Kategorier
Okategoriserade

Gitarrmyter del 4: tremolofjädrar i V-form

Myten: om man sätter tremolofjädrarna på en strata i V-form håller gitarren stämningen bättre. Vissa säger att det blir jämnare att svaja.
Detta är en typisk gitarrmyt som visar att många tenderar på att ändra eller förbättra det som är enkelt och som man kan fixa själv – i hopp och tro om att det gör skillnad. Det sägs att det var Jimi Hendrix som kom på detta – jag vet inte om han (eller vem det nu var) tänkte att det skulle förbättra något – eller att det var ett självändamål så till vida att det är annorlunda. Jag har hört massor av mer eller mindre krystade teoretiska förklaringar till varför det skulle vara gynnsammare med en V-form och jag mailade en kompis som är ingenjör och han förklarade:

Jag kan inte på rak arm se något skäl till varför V-fjädrar skulle göra någon skillnad. Har de som gjort ”studierna” konsekvent använt samma gitarr/tremolo/strängar/osv för de olika konfigurationerna? Lite snabba beräkningar ger att en 25-gradig (förmodligen lite väl generöst) vinkel på de yttre fjädrarna ger 7 % extra total fjäderkraft jämfört med tre raka, bara för att få en grov uppskattning. Men den extra spänsten ger inte mer spänst i den relevanta riktningen, för ju mer vinklade fjädrarna är desto mer av spännkraften går i vinkelrät riktning (mot strängarna sett) och rent matematiskt blir det plus minus noll utmed axeln som faller samman med strängarna. Förutsatt att fjädrarna inte blir dragna utanför sitt linjära område (ingen stor risk för det i här milda lastfallet!) så gör vinkeln ingen skillnad. Den enda grejen jag skulle kunna gissa kan påverka är att de vinklade fjädrarna kanske stabiliserar stallet i sidledes riktning, där en pytteliten rörelse i det ledet kan påverka stämningen. Men samtidigt borde stallskruvarna hålla fast det hela tillräckligt hårt för att det inte ska vara en faktor, så jag finner det mindre troligt.

Enligt mig en myt utan dess like när det kommer till ologiskt tänkande. Men så finns det vissa som anser att det ser coolare ut och då får det stå för dem – jag upplyser inte kunder om detta eftersom det inte gör svajet sämre – men inte heller bättre.
Det är ofta jag optimerar eller felsöker stratastall som inte håller stämningen och jag känner till alla kritiska punkter – inte sällan är det dålig kvalitet på fjädrarna, stallskruvarna eller hela stallet. Men jag har aldrig sett att det gör skillnad att ändra fjädrarna.
Återigen – jag är beredd att tänka om i fall någon kan motbevisa mig – gärna med en vetenskaplig approach.

Kategorier
Okategoriserade

Fender Stratocaster 1963 – originalskick

Vi blir ibland kontaktade av gitarrägare som ska sälja ett vintageinstrument och vill veta vad de har; om allt är original, hur mycket eventuella skador sätter ner priset och vad man ska göra åt det – om man ska göra något överhuvudtaget. Ibland får man ta ställning till om hur långt man ska gå, till exempel är banden ofta slitna men är de original har det ett värde i sig – ska man spela på gitarren eller kommer den att bli ett investeringsobjekt? Kan man göra en lagning som höjer priset eller är det bättre att låta det vara som en del av gitarrens historia? Man gör såklart en grundläggande justering och fixar det mest elementära. Vi ger inga direkta värderingar utan redogör mer för vad som har hänt med den, vad man bör åtgärda, om det är värt att göra det osv.

Vi blev kontaktade av en icke-gitarrist som fått ärva sin pappas Fender Stratocaster från 1963 och eftersom han inte spelade gitarr och insåg att den skulle kunna inbringa en del pengar planerade han att sälja den men kontaktade oss för att få ett utlåtande.
Det var ett ganska enkelt utlåtande eftersom den var i originalskick så till vida att inga delar bytts ut – inte en enda. Därtill med det obligatoriska Järna-caset och lite ”case candy”. Detta är såklart mycket ovanligt på en gammal Fender, för några år sedan bloggade jag om en pre-CBS som var väldigt nära men jag kunde konstatera att man bytt tremolofjädrar och några fjädrar till intoneringsskruvarna. Jag var antagligen den första som skruvade isär gitarren sedan den lämnade fabriken i Fullerton 1963 – och det kändes heligt men också lite konstigt att ”bryta sig in”. Han var helt säker på att hans pappa aldrig skruvat med gitarren, det enda han gjorde var att byta strängar.

