Gitarrmyter – del 2: Mässingsadeln

När jag började nörda ner mig i gitarrer i slutet av 70-talet var mässing HETT! Mässingsstall, mässingsadlar, all hardware i mässing – t.o.m. kontrolltäckplattor, plektrumskydd och rattar. Jag köpte en Fender Stratocaster i London 1981 där man i affären bytt till mässingssadel – liksom på många andra gitarrer i affären. Det var ett helt enkelt ett försäljningsargument för då var den allmänna uppfattningen att stall och sadlar i mässing skulle förbättra ”sustainen” – jag skriver ordet inom citationstecken för egentligen menade man attack, ton, twang eller något sånt. Idag anses mässing vara ett sällsynt dåligt material när det kommer till ton. Personligen föredrar jag telestall med stålsadlar (stallsadlar alltså) mer än de mer populära mässingssadlarna  – mässing äter ton.
Jag brukar säga att gitarrbranschen har sin egen evolution – saker som inte tillför något egentligt värde dör ut av sig själv.  Jag kan garantera att mässingsadeln skulle vara en flopp idag men den lever kvar, mycket på grund av en känd gitarrist; får jag in en strata med mässingssadel kan jag med säkerhet säga att ägarens största förebild är Yngwie Malmsteen, speciellt om den är vit eller ”Yngwie-gul”. Och jag ser aldrig ser jag en Telecaster eller Les Paul mässingssadel och om jag gör kan jag säga att den stått i en klädkammare sedan början på 80-talet.
Anhängarna av mässingssadlar anför skäl som att tonen på öppna strängar är mer lik de när man trycker ner ett band. Eller den gamla klyschan om ”bättre sustain”. Nej, nej, nej. En sadel är en underskattad detalj på en gitarr men hur den påverkar tonen är försumbart med andra saker på en gitarr. Det finns mängder av faktorer som påverkar i mycket större grad: trä, greppbräda, greppband, halsvinkel, stall, strängar, setup osv. Jag kan höra skillnad på dragstång, bredd på band, stämskruvar – för att de inverkar på halsens massa. Men material i sadel skulle jag aldrig kunna skilja ut i ett blindtest.
Därtill är en mässingssadel mindre förlåtande – man måste se till att det inte finns det minsta grader i kanterna på skåran för att strängarna inte ska haka fast.
Men som med alla andra myter jag försöker avliva – det är min personliga uppfattning. Jag kan ha fel men det krävs väldigt bra argument för att övertyga mig om att jag har fel i detta fall.

Gitarrmyter – del 1: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada

Jag älskar av myter och skrönor för det säger mycket om människans fascination för det fabulösa och osannolika. I mitt jobb stöter jag ofta på myter om gitarrer, många av dem har jag hört i 30-35 år men de lever vidare trots att de är orimliga och ibland ovetenskapliga. I några  inlägg framöver kommer jag att ta upp några populära myter som jag vill avliva eller åtminstone ge en nyanserad syn på. Jag vet att många kommer att säga emot mig men så är det med myter och skrönor – de som tror på dem vill inte förlora sin tro. Jag tar risken för jag vet att många står mittemellan och uppskattar att få en  kritisk och någorlunda vetenskaplig förklaring.

Jag börjar med den här: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada. En seglivad myt. Jag hörde den av en kompis första gången 1979 när jag började spela gitarr och han hade fått lära det sig av en äldre bror. För ett tag sedan såg jag en tråd på ett forum där detta avhandlades; ungefär hälften stödde teorin och den andra hälften var emot. Det anfördes alltså att halsen kan ta skada eller ändra sig allt för mycket så att det påverkar spelbarheten och t.o.m. förstör halsen. Någon påstår sig varit tvungen att kassera halsen efter att strängat om den på ”fel” sätt. Anhängarna blev nog ännu mer övertygade när en känd och rutinerad gitarrist gjorde ett inlägg och stödde teorin.

Jag skulle inte förlita mig på en gitarr som är så instabil att den inte klarar av att man tar bort alla strängarna på en gång. Att halsar ändrar form beror mer på dåligt trä eller vek dragstång men också av kraften från strängarna. En hals som utsatts för strängarnas drag under decennium är sällan jämn eftersom träet komprimeras och ändrar sig med tiden. Undersöker man en gitarr med några år på nacken ser man att banden sällan är i nivå vilket beror på att träet ändrat form med tiden – av strängarnas kraft. Den ökända ”uppförsbacken”, ”puckeln” eller ”humpen” vid halsinfästningen är också en följd av denna kraft. Så jag skulle till och med gå så långt och säga att en hals mår bättre utan strängar än med.

