Fender Telecaster 1965

En Fender från 1968 har passerat det magiska strecket då den inte räknas som ”pre-CBS”. I början av 1965 såldes Fender till tv-bolaget CBS och rent generellt bedöms gitarrerna tillverkade under deras regi inte vara lika attraktiva som de som tillverkades 1964 eller tidigare, även om man kan se att priserna gått upp – kanske för att de är prisvärda och ofta lika bra som äldre. Många anser att gitarrerna blev sämre efter att CBS tagit över – det stämmer förvisso men det hände inte över en natt och inte heller på ett år – det skedde en gradvis kvalitetsförsämring som toppade i slutet av 70-talet.
Även om man gjorde en del detaljförändringar under 1965 kan man inte säga att en Fender från 1965 är sämre än en från 1964.

Vi fick in en förhållandevis fin Telecaster från 1968 där det var behov av några åtgärder; ombandning – den hade varit ombandad en gång tidigare och ganska oförsiktigt, en dots saknades, omkopplaren var trasig och mekaniken kärvade.

Vi börjar i fel ände – här är den färdig.
Vid en tidigare ombandning har man slipat greppbrädan väldigt hårt och dessutom för mycket på en sida. Notera den oerhört fräscha dragstångsmuttern – det tyder på att det är en stabil hals där man inte behövt skruva mycket på dragstången. Vanligen är de mer eller mindre söndertrasade och måste bytas.
Här är halsen ombandad. Vid den tidigare ombandningen hade man planat greppbrädan så mycket att man varit tvungen att fördjupa skårorna ner i lönnen. Inte snyggt! Det var vanligare förr att man gjorde såna här oförsiktiga ombandningar.
Nästa problem var mekaniken som kändes kärv och uttorkad. Ursprungligen har det funnits fett inne i mekaniken men den hade övergått till en annan form.
Hela mekaniken tvättas i ett oxidlösande bad och det var mycket skit som kom ut. Därefter nytt konsistensfett och montering.
Omkopplaren var defekt men den gick att rädda vilket är bra eftersom man vill behålla så mycket originaldelar som möjligt. I övrigt väldigt fräsch elektronik. Med hjälp av märkningar på potentiometrar kan man datera en gitarr eller verifiera åldern – såvida man inte bytt dem. Trots att gitarren är tillverkad 1968 är potentiometrarna tillverkade 1966 – jag har lagt märke till att många Fender som var tillverkade flera år efter 1966 hade potentiometrar från det året. Antagligen köpte man in en gigantisk batch det året som man sedan använde i flera år.
Detta är ett exempel på att man ofta hittar problem man inte kunde förutse när kunden lämnade gitarren. Under arbetet med gitarren hade vi aldrig haft anledning att ta bort plektrumskyddet, när den var klar behövdes halsen justeras något och då såg jag att en snutt trä saknades vid halsklacken. Kroppen var av ask (swamp ash) även om jag kan hålla med om att det vid första anblicken ser ut som al. En ny ”patch” i ask tillverkades och lackades.
Kulören är Fenders klassiska Olympic White som är känd för att gulna med tiden.
I branschen kallar man detta ”cleant”. Inga stötmärken eller andra skador, ingen mekanik som bytts eller extra strängtryck.

Gibson Les Paul Custom LE 1971

Det är inte helt ovanligt att vi får in Les Paul från slutet av 60-talet och början av 70-talet – ofta är de medfarna av spelande och oförsiktiga reparationer.
Les Paul började tillverkas igen 1968 efter ett uppehåll sedan 1960 – helt enkelt för att många hade fått upp ögonen från de klassiska Les Paul från slutet av 50-talet. Ironiskt nog valde man att tillverka en Goldtop och en Custom, ingen av dem med fullstora humbuckers. Det dröjde faktiskt fram till 1976 innan det kom en Standard som ser ut som en ”klassisk” Les Paul.
Dessvärre var de inte heller helt trogna originalet på många punkter, mest notoriskt är voluten på baksidan i övergången mellan halsen och huvudet – den var såklart tänkt att råda bot på Gibsons klassiska akilleshäl. Man hade minskat huvudvinkeln från 17 till 14 grader – därtill var det otaliga detaljer som skiljde dem från ”originalet”. Man gjorde fortlöpande förändringar under 70-talet men man kom egentligen allt längre från originalet från 50-talet; bland annat laminerad kropp, s.k. pancake body och laminerad lönnhals (vilket Gibson aldrig använt tidigare).
Custommodellen hade en lönntopp som en traditionell Les Paul; på 50-talet var kroppen på en Custom helt i mahogny.
Vi fick in denna Custom från 1971 – en Limited Edition (serienumret börjar på LE) som legat i törnrosasömn i decennier. Ägaren hade köpt den begagnad i en musikaffär i slutet av 70-talet för 4000:- och hade nu bestämt att han ville väcka den till liv.