Björn Fredin från Västerås köpte gitarren 1963 och startade Clifftones ihop med Bosse Ekman i början av 60-talet, sedan spelade han i Five Guys 1965-1967 och slutligen Tonettes 1967-1968. Därefter slutade han spela helt, sista gången han spelade på gitarren var på en fest 1975 – sedan dess har den legat i sitt Järna-caset under sängen.

Som den lämnades 1975. I caset ligger bland annat en micksladd, ett grenuttag(!), en manual till en Dynachord Eminent och en festskrift – kanske från den där festen 1975.
Ett set Fendersträngar, antagligen från sent 60-tal.
Baksidan. Tremolotäckplattan bortskruvad.
Fem fjädrar och ganska hårt åtskruvade.
8/63 betyder såklart augusti 1963.
Halsplattan borttagen.
Halsfickan med ”factory shim” – alltså ett shims i bakkant som lagts in vid tillverkningen för att få rätt halsvinkel.
2 JUN63B. Den första 2:an indikerar att det är en strata och B:et att den har standardbredd på översadeln.
Randen i mitten kommer av att man fräste halsen i etapper, vanligen är det inte så tydligt som här.
Den som formade halsen satte vanligen sina initialer på halsklacken. Det ska sägas redan nu att Fenders märkningar inte är helt konsekventa och har varierat genom åren.
Innan lackning gjorde man en notering om vilken färg kroppen skulle lackas i. Vanligen skrev man ”SB” för sunburst men ibland bara ett ”B”. Om det var en Candy Apple Red stansades ”CAR” in under plektrumskyddet och var det en Lake Placid Blue blev det ”LPB”.
Ibland kan man hitta ovanliga märkningar som denna. Jag har ingen förklaring.
I kaviteten för stallmicken gjorde man en ”worm routing” för att ge plats åt sladdarna för mickarna. Denna gjordes på frihand med en handöverfräs och blir därför ganska råa och varierande.
Stallet är förhållandevis fräscht, ibland kan skruvar rostat fast av handsvett. Notera tjocka och slipade strängar.
Så fräsch att man skulle kunna ta den för en reissue.
Kluson ”single line”.
Välspelad. Originalband.
Stackpole potentiometrar. Helt olöddat.
Av siffrorna på potentiometrarna kan man utläsa att de tillverkades vecka 24 året 1963, i mitten av juni – alltså två månader innan gitarren byggdes.
Vad står där? Det är namnet på den som lödde ihop elektroniken, vanligen var det mexikanska kvinnor som gjorde denna typ av jobb.
Halsmick i närbild.
Omkopplaren satt fast – helt orubblig. Den är tillverkad av någon legering som korroderar. Fixas med antioxidlösning.
Björn Fredin med gitarren, årtal okänt. Tack till Kvicksound för bilderna.
Five Guys, årtal okänt. De här grabbarna satsade verkligen – två strator och en Jazz Bass. På bandbilder från den här tiden ser man kanske en Fender eller Gibson men oftare Hagström, Höfner eller andra tyska gitarrer. Tre Fender i samma band är anmärkningsvärt.
Björn Fredin längst till vänster.
Med och utan svajarm. Det skulle vara kul att veta hur långt stratorna ligger ifrån varandra i serienummer – jag gissar att båda köptes ungefär samtidigt i samma musikaffär.

