

Jag älskar av myter och skrönor för det säger mycket om människans fascination för det fabulösa och osannolika. I mitt jobb stöter jag ofta på myter om gitarrer, många av dem har jag hört i 30-35 år men de lever vidare trots att de är orimliga och ibland ovetenskapliga. I några  inlägg framöver kommer jag att ta upp några populära myter som jag vill avliva eller åtminstone ge en nyanserad syn på. Jag vet att många kommer att säga emot mig men så är det med myter och skrönor – de som tror på dem vill inte förlora sin tro. Jag tar risken för jag vet att många står mittemellan och uppskattar att få en  kritisk och någorlunda vetenskaplig förklaring.

Jag börjar med den här: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada. En seglivad myt. Jag hörde den av en kompis första gången 1979 när jag började spela gitarr och han hade fått lära det sig av en äldre bror. För ett tag sedan såg jag en tråd på ett forum där detta avhandlades; ungefär hälften stödde teorin och den andra hälften var emot. Det anfördes alltså att halsen kan ta skada eller ändra sig allt för mycket så att det påverkar spelbarheten och t.o.m. förstör halsen. Någon påstår sig varit tvungen att kassera halsen efter att strängat om den på ”fel” sätt. Anhängarna blev nog ännu mer övertygade när en känd och rutinerad gitarrist gjorde ett inlägg och stödde teorin.

Jag skulle inte förlita mig på en gitarr som är så instabil att den inte klarar av att man tar bort alla strängarna på en gång. Att halsar ändrar form beror mer på dåligt trä eller vek dragstång men också av kraften från strängarna. En hals som utsatts för strängarnas drag under decennium är sällan jämn eftersom träet komprimeras och ändrar sig med tiden. Undersöker man en gitarr med några år på nacken ser man att banden sällan är i nivå vilket beror på att träet ändrat form med tiden – av strängarnas kraft. Den ökända ”uppförsbacken”, ”puckeln” eller ”humpen” vid halsinfästningen är också en följd av denna kraft. Så jag skulle till och med gå så långt och säga att en hals mår bättre utan strängar än med.

Jag har två hypoteser till varför myten har uppstått; på orkestergitarrer hålls stallet fast  av strängarnas tryck, lossar man alla strängar är stallet löst och det kan sedan vara svårt att få intonationen rätt när man satt tillbaka det. För det andra kan man uppleva att nya strängar svänger mer och därför rasslar lättar, därmed antar många att halsen ändrat relief. Många byter kanske till en annan strängtjocklek men vet inte att man måste justera reliefen för att kompensera för den ändrade dragkraften. Det rasslar eller så är stränghöjden för hög och då antar de att halsen tagit skada.

Många myter dör ut med tiden men eftersom den här har hängt med så länge blir jag inte förvånad om jag kommer att höra den igen om 30  år.

SC Custom Pine

Westerberg SC Custom Pine
SC Custom Pine

Beställd för en ovetande gitarrist som kommer att få den på sin 40-årsfest – hans kompisar och familj har samlat in pengar till bygget. Klassisk amerikansk modell men beställarna ville ha ett svenskt tema så det blev kropp i svensk fur, hals i svensk björk, greppbräda i svensk ek som gasats, plektrumskydd i svenskt läder som graverats med kurbitsmotiv, sadel och positionsmarkeringar (även de på sidan av greppbrädan) av svenskt älgben. Mickarna är svenska Lundgren P-90 Vintage. Sa jag att det mesta är svenskt? Men inte allt; stallet och mekaniken är från Gotoh och all elektronik (även rattar och vred) är från USA. Tunn cellulosalack. Låter så fantastiskt som fur alltid gör – kan bara beskrivas som resonant.