Välspelad. Om vi zoomar in på stallet och stränghållaren….
ser vi en vanlig syn – stränghållaren är nedskruvad i botten. Många anför att man får bättre överföring och bättre ton. Jo, det gör skillnad men personligen tycker inte jag man vinner så mycket och nackdelarna är större, framför allt blir strängspänningen högre och det blir svårare att bända. Notera att strängarna ligger på intoneringsskruvarna och så ska det rimligen inte vara. Den största nackdelen och faran är dock…
att stallet kollapsar av trycket. Därav kommer strängarna i mitten ligga närmare banden. Det går vanligen att pressa tillbaka stallet till dess ursprungliga form men jag har ingen uppfattning om det är en långsiktig lösning – jag misstänker att metallen utmattas och böjer sig lättare igen.
Vanligen rekommenderar jag att man byter ut stallet – ofta är också stallsadlarna massakrerade då man filat ner skårorna eller flyttat dem. I så fall sparar man såklart originalstallet. I det här fallet bad ägaren att vi skulle pressa tillbaka stallet.
I stallet sitter en vanlig P-90 men i halsläget hittar vi en ”Alnico”. Den är i samma format som en P-90 men uppbyggd på helt annat sätt då polerna är magnetiska – en vanlig P-90 har en stor magnet som ligger under polerna. Magneterna är starka – väldigt starka och här hade det gett upphov till problem eftersom de var så högt uppskruvade så att de drog för mycket i strängarna. Magnetismen hindrar strängens svängning och ger problem med intonation och underliga resonanssvängningar.
Mikrofonen är inte justerbar i sig själv utan är förankrat mot botten av urfräsningen. Istället justerar man polerna individuellt med hjälp av de sex skruvarna mellan polerna.
Och på undersidan ser det ut så här, samma princip som på Gretsch Dynasonic eller DeArmond 200 som den egentligen heter. Fantastiskt komplicerat för att vara en gitarrmick.
Ett annat problem var att delar av kantbindningen på huvudet saknas. Min kollega Jim har jobbat mycket med restaurering av gamla akustiska gitarrer och mandoliner där det är vanligt att lister försvunnit eller spruckit. Ett solklart fall för honom.
Vi lyckades inte hitta någon kantlist som var laminerad som på denna så Jim fick göra varje strip för sig och laminera ihop dem. Här är listerna limmade och han håller på att sickla (man kan säga skrapa om men inte vet vad sickla är) ner dem till samma nivå som huvudet.
Slutligen färgades listerna in och lackades tunt.
Återuppväckt. Rengöring, småfix, polering av band och justering dokumenterades inte.

Antik akustisk gitarr

Min kollega Jim är hade jobbat mycket med gamla gitarrer innan han började hos mig – många riktigt gamla. Så den här som vi fick in var inget som han kände sig obekväm med – trots att den var i många delar och såg ut som kaffeved. Själv hade jag sagt att det var hopplöst. Ägaren hade hittat den på vinden till ett hus han bodde i på mitten av 70-talet, han lämnade in den till en violinatelje som gjorde den spelbar. Senare råkade den ut för en olycka och vi fick in den i en banankartong; botten och hals lös, locket hade börjat släppa m.m. Mest troligt tillverkad i Tyskland, kan mycket väl vara från Markneukirchen där man byggde mycket musikinstrument men den kan också var svensk – från förra sekelskiftet sisådär men den kan vara några decennier äldre.
Det ska dock sägas att man kunde gått längre med restaureringen men det finns en rimlig och ekonomisk gräns för hur långt man kan ska gå. Och ärligt talat trodde jag inte att det skulle bli så bra som det blev. Liten gitarr, den låter inte stort och mycket – en spröd ton som passar för finstämda visor.