Kategorier
Okategoriserade

Fender Jazzmaster 1966

Påfallande ofta får vi in Fender Jaguar från 60-talet och de brukar vara från 1964-66, möjligen tillverkades fler de åren eller så tog Hagström in många. Jazzmaster är lite mer sällsynta men de brukar också komma från de åren.
Normalt sett är de väldigt slitna och välspelade men i bra originalskick utan utbytta delar – de är ju inte lika ”moddvänliga” som strata och tele.
Denna 66:a har spelats väldigt mycket men inte misshandlats – bara naturligt slitage. Nu var den så svårspelad att den nästan var ospelbar – stränghöjden var flera millimeter. Omkopplarna fungerade inte och potentiometrarna skrapade, en bit av kantlisten på halsen saknades, skruvarna till plektrumskyddet var bytta till byggskruvar, dragstångsmuttern var söndertrasad och hela gitarren var i behov av allmän men varsam uppfräschning. Den har blivit ombandad tidigare och var i behov av en ny ombandning men kunden valde att avvakta.

Som så ofta glömmer jag att ta helbilder på gitarrerna när de kommer in – så vi börjar med en bild när den var klar.
Vi börjar med elektroniken. Förhållandevis snyggt och prydligt, inga spår efter meckande och moddande. Gummit under mickarna har torkat ut och stelnat.
Originaltejpen kvar!
Potentimetrarna behövde en rejäl rengöring.
Numret 304 säger att den är tillverkad av Stackpole och 6610 att den är tillverkad den 10:e veckan 1966. Notera att den är 1 MOhm och linjär, normalt på en Fender är logaritmiska på 250 K men det finns undantag, exv. hade Broadcaster och tidiga Esquire potentiometrar på 1 MOhm.
En liten spricka som limmades ihop.
Vanligen stansade man in en kod som angav vilken färg gitarren skulle lackas i; SB eller B för sunburst, LPB för Lake Placid Blue, CAR för Candy Apple Red för att nämna några. Jag har dock aldrig sett någon märkt EB tidigare, jag var tvungen att googla och kom fram till att många från 1966 hade denna märkning – oklart vad det står för och det behöver inte ange färgen.
Stallet var förhållandevis fräscht och fritt från rost men fick ändå bada i oxidlösning.
Principen för stallet på Jaguar och Jazzmaster är okänd för många. Skruvarna vilar mot botten av bussningarna som är koniska – de utgör en pivot som gör att stallet kan ”rocka” fram och tillbaka när man svajar. Höjden på stallet kan ändras genom att föra ner en insexnyckel i hålen på ovansidan. Därtill går det också att justera, eller rättare sagt finjustera höjden individuellt på stallbockarna.
Stallet ska stå helt vertikalt i 90 grader från toppen på gitarren så att det har utrymme att röra sig fram och tillbaka när man svajar. Stallet är uppdraget i syfte att illustrera.
Ofta ser man dem luta åt ena eller andra hållet och då fungerar inte att svaja helt optimalt.
Närbild på svajet. Något som har förbryllat mig är loggan som är en äldre typ som bara fanns på förstärkare och steel guitars, inte någon annanstans på någon annan gitarr. Teckensnittet är lite annorlunda – framför allt är bokstäverna ”e” gemena och inte versala som normalt.
Jag tror inte någon har varit här sedan 1966. Notera skärmkabeln som är fastsatt med en häftklammer.
Gravrost. Serienumret gick inte att uttyda. Skruven på bilden var extremt rostig och var svår att få upp. En ny relicad skruv (inte fullt lika relicad) sattes dit – den gamla skickas med, liksom vi gör med alla utbytta originaldelar.