Jag har två hypoteser till varför myten har uppstått; på orkestergitarrer hålls stallet fast  av strängarnas tryck, lossar man alla strängar är stallet löst och det kan sedan vara svårt att få intonationen rätt när man satt tillbaka det. För det andra kan man uppleva att nya strängar svänger mer och därför rasslar lättar, därmed antar många att halsen ändrat relief. Många byter kanske till en annan strängtjocklek men vet inte att man måste justera reliefen för att kompensera för den ändrade dragkraften. Det rasslar eller så är stränghöjden för hög och då antar de att halsen tagit skada.

Många myter dör ut med tiden men eftersom den här har hängt med så länge blir jag inte förvånad om jag kommer att höra den igen om 30  år.

Gibson Flying V 1978 och hur man förstör dragstänger – och byter dem

Det är lite av en missuppfattning att det är lätt att dra av dragstången om man spänner den för hårt – visst, det kan hända men det är väldigt ovanligt. Den största risken med att använda överjävligt våld är att man skadar muttern, speciellt om det är en insex. Så grundtipset är ändå försiktighet när man justerar halsen. Jag brukar få frågan hur mycket man ska vrida när man justerar och jag svarar väldigt lite. ”Jaha, ett varv eller så?”. Nej! Då riskerar man verkligen att dra sönder någonting. Bara ett kvarts varv är i normalfall väldigt mycket men det beror såklart på hur mycket halsen ska rättas, vilken typ av dragstång det är och hur vridstyv halsen är. En bra strategi är att spänna 10-20 grader, kolla vad som hänt och därefter korrigera i steg.
Tar det emot väldigt mycket och det fortfarande inte händer något med halsen bör man lämna den till en specialist (gärna mig). På fem år har jag nog haft inne lika många Fender American Standard från 90-talet med biflex truss rod – dessa svarar vanligen dåligt när man försöker justera dragstången, därtill har muttern en ovanlig tumstorlek och många trycker in en millimeternyckel och trasar sönder muttern. Jag har lagt märke till att greppbrädan på dessa är betydligt tunnare på mitten. Vid tillverkningen spänner man halsen bakåt innan man slipar greppbrädan och när man släpper på den får man en relief. Men på många American Standard från den här tiden verkar det som man spänt halsen väldigt hårt innan man slipar. När halsen böjer sig med tiden finns det följaktligen för lite marginal att korrigera den.  Jag har haft en inne där reliefen var kring 2 mm och det gick inte att spänna dragstången så den enda lösningen är att banda av, slipa greppbrädan rätt och banda om den.

Att byta dragstången är ett ganska omfattande arbete; greppbrädan måste tas bort och även en konvex ”list” som är limmad över dragstången för att hålla ner den i en kurva måste tas bort. Har man tur är det en dragstång som finns som reservdel, annars kan man vara tvungen att tillverka en ny av rundstång som gängas i ändarna.
Därefter limmas greppbrädan tillbaka och nya band sätts i. Slutligen måste kanten på greppbrädan lackas om. Rätt gjort är det ett ingrepp som inte lämnar några synliga spår.

Gibson Flying V - byte dragstång
En Gibson Flying V från 1978 där dragstången gått av precis under sadeln där gängorna slutar. Notera de runda hålen på halsen där det suttit plastbitar som lokaliserar greppbrädan (som har motsvarande hål). Greppbrädan är illa medfaren med chipningar och repor efter en tidigare vårdslös ombandning. Positionsmarkeringarna som är gjorda av celluloid har förstörs när greppbrädan värmts bort.
Gibson Flying V - byte dragstång
En ny dragstång från Gibson på plats. Listen är nytillverkad och undersidan är konvext slipad för att matcha kanalens böjning.
Gibson Flying V - greppbräda, ombandad
Positionsmarkeringarna på greppbrädans ovansida och sida har bytts. Det syns mörka ränder kring vissa av banden som kommer från en tidigare slarvig ombandning, för djupa för att slipa bort. Att byta dragstången är ett stort jobb men jag vill ändå säga att det mest krävande arbetet är att fixa finishen. Cirka tio lager klarlack har lagts på greppbrädeskanten för att komma upp i samma tjocklek som lacken på halsens baksida. Slipning och polering på det.
Gibson Flying V
Och hela gitarren. Ett tidigare brott vid halsinfästningen har medfört att den lackats om. Stallet är utbytt. Den ska enligt tidigare ägare ha tillhört Frank Hannon i Tesla – vilket inte gått att belägga av den nuvarande ägaren. Men det spelar ingen roll – Flying V är en fantastiskt cool design. Dessvärre väldigt oergonomisk om man tänkt sig att sitta ner och spela.