Ganska rudimentärt byggd, inte på något sätt förfinat hantverk – men det fungerar. Det fanns tidigare flera tidigare lagningar och Jim lappade ihop locket. De små fyrkanterna är s.k. cleats eller ”frimärken” som förstärker sprickorna som limmats ihop.

Gibson Super 400 -68

Gibson Super 400 är en legendarisk gitarr som inte är vanlig – men det händer att de kommer in ibland. Skälet till att de inte är så vanliga är att den sedan introduktionen 1934 varit Gibsons exklusivaste modell – om man räknar bort modeller från Custom Shop och special editions. Ursprungligen indikerade modellnumret vad modellen kostade i dollar; en ES-125 kostade alltså $125 osv. Dessutom la man till Super för att ytterligare poängtera hur grandios och speciell den var – och det var den också; den satte standarden för hur en exklusiv arch top ska se ut och inspirerade Stromberg, D’Angelico och andra av de största byggarna på den tiden.
Många förknippar Super 400 med Scotty Moore – Elvis Presleys vapendragare. Under en Las Vegasshow hade Elvis en Gibson J-200 men snodde helt sonika Scottys Super 400 och fortsatte spela på den genom hela konserten. Jag vet inte om han använde den fler gånger men många förknippar även Elvis med Super 400, kanske för att det är en bild som ofta syns på kitschiga souvenirer.

Vad ska man då säga om Super 400? Det är inte min typ av gitarr och jag kan inte spela så som det anstår den men det är svårt att låta bli att imponeras av den av flera skäl.
För det första: den är stor – inte bara ganska stor; den är gigantisk. Tar man upp den i knäet känns det som det är för mycket av allting men den är ändå inte så tung som den ser ut. Storleken kommer såklart av att man innan elgitarren var uppfunnen bara kunde jobba med volym: mer ljudvolym kräver större kroppsvolym – samma sak som med Martins Dreadnought som vi idag anser vara en normal gitarr men när den lanserades var också den gigantisk. Men en dreadnought är liten i jämförelse med en Super 400.
Sedan är det allt lull-lull och ”extra allt” som imponerar; man har inte sparat på krutet någonstans; det är mycket och påkostat – utan att bli för pråligt. Det är guldplätering, flerdubbla kantlister, ebenholtsgreppbräda, två- eller tredelade blockinlays, graverad stränghållare…. Till och med dragstångstäckplattan är speciell.
Dessvärre glömde jag att ta närbilder och då skulle jag visat baksidan av huvudet; det är svarlackerat och man har skrapat fram en skarp gräns ner mot halsen. Därtill finns det en pärlemoinläggning – som man måste skrapa fram efter att man lackat huvudet. Allting omgärdat av Kluson ”waffle backs” i guld.
Den tjusigaste detaljen i mitt tycke är avslutningen på greppbrädan, ännu mer fascinerande när man betänker att man ska limma på dubbla kantlister och göra en snygg skarv i mitten. Det är inget superavancerat men det tar tid – och genomgående ser man att Gibson tänkt bort allt det där med att spara tid och pengar.

Denna -68 fick vi in då den hade problem med elektroniken, tack och lov var det lätt avhjälpt.

Fender Stringmaster Dual Eight 1954

Jag har alltid varit intresserad av Fenders tidiga historia och då hur Leo Fender tänkte när han konstruerade modellerna som blivit ikoniska. Leo byggde lap steels under 40-talet och mycket av det tänket flyttade han över till Broadcaster som sedan blev Telecaster. Fender fortsatte att tillverka lap steels men utvecklade även console steels och pedal steels.
Vi fick in en Fender Stringmaster Dual Eight från 1954, dessa är förhållandevis ovanliga i Sverige eftersom steelgitarren inte slog igenom på samma sätt som i hemlandet.
Man slås först och främst av hur gedigen den är, det är en massiv klump och allting är stabilt och förtroendeingivande. Det finns inget i konstruktionen som är vekt eller känns flimsigt. För det andra slås jag av hur galant man löst saker – som med alla andra gamla Fenderinstrument är de gjorda för att tillverkas enkelt och billigt men ändå utan avkall på spelbarhet, kvalitet och ergonomi.
Problemet var att den var helt död och jag förberedde mig på en massiv felsökning men det visade sig att utgångsjacket vridit sig något, en kontakt låg emot en potentiometer och orsakade kortslutning.