Efter att legat i oxidlösning över natten framträdde serienumret lite bättre. Ny skruv.
Halsfickan med några kryptiska märkningar. Lackningen gick till så att man blekte träet, sedan la man på en sealer (av märket Fullerplast – totalt onödigt vetande) och sedan lackades hela kroppen gul, därefter fälten i rött och slutligen svart. På Fender från den här tiden kan man alltid se i spår av en lacksticka som skruvades fast och bara täckte hälften av halsfickan. Frågan är hur man hanterade gitarren när man lackade sealer och det gula.
Ibland kan man hitta ”fabriksshims” i gamla Fender – denna hade två.
Dragstångsmuttern var rejält söndertrasad….
…och en ny sattes i. Som vanligt sparar man alla gamla originaldelar. Märkningen betyder inte att den är tillverkad den 13:e september 1966. De första siffrorna anger modell – men den är tillverkad i september 1966. Den sista bokstaven anger bredden vid sadeln. Ett B är det absolut vanligaste och standard. A är smalare och C är bredare. Det avser alltså bredden på sadeln och inte halsens tjocklek eller profil.
41 mm vilket egentligen är smalare än standard.
Vi tittar närmare på huvudet. Man kan se att loggan sitter kvar på lacken men texten har försvunnit – antagligen efter allt för idogt putsande och polerande. Den hade en extra strängtryck från en American Standard som vi tog bort.
En konstig sak hände 1965-66: huvudet blev påtagligt tjockare – inte lite utan flera millimeter. Efter några år var man tillbaka till den normala tjockleken. Frågan är om det var medvetet eller om någon beprövad metod gick fel. Jag är av den åsikten (och jag är inte ensam) att dessa årgångar låter bättre eftersom massa adderas till halsen som är vitalt för tonbildningen.
Det går också se tydligt på posterna på stämskruvarna – den välvda ansatsen hamnar långt ner i bussningen.
Skruvar från byggvaruhuset…..
….bytes ut mot relicade skruvar. Nya blanka skruvar skulle skava i ögonen.
Plektrumskyddet bubblade upp under stallet, de var tillverkade av celluloid – ett material som inte står emot tiden så bra; det krymper, spricker och missformas. Många frågar om det går att fixa – jag säger nej, de frågar om man inte kan värma det – jag har inte provat men jag är säker på man bara gör det ännu värre.
För övrigt är celluloid extremt eldfängt, jag har provat att sätta eld på en bit (inte från en gammal Fender) och det brann väldigt bra. Även pingisbollar är tillverkade av celluloid och de som provat att sätta eld på såna vet vad det handlar om.
En liten bit av kantlisten saknades.
En ny bit fälldes in. Faktum är att man kan få skarven osynlig men det är lite extra jobb och vi bedömde att det inte var lönt i det här fallet då gitarren inte var i toppskick.
Greppbrädan var skitig, hade märken efter den tidigare ombandningen och ett inlägg var löst. Ombandningen var inte perfekt och två band fick tas ner några tiondelar. Man kan se på bilden att banden inte kommit ner ordentligt i skårorna, dock satt de fast ordentligt. Kunden ville avvakta med en ny ombandning efter han utvärderat den efter denna uppfräschning.
Avslutningsvis några bilder som visar slitaget.
Kategorier
Okategoriserade

