Gretsch bas från 1964

Möjligen har jag nämnt det innan: jag älskar udda gitarrer. Strata, tele, Les Paul, SG, 335 ser jag varje dag och de bjuder sällan på några överraskningar. Det är alltid kul att få in udda, konstiga, knäppa, ovanliga, misslyckade eller missförstådda instrument. Dessutom älskar jag när det finns en historia bakom och få höra ägaren berätta om sin affektion för instrumentet. Vi fick in en udda Gretschbas, så udda att jag faktiskt inte lyckats googla fram en liknande – så det var en riktig odd ball. Varianten med två mickar är ovanlig men denna med en mick är antagligen lika vanlig som en vit älg. En verkligt udda detalj är en utdragbar stackel så att man kan spela den som en ståbas.

Gretsch bas 1964
Notera tum- och fingerstöden – både och.

Dessutom hade den en lång historia med ägaren. Den är tillverkad 1964 och han köpte den på Franks Musik i Gamla Stan (som drevs av den fantastiske hot-dragspelaren Erik Frank) 1968 för 400:- inklusive ett fodral som är det största och underligaste fodral jag sett. Ägaren spelade i ett rockband men senare satsade han på klassisk gitarr och han beställde två gitarrer av den legendariska gitarrbyggaren Georg Bolin – en klassisk och en altgitarr, sistnämnda var en 11-strängad gitarr med vilken man kunde spela äldre lutrepetoar – Bolins egen inovation och hans flaggskepp. Basen har länge legat i träda men nu hade han bestämt sig för att rusta upp den och få den spelbar.
Det största problemet var att stränghållaren var sprucken och det var inte tal om att ersätta den med något som bara var liknande. Det visade sig att vara näst in till omöjligt att hitta en – jag googlade och följde alla länkar som verkade vettiga, mailade folk som specialiserat sig på vintagedelar till Gretsch. Jag gav upp men när jag kollade två veckor senare dök det upp en på Ebay i USA – det var new-old-stock och kostade närmare 2000:- med frakt.
Gummit på dämparen hade förmultnat och en ny fick tillverkas. Därtill fick den en allmän uppfräschning och även fodralet fixades till.

Gretsch bass headstock
Stort men coolt huvud. Notera nubben som fixerar sadeln – det är original och inget som gjorts i efterhand.
Gretsch Filtertron bass
Nytt gummi på dämparen. Dessvärre har mycket guldplättering försvunnit, speciellt från stallet.

Att laga halsar själv – sensmoral: låt bli…

Huvuden och halsar som går av är inte så värst ovanligt och jag har sett många i mina dagar, det klassiska är att man lutat den mot något och den har rasat ner, i två fall hade ägarna lagt gitarren på golvet och i båda fallen hade sångerskorna tagit ett steg bakåt. Det kan också vara transportskador, det kan räcka med att caset ramlar eller kastas in i en bil.
Men så finns det många som tycker att de kan laga det själv – om du tror det: nej, låt bli! För det första krävs det lite pyssel att få bitarna att passa och man måste ibland göra en form som pressar ihop skarven jämnt. Men framför allt är det limmet som är kritiskt, vanligt trälim typ Casco funkar inte. Jo, det kan funka men ofta håller det inte i längden. Och har man limmat en gång har man avsevärt försämrat chansen att göra en ny hållbar lagning och det krävs mycket jobb, ibland flera timmar för rensa upp för att få till en ny lagning.
För ett tag sedan ringde en desperat kund som ville ha sin gitarr lagad snabbt, huvudet hade gått av. Jag berättade vad det skulle kosta men framför allt avrådde jag honom från att göra det själv. Han hörde av sig dagen efter – han hade limmat den själv men det höll inte så han kom in med den. Tack och lov var det ingen dyr gitarr men jag konstaterade att kostnaden för att göra om det skulle överstiga priset på gitarren (ca 2000:-).