Fender Telecaster Custom 1968, reparation av hals

En olycklig kund skickade halsen till sin Telecaster Custom från 1968 – han skulle byta stämskruvar, de nya bussningarna var lite större och spräckte huvudet. Det nya stämskruvarna var reprotillverkade från Fender, de borde passa men när det gäller många reprodelar är inte alltid exakta. En tiondels större diameter på bussningarna kan vara tillräckligt för att det här ska hända – hård lönn ger inte med sig så lätt.
De nya bussningarna knackades ut med en specialtillverkad jigg, träpluggar (av typen som sitter i IKEA-möbler) slipades koniska, pressades i hålen för att vidga sprickan så det gick att få ner limmet ordentligt. Lagningen blev i stort sett osynlig – såvida man inte synar med lupp. Därtill passade vi på att laga några andra blessyrer i lacken.

Cornelis Vreeswijks sista gitarr

Cornelis gitarr

Man kan vara besatt av kändisar men jag är mer besatt av deras gitarrer. Det händer ibland att jag får in gitarrer som jag såg min tonårstids musikaliska förebilder använda på konserter eller på tv och det är faktiskt lite magiskt.
Ska jag vara ärlig är jag inget större fan av Cornelis Vreeswijk – missförstå mig rätt: jag inser hans storhet, hans berättande är fantastiskt. Så svenskt (fast han var holländare) och en intressant personlighet. Även om jag gillar mycket av det han har gjort har jag inte lyssnat aktivt på honom eller sett honom som en gud – vilket flera av mina kompisar gör.
Vi fick in en fin Yamaha som var en av de sista gitarrerna Cornelis ägde, mycket troligt den sista och då enda gitarren. Han var helt osentimental när det kom till gitarrer och såg dem helt pragmatiskt som ett verktyg. Behövde han pengar (vilket han ofta gjorde) kunde han sälja en gitarr. Jag fick berättat en historia av Silas Bäckström som lämnade in gitarren: Cornelis fick vid ett tillfälle för sig att han skulle köpa en gitarr av gitarrbyggaren Georg Bolin. Framför allt under 70-talet var Bolins gitarrer det mest åtråvärda man kunde äga: han hade byggt gitarrer till många stora svenska artister och även till Andres Segovia. Han var också rektor för Carl Malmstens verkstadsskola där han startade en gitarrbyggarutbildning där många stora svenska gitarrbyggare fått sin skolning. Cornelis var som sagt inte så noggrann med sina gitarrer och således inte heller med sin Bolin, trots att det var en gitarr man borde vara rädd om. Flera gånger tog han den till Georg Bolin som fick lappa ihop den men slutligen blev det för mycket för Bolin att se ett av sina skötebarn vanskötas – han startade bandsågen, klöv gitarren och sa ”Herr Vreeswijk ska inte ha en Bolingitarr”.
Silas var vän, arrangör och producent åt Cornelis Vreeswijk – vilket jag fick veta kunde vara väldigt slitsamt och frustrerande – men såklart givande också. Vi fick oss massa bra historier till livs, de flesta som var bra måste utelämnas här. Han gissade att Cornelis köpte gitarren när han bodde i Köpenhamn vilket kan stämma; jag och min kollega Jim blev intresserade och researchade genom att titta på bilder och Youtubeklipp för att kunna bestämma när den dök upp i hans karriär. Vi förvånades mest över hur många gitarrer av varierande kvalitet han använt genom sin karriär. Denna var dock väldig exklusiv gitarr; en ”master built” top-of-the-line modell från Yamaha. Och den syns bara de sista åren i hans karriär, säkerligen den sista och den enda gitarren han ägde i slutet av sitt liv och den verkar dyka upp först under den tiden han lämnade Danmark för att komma tillbaka till Sverige. Silas berättade att den låg på kistan under Cornelis begravning (där för övrigt Roffe Wikström spelade) och fick följa med till gravsättningen. Det var meningen att den skulle sänkas ner med kistan men i sista minuten tyckte Cornelis syster att man kanske borde spara den – och Silas fick den av henne.
Nu hade Silas bestämt att den skulle lämnas till Scenkonstmuseum (f.d. Musikmuseet) där den kommer att stå i en monter och vi fick göra några mindre fix innan det.
Jag höll ganska tyst om att vi hade fått in Cornelis gitarr men det spred sig som en löpeld och två av mina vänner bad att få komma att titta på den. En av dem rörde den snabbt med pekfingret för att kunna säga att….
Som jag skrev inledningsvis förstår jag Cornelis storhet men jag började mer ana vidden av den. Silas Bäckström är numera ordförande i Cornelissällskapet som förvaltar kvarlåtenskapen från Cornelis – det var från början ingenting men royalty inbringar idag så mycket pengar att man varje år kan dela ut ett stipendium, jag vill ha för mig att det som mest betalats ut 600 000 kronor till en svensk artist som verkat i Cornelis anda.
Silas gav mig flera CD, en DVD och flera böcker som tack. Jag tänkte att nu skulle jag verkligen fördjupa mig i Cornelis: lyssna, försöka förstå…. men nej. Det gick inte. Men jag känner ändå en stor vördnad för honom. Och jag har faktiskt framför hans sånger på fester.