Fender Telecaster 1965

En Fender från 1968 har passerat det magiska strecket då den inte räknas som ”pre-CBS”. I början av 1965 såldes Fender till tv-bolaget CBS och rent generellt bedöms gitarrerna tillverkade under deras regi inte vara lika attraktiva som de som tillverkades 1964 eller tidigare, även om man kan se att priserna gått upp – kanske för att de är prisvärda och ofta lika bra som äldre. Många anser att gitarrerna blev sämre efter att CBS tagit över – det stämmer förvisso men det hände inte över en natt och inte heller på ett år – det skedde en gradvis kvalitetsförsämring som toppade i slutet av 70-talet.
Även om man gjorde en del detaljförändringar under 1965 kan man inte säga att en Fender från 1965 är sämre än en från 1964.

Vi fick in en förhållandevis fin Telecaster från 1968 där det var behov av några åtgärder; ombandning – den hade varit ombandad en gång tidigare och ganska oförsiktigt, en dots saknades, omkopplaren var trasig och mekaniken kärvade.

Vi börjar i fel ände – här är den färdig.
Vid en tidigare ombandning har man slipat greppbrädan väldigt hårt och dessutom för mycket på en sida. Notera den oerhört fräscha dragstångsmuttern – det tyder på att det är en stabil hals där man inte behövt skruva mycket på dragstången. Vanligen är de mer eller mindre söndertrasade och måste bytas.
Här är halsen ombandad. Vid den tidigare ombandningen hade man planat greppbrädan så mycket att man varit tvungen att fördjupa skårorna ner i lönnen. Inte snyggt! Det var vanligare förr att man gjorde såna här oförsiktiga ombandningar.
Nästa problem var mekaniken som kändes kärv och uttorkad. Ursprungligen har det funnits fett inne i mekaniken men den hade övergått till en annan form.
Hela mekaniken tvättas i ett oxidlösande bad och det var mycket skit som kom ut. Därefter nytt konsistensfett och montering.
Omkopplaren var defekt men den gick att rädda vilket är bra eftersom man vill behålla så mycket originaldelar som möjligt. I övrigt väldigt fräsch elektronik. Med hjälp av märkningar på potentiometrar kan man datera en gitarr eller verifiera åldern – såvida man inte bytt dem. Trots att gitarren är tillverkad 1968 är potentiometrarna tillverkade 1966 – jag har lagt märke till att många Fender som var tillverkade flera år efter 1966 hade potentiometrar från det året. Antagligen köpte man in en gigantisk batch det året som man sedan använde i flera år.
Detta är ett exempel på att man ofta hittar problem man inte kunde förutse när kunden lämnade gitarren. Under arbetet med gitarren hade vi aldrig haft anledning att ta bort plektrumskyddet, när den var klar behövdes halsen justeras något och då såg jag att en snutt trä saknades vid halsklacken. Kroppen var av ask (swamp ash) även om jag kan hålla med om att det vid första anblicken ser ut som al. En ny ”patch” i ask tillverkades och lackades.
Kulören är Fenders klassiska Olympic White som är känd för att gulna med tiden.
I branschen kallar man detta ”cleant”. Inga stötmärken eller andra skador, ingen mekanik som bytts eller extra strängtryck.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson Les Paul Custom LE 1971

Det är inte helt ovanligt att vi får in Les Paul från slutet av 60-talet och början av 70-talet – ofta är de medfarna av spelande och oförsiktiga reparationer.
Les Paul började tillverkas igen 1968 efter ett uppehåll sedan 1960 – helt enkelt för att många hade fått upp ögonen från de klassiska Les Paul från slutet av 50-talet. Ironiskt nog valde man att tillverka en Goldtop och en Custom, ingen av dem med fullstora humbuckers. Det dröjde faktiskt fram till 1976 innan det kom en Standard som ser ut som en ”klassisk” Les Paul.
Dessvärre var de inte heller helt trogna originalet på många punkter, mest notoriskt är voluten på baksidan i övergången mellan halsen och huvudet – den var såklart tänkt att råda bot på Gibsons klassiska akilleshäl. Man hade minskat huvudvinkeln från 17 till 14 grader – därtill var det otaliga detaljer som skiljde dem från ”originalet”. Man gjorde fortlöpande förändringar under 70-talet men man kom egentligen allt längre från originalet från 50-talet; bland annat laminerad kropp, s.k. pancake body och laminerad lönnhals (vilket Gibson aldrig använt tidigare).
Custommodellen hade en lönntopp som en traditionell Les Paul; på 50-talet var kroppen på en Custom helt i mahogny.
Vi fick in denna Custom från 1971 – en Limited Edition (serienumret börjar på LE) som legat i törnrosasömn i decennier. Ägaren hade köpt den begagnad i en musikaffär i slutet av 70-talet för 4000:- och hade nu bestämt att han ville väcka den till liv.