Gibson SG

Det här är en Gibson SG med ett halsbrott som ägaren försökt laga själv med trälim, passningen var dålig så det fanns mycket överflödigt lim att rensa bort. Det är en ’61 reissue med kort halsinfästning – 22:a bandet ligger rakt över infästningen, suveränt för spelbarheten men katastrofalt när det kommer till stabilitet, den bara ber om att få gå av. På dessa finns det i stort sett alltid ”stress cracks”, små sprickor i lacken som visar att det finns krafter där men det betyder absolut inte att den är på väg eller kommer att spricka. Men man ska alltid vara försiktig med gitarrer med kort halsinfästning; det samma gäller Les Paul Junior och Special med double cut away.
Jag får ofta frågan om det kommer att hålla – ja, det kommer att hålla om man inte försökt limma själv. Fogen i sig blir starkare än träet och går den av igen är det på ett annat ställe. Jag har aldrig fått tillbaka en lagning som gått upp men ibland kan den spruckit på ett annat ställe.
Det man ska tänka på när man fått ett brott är att släppa på strängarna, leta upp eventuella flisor och inte pilla i skarven.
Så vad kostar det att limma en knäckt hals? Det beror på, vill man bara ha den hel och inte bryr sig om att det finns en liten skarv hamnar man på 4-500:- och uppåt. Vill man ha skadan mer eller mindre osynlig kan det kosta…. mycket. Jag har gjort huvudlagningar som slutat på 5000:- eller strax däröver och då är det vanligen ett försäkringsbolag som står för notan.

Gitarrmyter – del 2: Mässingsadeln

När jag började nörda ner mig i gitarrer i slutet av 70-talet var mässing HETT! Mässingsstall, mässingsadlar, all hardware i mässing – t.o.m. kontrolltäckplattor, plektrumskydd och rattar. Jag köpte en Fender Stratocaster i London 1981 där man i affären bytt till mässingssadel – liksom på många andra gitarrer i affären. Det var ett helt enkelt ett försäljningsargument för då var den allmänna uppfattningen att stall och sadlar i mässing skulle förbättra ”sustainen” – jag skriver ordet inom citationstecken för egentligen menade man attack, ton, twang eller något sånt. Idag anses mässing vara ett sällsynt dåligt material när det kommer till ton. Personligen föredrar jag telestall med stålsadlar (stallsadlar alltså) mer än de mer populära mässingssadlarna  – mässing äter ton.
Jag brukar säga att gitarrbranschen har sin egen evolution – saker som inte tillför något egentligt värde dör ut av sig själv.  Jag kan garantera att mässingsadeln skulle vara en flopp idag men den lever kvar, mycket på grund av en känd gitarrist; får jag in en strata med mässingssadel kan jag med säkerhet säga att ägarens största förebild är Yngwie Malmsteen, speciellt om den är vit eller ”Yngwie-gul”. Och jag ser aldrig ser jag en Telecaster eller Les Paul mässingssadel och om jag gör kan jag säga att den stått i en klädkammare sedan början på 80-talet.
Anhängarna av mässingssadlar anför skäl som att tonen på öppna strängar är mer lik de när man trycker ner ett band. Eller den gamla klyschan om ”bättre sustain”. Nej, nej, nej. En sadel är en underskattad detalj på en gitarr men hur den påverkar tonen är försumbart med andra saker på en gitarr. Det finns mängder av faktorer som påverkar i mycket större grad: trä, greppbräda, greppband, halsvinkel, stall, strängar, setup osv. Jag kan höra skillnad på dragstång, bredd på band, stämskruvar – för att de inverkar på halsens massa. Men material i sadel skulle jag aldrig kunna skilja ut i ett blindtest.
Därtill är en mässingssadel mindre förlåtande – man måste se till att det inte finns det minsta grader i kanterna på skåran för att strängarna inte ska haka fast.
Men som med alla andra myter jag försöker avliva – det är min personliga uppfattning. Jag kan ha fel men det krävs väldigt bra argument för att övertyga mig om att jag har fel i detta fall.