Renovering av Stackpole potentiometrar

Personligen tycker jag att bytta potentiometrar är överkomligt på vintageinstrument, de är en förbrukningsartikel – lite som tändstift eller däck på en bil. Alla tycker inte så och originalpotentiometrar kan kosta många hundra eller tusen om man lyckas hitta några som inte är utslitna. En kund kom med en strata från 1968, allting var original förutom potentometrarna. Han hade fått med originalen när han köpt gitarren och ville nu sätta tillbaka dem. De hade totalt kärvat ihop, när axeln slits ner blir det grader i huset (speciellt vid kanten av loppet) och efter att först gått väldigt trögt slutar det med att de totalkärvar. Jag har varit med om att de suttit så infernaliskt att det varit omöjligt att en slå ut axeln med hammare. Lösningen är att montera isär potentiometrarna, rengöra dem, slipa axlarna jämna (upp till 1500-papper) och montera ihop dem.

Samma vecka fick jag in en strata från 1963 där elektroniken var helt olödd förutom sladdarna till utgångsjack och jordning (eftersom den varit omlackad) med samma problem. Olödad elektronik är något som står högt i kurs så här stod jag inför ytterligare ett steg i utmaningen; ta isär potentiometrarna utan att löda loss dem, fixa dem och montera ihop allting.

Fender använde omväxlande CTS och Stackpole under 50- 60- och 70-talet. Det går ofta att datera en gitarr utifrån potentiometrarna men det finns två risker: potentiometrarna kan vara bytta och det finns ibland en förskjutning – upptill flera år (eftersom man köpte in stora kvantiteter). På huset finns en kod där de tre första siffrorna talar om vilken tillverkaren är (exv. 304 för Stackpole och 137 för CTS). Vill man nörda ner dig i detta har Vintage Guitars Info mycket information.

Stackpole
En fixad, två kvar.
Stackpole
Ytbehandlingen på axeln lossnar med tiden och till slut kläggar allt ihop. Därtill blir det grader som måste slipas bort.
Stackpole
Skadorna på splinsen har uppkommit när man försökt dra runt axeln med tång.
Fender Stratocaster 1963 potentiometer
63:an efter operationen. Jag glömde att ta bilder när allt var demonterat.

Byte kantbindning och ombandning

Vi fick in en Gretsch Country Gentleman från 60-talet där celluloidlisterna på greppbrädan krympt och spruckit. Det ska sägas att det inte är samma gitarr som förekommit i ett tidigare blogginlägg – jag har haft inne tre Gretsch Country Gentleman på två år. Celluloid är inte speciellt åldersbeständigt – det varierar, det håller formen i några decennier men börjar man komma upp i ett halvsekel kan det hända saker. Icke att förglömma plektrumskydden Fender använde mellan 1959 och 1965, så kallade ”green guard” eller ”nitro guard” som kan krympa rejält, ibland flera millimeter i kanterna.
Förutom att kantbindningen spruckit var den i desperat behov av ombandning och därtill var greppbrädan rejält skev eftersom halsen rört på sig – något av det värsta jag sett (och jag har sett mycket) så en rejäl planing av greppbrädan var nödvändig. Dessa Gretsch har så kallade ”thumb prints”, halvcirkulära positionsmarkeringar på greppbrädans bassida. Dessa ligger ganska grunt och de skulle förstöras när man slipade greppbrädan så även dessa fick tas bort och urfräsningarna fick fördjupas innan inläggen limmades tillbaka. Ett annat problem var de små röda positionsmarkeringarna på listen; det finns nytillverkade markeringar i svart och vit plast, pärlemo, abalone osv. men inte röda. De ursprungliga fick tas bort från den gamla listen och flyttas över. Ombandningen gjordes med ”fret overhang”, inte som på original men en acceptabel eftergift i synnerhet som gitarren är en arbetshäst. Det sista stora jobbet var att ta ner listen så att den låg i nivå med halsen och dessutom med en lätt rundning. Slutligen lackades listen.

Gretsch Country Gentleman - byte kantbindning
Kantbindningen borttagen. Tyvärr missade jag att ta en bild före.
Gretsch Country Gentleman - byte kantlist
Den nya kantbindningen med flyttade sidopositionsmarkeringar – röda alltså.
Gretsch Country Gentleman - ombandning
Bandad och men lackbättring kvarstår.

Två gitarrmässor på en helg

Två gitarrmässor på en helg: 29 oktober ställer vi ut och visar våra senaste alster på Scandinavian Guitar Show i Fryshuset i Stockholm. Dagen efter medverkar vi på Klubb Gura i Bryggarsalen i Stockholm.