Välspelad. Om vi zoomar in på stallet och stränghållaren….
ser vi en vanlig syn – stränghållaren är nedskruvad i botten. Många anför att man får bättre överföring och bättre ton. Jo, det gör skillnad men personligen tycker inte jag man vinner så mycket och nackdelarna är större, framför allt blir strängspänningen högre och det blir svårare att bända. Notera att strängarna ligger på intoneringsskruvarna och så ska det rimligen inte vara. Den största nackdelen och faran är dock…
att stallet kollapsar av trycket. Därav kommer strängarna i mitten ligga närmare banden. Det går vanligen att pressa tillbaka stallet till dess ursprungliga form men jag har ingen uppfattning om det är en långsiktig lösning – jag misstänker att metallen utmattas och böjer sig lättare igen.
Vanligen rekommenderar jag att man byter ut stallet – ofta är också stallsadlarna massakrerade då man filat ner skårorna eller flyttat dem. I så fall sparar man såklart originalstallet. I det här fallet bad ägaren att vi skulle pressa tillbaka stallet.
I stallet sitter en vanlig P-90 men i halsläget hittar vi en ”Alnico”. Den är i samma format som en P-90 men uppbyggd på helt annat sätt då polerna är magnetiska – en vanlig P-90 har en stor magnet som ligger under polerna. Magneterna är starka – väldigt starka och här hade det gett upphov till problem eftersom de var så högt uppskruvade så att de drog för mycket i strängarna. Magnetismen hindrar strängens svängning och ger problem med intonation och underliga resonanssvängningar.
Mikrofonen är inte justerbar i sig själv utan är förankrat mot botten av urfräsningen. Istället justerar man polerna individuellt med hjälp av de sex skruvarna mellan polerna.
Och på undersidan ser det ut så här, samma princip som på Gretsch Dynasonic (eller DeArmond 200 som den egentligen heter) där magneterna är förbundna med en justerskruven. Fantastiskt komplicerat för att vara en gitarrmick.
Ett annat problem var att delar av kantbindningen på huvudet saknas. Min kollega Jim har jobbat mycket med restaurering av gamla akustiska gitarrer och mandoliner där det är vanligt att lister försvunnit eller spruckit så det var uppenbart att det var ett fall för honom.
Vi lyckades inte hitta någon kantlist som var laminerad som på denna så Jim fick göra varje strip för sig och laminera ihop dem. Här är listerna limmade och han håller på att sickla (man kan säga skrapa om men inte vet vad sickla är) ner dem till samma nivå som huvudet.
Slutligen färgades listerna in och lackades tunt.
Återuppväckt. Rengöring, småfix, polering av band och justering dokumenterades inte.
Kategorier
Okategoriserade

Antik akustisk gitarr

Min kollega Jim hade jobbat mycket med gamla gitarrer innan han började hos mig – många riktigt gamla. Så den här som vi fick in var inget som han kände sig obekväm med – trots att den var i många delar och såg ut som kaffeved. Själv hade jag sagt att det var hopplöst. Ägaren hade hittat den på vinden till ett hus han bodde i på mitten av 70-talet, han lämnade in den till en violinatelje som gjorde den spelbar. Senare råkade den ut för en olycka och vi fick in den i en banankartong; botten och hals lös, locket hade börjat släppa m.m. Mest troligt tillverkad i Tyskland, kan mycket väl vara från Markneukirchen där man byggde mycket musikinstrument men den kan också var svensk – från förra sekelskiftet sisådär men den kan vara några decennier äldre.
Det ska dock sägas att man kunde gått längre med restaureringen men det finns en rimlig och ekonomisk gräns för hur långt man kan ska gå. Och ärligt talat trodde jag inte att det skulle bli så bra som det blev. Liten gitarr, den låter inte stort och mycket – en spröd ton som passar för finstämda visor.

Ganska rudimentärt byggd, inte på något sätt förfinat hantverk – men det fungerar. Det fanns tidigare flera tidigare lagningar och Jim lappade ihop locket. De små fyrkanterna är s.k. cleats eller ”frimärken” som förstärker sprickorna som limmats ihop.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson Super 400 -68

Gibson Super 400 är en legendarisk gitarr som inte är vanlig – men det händer att de kommer in ibland. Skälet till att de inte är så vanliga är att den sedan introduktionen 1934 varit Gibsons exklusivaste modell – om man räknar bort modeller från Custom Shop och special editions. Ursprungligen indikerade modellnumret vad modellen kostade i dollar; en ES-125 kostade alltså $125 osv. Dessutom la man till Super för att ytterligare poängtera hur grandios och speciell den var – och det var den också; den satte standarden för hur en exklusiv arch top ska se ut och inspirerade Stromberg, D’Angelico och andra av de största byggarna på den tiden.
Många förknippar Super 400 med Scotty Moore – Elvis Presleys vapendragare. Under en Las Vegasshow hade Elvis en Gibson J-200 men snodde helt sonika Scottys Super 400 och fortsatte spela på den genom hela konserten. Jag vet inte om han använde den fler gånger men många förknippar även Elvis med Super 400, kanske för att det är en bild som ofta syns på kitschiga souvenirer.