Gitarrmyter – del 1: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada

Jag älskar av myter och skrönor för det säger mycket om människans fascination för det fabulösa och osannolika. I mitt jobb stöter jag ofta på myter om gitarrer, många av dem har jag hört i 30-35 år men de lever vidare trots att de är orimliga och ibland ovetenskapliga. I några  inlägg framöver kommer jag att ta upp några populära myter som jag vill avliva eller åtminstone ge en nyanserad syn på. Jag vet att många kommer att säga emot mig men så är det med myter och skrönor – de som tror på dem vill inte förlora sin tro. Jag tar risken för jag vet att många står mittemellan och uppskattar att få en  kritisk och någorlunda vetenskaplig förklaring.

Jag börjar med den här: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada. En seglivad myt. Jag hörde den av en kompis första gången 1979 när jag började spela gitarr och han hade fått lära det sig av en äldre bror. För ett tag sedan såg jag en tråd på ett forum där detta avhandlades; ungefär hälften stödde teorin och den andra hälften var emot. Det anfördes alltså att halsen kan ta skada eller ändra sig allt för mycket så att det påverkar spelbarheten och t.o.m. förstör halsen. Någon påstår sig varit tvungen att kassera halsen efter att strängat om den på ”fel” sätt. Anhängarna blev nog ännu mer övertygade när en känd och rutinerad gitarrist gjorde ett inlägg och stödde teorin.

Jag skulle inte förlita mig på en gitarr som är så instabil att den inte klarar av att man tar bort alla strängarna på en gång. Att halsar ändrar form beror mer på dåligt trä eller vek dragstång men också av kraften från strängarna. En hals som utsatts för strängarnas drag under decennium är sällan jämn eftersom träet komprimeras och ändrar sig med tiden. Undersöker man en gitarr med några år på nacken ser man att banden sällan är i nivå vilket beror på att träet ändrat form med tiden – av strängarnas kraft. Den ökända ”uppförsbacken”, ”puckeln” eller ”humpen” vid halsinfästningen är också en följd av denna kraft. Så jag skulle till och med gå så långt och säga att en hals mår bättre utan strängar än med.

Jag har två hypoteser till varför myten har uppstått; på orkestergitarrer hålls stallet fast  av strängarnas tryck, lossar man alla strängar är stallet löst och det kan sedan vara svårt att få intonationen rätt när man satt tillbaka det. För det andra kan man uppleva att nya strängar svänger mer och därför rasslar lättar, därmed antar många att halsen ändrat relief. Många byter kanske till en annan strängtjocklek men vet inte att man måste justera reliefen för att kompensera för den ändrade dragkraften. Det rasslar eller så är stränghöjden för hög och då antar de att halsen tagit skada.

Många myter dör ut med tiden men eftersom den här har hängt med så länge blir jag inte förvånad om jag kommer att höra den igen om 30  år.

Gibson Flying V 1978 och hur man förstör dragstänger – och byter dem

Det är lite av en missuppfattning att det är lätt att dra av dragstången om man spänner den för hårt – visst, det kan hända men det är väldigt ovanligt. Den största risken med att använda överjävligt våld är att man skadar muttern, speciellt om det är en insex. Så grundtipset är ändå försiktighet när man justerar halsen. Jag brukar få frågan hur mycket man ska vrida när man justerar och jag svarar väldigt lite. ”Jaha, ett varv eller så?”. Nej! Då riskerar man verkligen att dra sönder någonting. Bara ett kvarts varv är i normalfall väldigt mycket men det beror såklart på hur mycket halsen ska rättas, vilken typ av dragstång det är och hur vridstyv halsen är. En bra strategi är att spänna 10-20 grader, kolla vad som hänt och därefter korrigera i steg.
Tar det emot väldigt mycket och det fortfarande inte händer något med halsen bör man lämna den till en specialist (gärna mig). På fem år har jag nog haft inne lika många Fender American Standard från 90-talet med biflex truss rod – dessa svarar vanligen dåligt när man försöker justera dragstången, därtill har muttern en ovanlig tumstorlek och många trycker in en millimeternyckel och trasar sönder muttern. Jag har lagt märke till att greppbrädan på dessa är betydligt tunnare på mitten. Vid tillverkningen spänner man halsen bakåt innan man slipar greppbrädan och när man släpper på den får man en relief. Men på många American Standard från den här tiden verkar det som man spänt halsen väldigt hårt innan man slipar. När halsen böjer sig med tiden finns det följaktligen för lite marginal att korrigera den.  Jag har haft en inne där reliefen var kring 2 mm och det gick inte att spänna dragstången så den enda lösningen är att banda av, slipa greppbrädan rätt och banda om den.