Scandinavian Guitar Show
Scandinavian Guitar Show
Klubb Gura
Klubb Gura

 

Att limma greppbrädor

Jag vet av egen erfarenhet att limmet mellan halsen greppbrädan har betydelse för tonen; jag har provat olika men det är Titebond (industriellt vitlim som majoriteten av alla gitarrbyggare använder) som funkar bäst. Nej, det här är inget mumbo jumbo – det är högst vitalt att få till en bra skarv mellan hals och greppbräda. Senaste året har jag börjat använda hudlim – jepp, det är skinn och hud från djur som kokts ner till en sörja – helt animaliskt alltså. Skälet till detta är att det anses vara ännu mer gynnsammare för tonbildningen – dessutom finns det andra fördelar. Alla tidstrogna reissues från Gibson använder hudlim och då kan det ju inte vara fel – eller? Och fiolbyggare skulle aldrig använda vitlim.

Limma greppbräda

Gitarrens fiende nr. 1

Det finns få saker som är så smärtsamma som när kunder kommer in med dyra akustiska gitarrer med sprickor – som lätt hade kunnat förebyggas.

Här i Norden pendlar luftfuktigheten kraftig med årstiderna. Under sommaren kan den ligga på acceptabla 35-45 % relativ luftfuktighet. 40 % får anses vara normen, i varje fall för en gitarr. En regnig dag på hösten kan det rusa upp till 60 % vilket inte är direkt skadligt för gitarrer men de kan låta lite tröttare. När kylan kommer faller det ner till 20-25 % och det är då det börjar bli farligt. Det är inte så att gitarren förstörs av en eller några dagar av torr luftfuktighet – det tar en tid innan träet torkar ut. Locket sjunker in, halsen kan röra sig, partiet ovanför halsinfästningen blir för högt, locket blir randigt och framför allt riskerar man sprickor i lock och greppbräda. Någon gång i januari börjar kunder komma in med ofta dyra gitarrer som tagit stryk efter några månaders torka. Locket (och därmed stallet) har sjunkit in några mm vilket gör att strängarna ligger för lågt. Sprickor i locket är inte ovanliga och dessvärre ofta extremt kostsamma att laga – är det större sprickor kan det kosta många tusen om man ska göra det snyggt.

Jag får ofta frågan hur elgitarrer klarar låg luftfuktighet – det är normalt inte några större problem men greppbrädor (speciellt i ebenholts) kan spricka. Det vanligaste är att träet i halsen torkar så att bandändarna sticker ut, bara några tiondelar men det känns i fingrarna. Att slippa ner dem kostar ca 600-800:-. Halsen kan röra sig så att det blir mer eller mindre relief – stränghöjden blir för hög eller så rasslar det. Jag har några kunder som kommer in två gånger om året för att justera om halsen.

Många frågar också om elgitarrer tar skada av kyla. Nej, det är inte kylan i sig utan den torra luften som är faran. Så att gitarren har legat i ett kallt bagageutrymme några timmar är ingen större fara. MEN: med reservation för cellulosalack – beroende på hur tjock den är och hur mycket mjukmedel som finns i lacken. I min ungdom hade jag varit och spelat med vårt band och jag gick hem med min egenbyggda gitarr i den smällkalla vinternatten (jag gissar att det var 10-15 grader), en kvarts promenad. När jag tog upp den dagen efter var hela kroppen dekorerad med långa stora sprickor – tyvärr inte något som var i närheten av en åtråvärd krackelering. Det är också högst individuellt hur elgitarrer klarar kyla och torr luft. Jag hade en kund som kom med en gitarr som legat på en ouppvärmd vind i flera år – det fanns inga som helst tecken på att den farit illa.

Några råd:

1. Låt gitarren ligga i hardcaset med en ljudhålsluftfuktare (som ska fyllas på med någon veckas mellanrum).

2. Skaffa en luftfuktare. Kostar inte många hundralappar.

3. Köp också en hygrometer för att hålla koll på luftfuktigheten.

4. Ställ inte gitarrer eller case nära element, kaminer eller öppna spisar.

Det verkar som jag eliminerar arbetstillfällen – kanske det men det är onödiga och mentalt smärtsamma jobb som jag inte vill ha.

Gretsch uppfräschad

Det kom in en Gretsch Chet Atkins Tennessean från 1961 som var i hyfsat bra skick – allt original men den behövde en del omvårdnad. Mekaniken kärvade, kantbindningen hade lossnat på några ställen, rattar var lösa, micksargarna var spräckta, banden var rostiga och greppbrädan hade rejäla repor. Egentligen var det läge att banda om men det finns ett värde i att kunna säga att allt är original och vi kom överens om att bara ta bort reporna och polera banden.

Gretsch Chet Atkins Tennessean 1961
Reporna härrör antagligen från en tidigare bandslip. Banden är rostiga i ändarna eftersom listerna som är av celluloid utsöndrar syra när de börjar brytas ner av åldern. Tyvärr är det inget som går att stoppa så om ett decennium eller två måste listerna bytas.
Gretsch Chet Atkins Tennessean 1961
Intill banden syns hack från en fil som jag lät vara eftersom de var för djupa.