Vad ska man då säga om Super 400? Det är inte min typ av gitarr och jag kan inte spela så som det anstår den men det är svårt att låta bli att imponeras av den av flera skäl.
För det första: den är stor – inte bara ganska stor; den är gigantisk. Tar man upp den i knäet känns det som det är för mycket av allting men den är ändå inte så tung som den ser ut. Storleken kommer såklart av att man innan elgitarren var uppfunnen bara kunde jobba med volym: mer ljudvolym kräver större kroppsvolym – samma sak som med Martins Dreadnought som vi idag anser vara en normal gitarr men när den lanserades var också den gigantisk. Men en dreadnought är liten i jämförelse med en Super 400.
Sedan är det allt lull-lull och ”extra allt” som imponerar; man har inte sparat på krutet någonstans; det är mycket och påkostat – utan att bli för pråligt. Det är guldplätering, flerdubbla kantlister, ebenholtsgreppbräda, två- eller tredelade blockinlays, graverad stränghållare…. Till och med dragstångstäckplattan är speciell.
Dessvärre glömde jag att ta närbilder och då skulle jag visat baksidan av huvudet; det är svarlackerat och man har skrapat fram en skarp gräns ner mot halsen. Därtill finns det en pärlemoinläggning – som man måste skrapa fram efter att man lackat huvudet. Allting omgärdat av Kluson ”waffle backs” i guld.
Den tjusigaste detaljen i mitt tycke är avslutningen på greppbrädan, ännu mer fascinerande när man betänker att man ska limma på dubbla kantlister och göra en snygg skarv i mitten. Det är inget superavancerat men det tar tid – och genomgående ser man att Gibson tänkt bort allt det där med att spara tid och pengar.

Denna -68 fick vi in då den hade problem med elektroniken, tack och lov var det lätt avhjälpt.

Kategorier
Okategoriserade

Fender Stringmaster Dual Eight 1954

Jag har alltid varit intresserad av Fenders tidiga historia och då hur Leo Fender tänkte när han konstruerade modellerna som blivit ikoniska. Leo byggde lap steels under 40-talet och mycket av det tänket flyttade han över till Broadcaster som sedan blev Telecaster. Fender fortsatte att tillverka lap steels men utvecklade även console steels och pedal steels.
Vi fick in en Fender Stringmaster Dual Eight från 1954, dessa är förhållandevis ovanliga i Sverige eftersom steelgitarren inte slog igenom på samma sätt som i hemlandet.
Man slås först och främst av hur gedigen den är, det är en massiv klump och allting är stabilt och förtroendeingivande. Det finns inget i konstruktionen som är vekt eller känns flimsigt. För det andra slås jag av hur galant man löst saker – som med alla andra gamla Fenderinstrument är de gjorda för att tillverkas enkelt och billigt men ändå utan avkall på spelbarhet, kvalitet och ergonomi.
Problemet var att den var helt död och jag förberedde mig på en massiv felsökning men det visade sig att utgångsjacket vridit sig något, en kontakt låg emot en potentiometer och orsakade kortslutning.

Kategorier
Okategoriserade

Fender Telecaster Custom 1968, reparation av hals

En olycklig kund skickade halsen till sin Telecaster Custom från 1968 – han skulle byta stämskruvar, de nya bussningarna var lite större och spräckte huvudet. Det nya stämskruvarna var reprotillverkade från Fender, de borde passa men när det gäller många reprodelar är de inte alltid exakta. En tiondels större diameter på bussningarna kan vara tillräckligt för att det här ska hända – hård lönn ger inte med sig så lätt.
De nya bussningarna knackades ut med en specialtillverkad jigg och träpluggar (av typen som sitter i IKEA-möbler) slipades koniska och pressades i hålen för att vidga sprickan så det gick att få ner limmet ordentligt. Lagningen blev i stort sett osynlig – såvida man inte synar med lupp. Därtill passade vi på att laga några andra blessyrer i lacken.