Att byta dragstången är ett ganska omfattande arbete; greppbrädan måste tas bort och även en konvex ”list” som är limmad över dragstången för att hålla ner den i en kurva måste tas bort. Har man tur är det en dragstång som finns som reservdel, annars kan man vara tvungen att tillverka en ny av rundstång som gängas i ändarna.
Därefter limmas greppbrädan tillbaka och nya band sätts i. Slutligen måste kanten på greppbrädan lackas om. Rätt gjort är det ett ingrepp som inte lämnar några synliga spår.

Gibson Flying V - byte dragstång
En Gibson Flying V från 1978 där dragstången gått av precis under sadeln där gängorna slutar. Notera de runda hålen på halsen där det suttit plastbitar som lokaliserar greppbrädan (som har motsvarande hål). Greppbrädan är illa medfaren med chipningar och repor efter en tidigare vårdslös ombandning. Positionsmarkeringarna som är gjorda av celluloid har förstörs när greppbrädan värmts bort.
Gibson Flying V - byte dragstång
En ny dragstång från Gibson på plats. Listen är nytillverkad och undersidan är konvext slipad för att matcha kanalens böjning.
Gibson Flying V - greppbräda, ombandad
Positionsmarkeringarna på greppbrädans ovansida och sida har bytts. Det syns mörka ränder kring vissa av banden som kommer från en tidigare slarvig ombandning, för djupa för att slipa bort. Att byta dragstången är ett stort jobb men jag vill ändå säga att det mest krävande arbetet är att fixa finishen. Cirka tio lager klarlack har lagts på greppbrädeskanten för att komma upp i samma tjocklek som lacken på halsens baksida. Slipning och polering på det.
Gibson Flying V
Och hela gitarren. Ett tidigare brott vid halsinfästningen har medfört att den lackats om. Stallet är utbytt. Den ska enligt tidigare ägare ha tillhört Frank Hannon i Tesla – vilket inte gått att belägga av den nuvarande ägaren. Men det spelar ingen roll – Flying V är en fantastiskt cool design. Dessvärre väldigt oergonomisk om man tänkt sig att sitta ner och spela.

Renovering av Stackpole potentiometrar

Personligen tycker jag att bytta potentiometrar är överkomligt på vintageinstrument, de är en förbrukningsartikel – lite som tändstift eller däck på en bil. Alla tycker inte så och originalpotentiometrar kan kosta många hundra eller tusen om man lyckas hitta några som inte är utslitna. En kund kom med en strata från 1968, allting var original förutom potentometrarna. Han hade fått med originalen när han köpt gitarren och ville nu sätta tillbaka dem. De hade totalt kärvat ihop, när axeln slits ner blir det grader i huset (speciellt vid kanten av loppet) och efter att först gått väldigt trögt slutar det med att de totalkärvar. Jag har varit med om att de suttit så infernaliskt att det varit omöjligt att en slå ut axeln med hammare. Lösningen är att montera isär potentiometrarna, rengöra dem, slipa axlarna jämna (upp till 1500-papper) och montera ihop dem.

Samma vecka fick jag in en strata från 1963 där elektroniken var helt olödd förutom sladdarna till utgångsjack och jordning (eftersom den varit omlackad) med samma problem. Olödad elektronik är något som står högt i kurs så här stod jag inför ytterligare ett steg i utmaningen; ta isär potentiometrarna utan att löda loss dem, fixa dem och montera ihop allting.

