I mitt förra inlägg skrev jag att jag ofta får frågan vilka årgångar av Fender och Gibson som är sämst – och att det inte går att svara säkert då de haft olika lågvattenmärken. Man kan dock säga att Gibsongitarrer från den s.k. Norlin-eran är mindre populära. Det Panamabaserade företaget ägde Gibson mellan 1969 och 1986 och det sammanföll med många ändringar i konstruktionerna i syfte att förbättra gitarrerna eller att rationalisera tillverkningen. Många av dessa var inte direkt dåliga eller ogenomtänkta men avvek i hög grad från den gängse uppfattningen hur en Gibson ”ska” se ut.

En Les Paul från 1974. Mickarna hade bytts till DiMarzio Super Distorsion men ägaren ville ha tillbaka originalmickarna.
Gibson gjorde en stor förändring 1971; tidigare var framsidan av huvudet ett tunt fanér som färgats in och lackats men nu övergick man till en ganska tjock fiberplatta där loggan var inlagd på förhand. Detta ger ett ”plastigare” intryck. Därtill hade man breddat huvudet.
Också typiskt för Norlin-eran – och bespottat är att man under några år gjorde halsarna i lönn, antagligen för att göra dem starkare och mindre benägna att få huvudbrott.
Dessutom laminerade man ihop dem av fem stycken.
Den s.k. voluten är också typisk för Norlin-eran och även detta en åtgärd för att komma tillrätta med knäckta halsar. Men också väldigt impopulärt idag när sena 50-talare har blivit idealet.
Med risk för att bli tjatig: åter en impopulär metod från Norlin-eran: ”pancake body” vilket innebar att man laminerade kropparna. Som gitarrbyggare kan jag ofta se hur tillverkare tänkt för att göra moment snabbare eller att spara pengar – men jag kan inte riktigt komma på fördelen i detta fall. Det enda jag kan komma att tänka på är att tunnare virke är billigare än tjockare sett till volymen – detta beror på att tunnare plankor torkar snabbare. Samtidigt tar det längre tid att limma ihop dem. Möjligen kan det vara för att få kabelkanalerna i ett lägre plan men jag kan inte se att det skulle vara någon överlägsen fördel.
Neck tenon är ett begrepp när det gäller Gibson och speciellt Les Paul – med detta avses hur lång ”tungan” från halsen ände går in i kroppen. Här kan man se att kroppen är fräst för ”short neck tenon” men konstigt nog har inte halsen någon tenon – därav har det uppstått ett hål.
Här kan man se skarven mellan lönntoppen och resten av kroppen. Kabelkanalen ligger alltså här lite djupare då den är fräst i den nedre delen av kroppen – normalt ligger kanalen direkt under lönnen.
Rejäla kondensatorer! Jag kan hålla med om att de ser ut som paper-in-oil men jag gissar att det är av plastfoliekondensatorer. Notera att man fräst ner för att minska godstjockleken i efterhand.
En av DiMarziomickarna.
En riktigt gammal som saknar märkning.
Mickarna hade skarvats på de existerande kablarna – ganska amatörmässigt.
Jo, det kanske funkade men…
Originalmickarna.
Originalmickarna skarvades tillbaka. Mittledarna löds ihop, innan dess har man trätt på en krympslang som förs över och krymps på – därefter skarvar man ihop kablarnas skärmar med skärmfolie som man löder i ändarna.
Banden var rejält låga och platta – antagligen har den varit med om en eller flera bandslipar.
Nya band har pressats ner och kanterna filas in.
Ombandning klar.
Ganska typiskt för denna era är att topparna inte är så spektakulära, ofta vanligt trä eller vad man kallar ”plain” och dessutom kan skarvarna sitta lite hur som helst. Denna är skarvad av tre bitar. Notera också den något asymmetriska sunbursten – det är mer mörkbrunt till höger på partiet kring halsmicken än på den vänstra sidan.
Kanske den inte ser ut som de flesta vill att en Les Paul ska se ut men jag tycker att de har ett oförtjänt dåligt rykte – trots sina egenheter är de stabila och pålitliga. Och för mig är det lite nostalgia – när jag började spela gitarr 1979 var det såna här som fanns i musikaffärer.