Kategorier
Okategoriserade

Cornelis Vreeswijks sista gitarr

Cornelis gitarr

Man kan vara besatt av kändisar men jag är mer besatt av deras gitarrer. Det händer ibland att jag får in gitarrer som jag såg min tonårstids musikaliska förebilder använda på konserter eller på tv och det är faktiskt lite magiskt.
Ska jag vara ärlig är jag inget större fan av Cornelis Vreeswijk – missförstå mig rätt: jag inser hans storhet, hans berättande är fantastiskt. Så svenskt (fast han var holländare) och en intressant personlighet. Även om jag gillar mycket av det han har gjort har jag inte lyssnat aktivt på honom eller sett honom som en gud – vilket flera av mina kompisar gör.
Vi fick in en fin Yamaha som var en av de sista gitarrerna Cornelis ägde, mycket troligt den sista och då enda gitarren. Han var helt osentimental när det kom till gitarrer och såg dem helt pragmatiskt som ett verktyg. Behövde han pengar (vilket han ofta gjorde) kunde han sälja en gitarr. Jag fick berättat en historia av Silas Bäckström som lämnade in gitarren: Cornelis fick vid ett tillfälle för sig att han skulle köpa en gitarr av gitarrbyggaren Georg Bolin. Framför allt under 70-talet var Bolins gitarrer det mest åtråvärda man kunde äga: han hade byggt gitarrer till många stora svenska artister och även till Andres Segovia. Han var också rektor för Carl Malmstens verkstadsskola där han startade en gitarrbyggarutbildning där många stora svenska gitarrbyggare fått sin skolning. Cornelis var som sagt inte så noggrann med sina gitarrer och således inte heller med sin Bolin, trots att det var en gitarr man borde vara rädd om. Flera gånger tog han den till Georg Bolin som fick lappa ihop den men slutligen blev det för mycket för Bolin att se ett av sina skötebarn vanskötas – han startade bandsågen, klöv gitarren och sa ”Herr Vreeswijk ska inte ha en Bolingitarr”.
Silas var vän, arrangör och producent åt Cornelis Vreeswijk – vilket jag fick veta kunde vara väldigt slitsamt och frustrerande – men såklart givande också. Vi fick oss massa bra historier till livs, de flesta som var bra måste utelämnas här. Han gissade att Cornelis köpte gitarren när han bodde i Köpenhamn vilket kan stämma; jag och min kollega Jim blev intresserade och researchade genom att titta på bilder och Youtubeklipp för att kunna bestämma när den dök upp i hans karriär. Vi förvånades mest över hur många gitarrer av varierande kvalitet han använt genom sin karriär. Denna var dock väldig exklusiv gitarr; en ”master built” top-of-the-line modell från Yamaha. Och den syns bara de sista åren i hans karriär, säkerligen den sista och den enda gitarren han ägde i slutet av sitt liv och den verkar dyka upp först under den tiden han lämnade Danmark för att komma tillbaka till Sverige. Silas berättade att den låg på kistan under Cornelis begravning (där för övrigt Roffe Wikström spelade) och fick följa med till gravsättningen. Det var meningen att den skulle sänkas ner med kistan men i sista minuten tyckte Cornelis syster att man kanske borde spara den – och Silas fick den av henne.
Nu hade Silas bestämt att den skulle lämnas till Scenkonstmuseum (f.d. Musikmuseet) där den kommer att stå i en monter och vi fick göra några mindre fix innan det.
Jag höll ganska tyst om att vi hade fått in Cornelis gitarr men det spred sig som en löpeld och två av mina vänner bad att få komma att titta på den. En av dem rörde den snabbt med pekfingret för att kunna säga att….
Som jag skrev inledningsvis förstår jag Cornelis storhet men jag började mer ana vidden av den. Silas Bäckström är numera ordförande i Cornelissällskapet som förvaltar kvarlåtenskapen från Cornelis – det var från början ingenting men royalty inbringar idag så mycket pengar att man varje år kan dela ut ett stipendium, jag vill ha för mig att det som mest betalats ut 600 000 kronor till en svensk artist som verkat i Cornelis anda.
Silas gav mig flera CD, en DVD och flera böcker som tack. Jag tänkte att nu skulle jag verkligen fördjupa mig i Cornelis: lyssna, försöka förstå…. men nej. Det gick inte. Men jag känner ändå en stor vördnad för honom. Och jag har faktiskt framför hans sånger på fester.