Det är sällan man ser gamla Fender från 60-talet i originalskick – jag har fått för mig att många idag har uppfattningen att en stor del av gamla klassiker är i bra eller hyfsat skick men det beror på att nätet flödar av de i fint skick men man vet inte vad som har hänt med dem under tiden och får man studera dem på nära håll kan man hitta skador och fel som man inte ser på några bilder.
Denna 63:a ser bra ut vid första anblick, en kännare ser kanske att plektrumskyddet är bytt (redan där kan man börja ana oråd) men i övrigt ser den ut att vara i hyfsat originalskick även om den är sliten.
Jag gjorde en del jobb på denna 1998, jag minns inte riktigt vad men det bör varit en justering och genomgång och därtill bytte jag tydligen potentiometrarna. Kunden har spelat på den i perioder och nu var det dags för en ny genomgång och det största problemet var att mittmicken inte fungerade.

Ser bra ut på nära håll, dock lite felaktig nyans på plektrumskyddet – som är bytt till ett repro.
En fjäder borttagen för att visa märkningen.
Med tiden gräver halsplattan ner sig i träet – om man spänner för hårt vill säga.
Detta är en vanlig typ av slitage på gamla gitarrer – den har legat och skavt mot caset. Varför ser man inga moderna tillverkare emulera såna skador när de gör relic.
Här ser vi anledningen till att plektrumskyddet är bytt – det har för längesedan suttit en Telecaster stallmick här men hålet har patchats. Möjligen kan jag ha gjort det på 90-talet men det går inte komma ihåg, jag har gjort många såna här patchningar.
Här ser vi för övrigt en väldigt unik sak: det lilla spåret i botten på kaviteten kallas ”worm routing” och är till för att ge kablaget mer plats. Den gjordes quick and dirty för hand och varierar alltid i form, ibland slingrar den sig som en mask – därav namnet. Ibland går den upp en bit i kanalen upp mot mittmicken. Det som är unikt är att spåret är gjort med en flat fräs – normalt är den rundad. Men som i sann Fenderanda: man hade inte och tog istället…
Jag har säkert nämnt det innan: S:et i kaviteten står för sunburst. Märkningen kan även finnas på toppen och ibland står det ”SB”.
Strax ovanför de nedre skruvhålen är träet komprimerat, jag har aldrig sett något sånt tidigare men jag gissar att någon gjort en slarvig shimsning för länge sedan.
Två potentiometrar bytte jag tydligen 1998 – de är tillverkade 1997. Den i mitten är från 1970 och har bytts innan jag såg den här gitarren första gången på 90-talet.
Mittmicken var död och skickades för att lindas om.
Stränghöjden hade blivit horribelt hög sedan jag såg den sist 1998. Detta beror inte på att den är feljusterad (stallbockarna stod långt nere) eller att halsen har för mycket böj utan att den har börjat ”kollapsa” ner mot halsklacken; när man spänner dragstången kvarstår en uppförsbacke på de sista banden. Detta är svårt att komma till rätta med men det initiala man gör är att shimsa halsen.
En stor fördel med att ha en CNC-maskin i verkstan är att man kan fräsa anpassade shims i rätt storlek och med rätt lutning.
Många blir ängsliga när man pratat om shims i halsen. Helt i onödan. Det är inget som påverkar tonen negativt som många tror – jag upplever många gånger att tonen förbättras då man måste höja stallbockarna något och därmed får mer vinkel på strängarna vilket ger mer kraft – som i sin tur ger bättre ton.
Ombandningen hade gjort innan jag såg den första gången – lite ovarsamt och med lite större band. Nu var de ännu mer slitna men kunden ville vänta med en ombandning. Till vänster kan vi skönja en spricka i greppbrädan.
Det visade sig vara en spricka i halsstocken och sedan har den dragit med sig greppbrädan. Trä är ett levande material och det händer saker med tiden.
Sprickan limmades och tvingades ihop.
Även på baksidan av halsen finns en lång spricka som fyllts igen för länge sedan.
Slutligen fixades caset – flera limningar hade släppt.