Spricka borttrollad

Det händer ibland att vi får in gitarrer med sprickor i greppbrädor och de brukar vara tacksamma att laga, i synnerhet om det är ebenholts. Det samma gäller sprickor i stall om de inte är allt för stora. Vi fick in en gitarr som kostat ca 12-15000:- som hade sprickor i greppbrädan och på stallet. Egentligen borde man byta stallet men kunden ville inte kosta på det så vi fyllde helt sonika igen sprickan.

Spricka i stall
Före.

Spricka i stall lagad.
Efter.

Gibson Les Paul Junior 1957

Återigen ombandning av en Gibson Les Paul Junior – denna gång en 57:a. Ägaren har haft den i sin ägo sedan 1980 och det har varit hans ögonsten sedan dess (han har bl.a. haft en ”riktigt” Les Paul Sunburst från 1959 men sålde den eftersom han tyckte Juniorn var allt han behövde) och det är andra gången den bandas om – anmärkningsvärt är att det övriga slitaget inte står i paritet med slitaget på banden; den har använts flitigt men uppenbarligen varsamt. Lite belt buckle wear på baksidan har tillkommit.
Den förra ombandningen var inte usel men inte heller bra och man hade slipat greppbrädan lite fel.
Mekaniken och potentiometrar är bytta av ägaren. Knopparna på originalmekaniken är av celluloid och de hade börjat brytas ned.
Ägaren berättade att han sagt att han ska begravas med den även om sonen (som spelar gitarr) har invänt.

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1957

Gibson Les Paul Junior 1959 och lite punkhistoria

Det finns få ord som triggar gitarrister mer än ”Les Paul 1959” alla vet vad det är, många drömmer om att få äga en men få har ens sett dem i verkligheten. Jag har sett och provspelat några men kan inte säga att de står i paritet med priset – två av de jag klämt på kostade två miljoner men det högsta priset som betalts är närmare sex miljoner. Ärligt talat skulle jag inte med förbundna ögon skilja dem från en bra reissue. Säger man ”Les Paul Junior 1959” får man inte samma reaktion – mer ”jaha, coolt!”. Priset ligger på några tiotusen beroende på skick – ofta är de välspelade (men sällan moddade) vilket jag tycker är prisvärt med tanke på att det är en gammal klassisk modell och en fantastisk ”basic rocker”. Ett av Juniors främsta signum är P-90-micken och det är en mick man älskar eller hatar – men även om man älskar den måste man vara beredd att stå ut med brummet. Under 70- och 80-talet var Les Paul Junior (även efterföljaren SG Junior) ett vanligt val för punkgitarrister; det är en gitarr man använder för att pumpa ut riff med och de kostade inte mycket då heller – jag skulle säga att ett typiskt punkpris i början av 80-talet var 1500:-.

I min forna hemstad Halmstad gjorde Sex Pistols 1977 sin första spelning utanför Storbritannien. Jag var bara tretton år och hade ingen lockelse men jag känner flera som var där, till och med en kille som var ett år yngre än mig. Många av de som såg konserten blev så tagna att de hoppade på tåget och blev punkare själv – jag känner minst fem av dem. En av dem har berättat att det totalt förändrade hans liv, han hade hört talas om punk och åkte till konserten med en kompis. Han kunde bara likna det vid en religiös frälsning.