Fender använde omväxlande CTS och Stackpole under 50- 60- och 70-talet. Det går ofta att datera en gitarr utifrån potentiometrarna men det finns två risker: potentiometrarna kan vara bytta och det finns ibland en förskjutning – upptill flera år (eftersom man köpte in stora kvantiteter). På huset finns en kod där de tre första siffrorna talar om vilken tillverkaren är (exv. 304 för Stackpole och 137 för CTS). Vill man nörda ner dig i detta har Vintage Guitars Info mycket information.

Stackpole
En fixad, två kvar.
Stackpole
Ytbehandlingen på axeln lossnar med tiden och till slut kläggar allt ihop. Därtill blir det grader som måste slipas bort.
Stackpole
Skadorna på splinsen har uppkommit när man försökt dra runt axeln med tång.
Fender Stratocaster 1963 potentiometer
63:an efter operationen. Jag glömde att ta bilder när allt var demonterat.

Byte kantbindning och ombandning

Vi fick in en Gretsch Country Gentleman från 60-talet där celluloidlisterna på greppbrädan krympt och spruckit. Det ska sägas att det inte är samma gitarr som förekommit i ett tidigare blogginlägg – jag har haft inne tre Gretsch Country Gentleman på två år. Celluloid är inte speciellt åldersbeständigt – det varierar, det håller formen i några decennier men börjar man komma upp i ett halvsekel kan det hända saker. Icke att förglömma plektrumskydden Fender använde mellan 1959 och 1965, så kallade ”green guard” eller ”nitro guard” som kan krympa rejält, ibland flera millimeter i kanterna.
Förutom att kantbindningen spruckit var den i desperat behov av ombandning och därtill var greppbrädan rejält skev eftersom halsen rört på sig – något av det värsta jag sett (och jag har sett mycket) så en rejäl planing av greppbrädan var nödvändig. Dessa Gretsch har så kallade ”thumb prints”, halvcirkulära positionsmarkeringar på greppbrädans bassida. Dessa ligger ganska grunt och de skulle förstöras när man slipade greppbrädan så även dessa fick tas bort och urfräsningarna fick fördjupas innan inläggen limmades tillbaka. Ett annat problem var de små röda positionsmarkeringarna på listen; det finns nytillverkade markeringar i svart och vit plast, pärlemo, abalone osv. men inte röda. De ursprungliga fick tas bort från den gamla listen och flyttas över. Ombandningen gjordes med ”fret overhang”, inte som på original men en acceptabel eftergift i synnerhet som gitarren är en arbetshäst. Det sista stora jobbet var att ta ner listen så att den låg i nivå med halsen och dessutom med en lätt rundning. Slutligen lackades listen.

Gretsch Country Gentleman - byte kantbindning
Kantbindningen borttagen. Tyvärr missade jag att ta en bild före.
Gretsch Country Gentleman - byte kantlist
Den nya kantbindningen med flyttade sidopositionsmarkeringar – röda alltså.
Gretsch Country Gentleman - ombandning
Bandad och men lackbättring kvarstår.

Två gitarrmässor på en helg

Två gitarrmässor på en helg: 29 oktober ställer vi ut och visar våra senaste alster på Scandinavian Guitar Show i Fryshuset i Stockholm. Dagen efter medverkar vi på Klubb Gura i Bryggarsalen i Stockholm.

Scandinavian Guitar Show
Scandinavian Guitar Show
Klubb Gura
Klubb Gura

 

Att limma greppbrädor

Jag vet av egen erfarenhet att limmet mellan halsen greppbrädan har betydelse för tonen; jag har provat olika men det är Titebond (industriellt vitlim som majoriteten av alla gitarrbyggare använder) som funkar bäst. Nej, det här är inget mumbo jumbo – det är högst vitalt att få till en bra skarv mellan hals och greppbräda. Senaste året har jag börjat använda hudlim – jepp, det är skinn och hud från djur som kokts ner till en sörja – helt animaliskt alltså. Skälet till detta är att det anses vara ännu mer gynnsammare för tonbildningen – dessutom finns det andra fördelar. Alla tidstrogna reissues från Gibson använder hudlim och då kan det ju inte vara fel – eller? Och fiolbyggare skulle aldrig använda vitlim.

Limma greppbräda