Sid Vicious i Halmstad 1977
Sid Vicious på Discoteque Stranden i Halmstad 15 juli 1977. I mitten vakten Sebastian ”Sebbe” Bozic som höll ordning på många rockkonserter i Halmstad – en kille man inte bråkade med och jag anar att Sid har fattat det. Foto: Lars Åström. Källa: www.kb.se

En av de som var där hade fram till konserten studerat klassisk gitarr men blev också drabbad, köpte en Gibson Les Paul Junior från 1959 och började spela punk. Några år senare spelade hans band in en EP som floppade totalt men idag räknas den som den mest svårtillgängliga av alla svenska punkvinyler och har sålts för 20000:-. Gitarren sålde han senare till Jari Välitalo, en annan musikprofil i Halmstad. Som barn bodde vi på samma gata och från tonåren sågs vi på konserter och repade ett tag i samma lokal. På 90-talet spelade min bror med Jari under många år och därigenom stötte jag på honom på konserter och i deras replokal. Så jag har sett den här Juniorn till och från under några decenniers tid och i höstas kom Jari in med den när han var på besök i Stockholm. Först och främst var banden rejält nedslitna så det var dags för den första ombandningen sen den lämnade fabriken för 58 år sedan. Greppbrädan var sliten och några dots hade lossnat och försvunnit. När Jari köpte den var mekaniken utbytt till Grover Rotomatics, en typisk 70-talsuppgradering. De två största jobben var att banda om och montera en repromekanik från Kluson.

Slitna band
Detta var det primära problemet. Min vana trogen påpekar jag att man i ett sånt här fall inte kan slipa greppbrädan för att få bort groparna eftersom det skulle påverka halsens tjocklek och spelkänslan.

Slitage baksida
Landskapet på kroppens baksida.

Krater
En krater ovanför plektrumskyddet av hårt spelande.

Slitage
Naturligt slitage. 

Grover Rotomatics
Grover Rotomatics som troligen tillkommit på 70-talet. Sadeln har aldrig varit borttagen.

Faded cherry
Plektrumskyddet har skyddat lacken från blekning. Notera de två runda märkena efter tvingar när halsen har limmats fast.

Utjacksplatta
Utjacksplattan är en av de få saker som bytts ut. Mässing, typiskt 80-tal.

Bumble bee capacitor
Elektroniken är helt orörd. Bumble bee kondensator.

P-90 pickup
Jag är nästan säker på att jag var den första som tagit bort mickkåpan sedan 1959. Tyvärr glömde jag ta en bild innan jag tog bort allt damm som samlats där.

Hålen till Grovermekaniken pluggades igen. Det skulle gå att använda conversionbussningar men när man borrat upp hålen för Grovermekaniken hade man inte varit så noggrann och de satt på varierande avstånd.

Jigg
En jigg för att få hålen exakt så att den nya mekaniken passar.

Etapphål
Liksom på original borrades hålen i etapper.

Mekanikhål
Två av hålen från baksidan.

Kluson
Reprotillverkad mekanik från Kluson.

Kluson 3+3
Framsidan med den nya mekaniken.

Ombandning och bandslip
Ombandning och bandslip klar.

Greppbräda
Nya band. Greppbrädan hade inte samma slitage högre upp med undantag från kanten som nötts av plektrum.

Wrap around
Originalstallet är sedan länge försvunnet och flera har provats genom åren: Leon Quan Badass, en kopia av dito, ett Pigtail och underst ett japanskt med fast intonering men med kompensation för plan G-sträng.

TonePros
Pigtail-stallet var det som fungerade bäst och jag uppgraderade med låsbara studs från TonePros. Notera att stallbockarna hamnat väldigt långt bak. Ett originalstall har inte samma justeringsmån och intoneringen måste varit usel.

Utjacksplatta
En mer korrekt utjacksplatta.

Gibson Les Paul Junior 1959
Vad man helst vill göra nu? Plugga in den i en ProCo Rat och en Marshallcombo och mangla fram garagerocksackord.

jari Välitalo med Gibson Les Paul Jr
En lycklig Jari Välitalo.