Kategorier
Okategoriserade

Plektrumskydd till orkestergitarrer

Vi får ofta in gamla orkestergitarrer som Levin, Gibson, Crafton och andra där plektrumskydden saknas eller har börjat brytas ner, därav har Jim blivit väldigt bra på att reprotillverka såna. Vi har också börjat bygga upp en bank med ritningar från originalförlagor för många Levinmodeller; Deluxe, Solist, Royal m.fl.
Pris från 2000:-. Kontakta oss om du vill beställa.

Kategorier
Okategoriserade

Byte dragstång Pedula

Att dra av en dragstång är de facto ganska svårt och det är inte ofta vi får in såna jobb, förra gången var nog för några år sedan då vi byte dragstången på en gammal Gibson Flying V. Nu kom det in en Pedula där dragstången faktiskt inte gått av utan satt fast – det händer faktiskt ibland, för en tid sedan hade vi inne en Suhr där dragstången inte gick att rubba, vi ”slapp” detta jobb då Suhr åtog sig att byta halsen.
Jag googlade och fick veta att det tydligen inte var en engångsföreteelse när det gäller Pedula. Men att den sitter fast är egentligen lika illa som att den gått av.

Steg 1: greppbrädan borttagen. Mellan greppbrädan och dragstången ligger ”fyllningen” som är en konvex trälist som ligger ovanpå dragstången och pressar ner den i en båge i skåran. Den har blivit böjd av värmen och våldet som krävdes för att få ut den.
Greppbrädan värms och man för in varma spatlar. Det som ser bränt ut är mest lim.
Det var första gången vi tog bort en greppbräda utan ta bort banden.
Dragstången var av en ovanlig typ (hela stången roterar när man spänner eller släpper) och därtill ovanligt och onödigt grov – faktiskt den grövsta jag sett och den lämnade en bred skåra som vi fick lägga igen med en list.
Som limmas fast.
En ny skåra frästes upp.
Den nya dragstången monterad. På sidorna ligger förstärkningsskenor, vanligt på exklusivare basar.
Greppbrädan limmas tillbaka.
Färdig.
Slutligen lackas skarven över. Faktum är att detta moment är det som tar längst tid och kräver mest noggrannhet. I detta fall svart lack och några lager klarlack.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson Les Paul Custom 1971

Det finns uppenbarligen gott om Les Paul från 1968 och framåt här i Sverige och i synnerhet Custom. Vi får in dem påfallande ofta och det inte ovanligt att de har varit med om saker som gör att de kräver mer eller mindre omfattande restaureringar. Inte sällan behöver de bandas om och så var det även med denna men som vanligt hittade vi andra saker som vi åtgärdade när vi ändå höll på.

Vi börjar i fel ände…. Greppbrädans nederände. Banden har dragit ur och skador i ebenholtsen har fyllts igen.
I andra änden har det hänt saker: sadeln har bytts ut och det har gjort så ovarsamt att material saknades på greppbrädan och vi fick bygga upp. Någon hade även bytt en bit av kantlisten – denna bytes ut senare.
Kåporna till mickarna har vi något tillfälle varit borttagna och lödningarna var brutna. Notera att någon råkat eller medvetet ta bort dekalen.
Någon hade gjort denna modifikation för att få till intoneringen på stallet. När gitarren var klar kunde vi konstatera att intoneringen funkade bra och stallet satt där det skulle. Att stallet kan verka vara felplacerat beror ofta på för hög stränghöjd och/eller för mycket relief.
Stallet ovanifrån.
Stallet från sidan. Det här ser vi ofta på Gibson vi får in och jag brukar alltid predika mot ofoget att skruva ner stränghållaren i botten. Många anför att man får mer sustain…. jo, men enligt mig gör det ingen överväldigande skillnad. Nackdelarna är bl.a. annat att det blir trögare att bända och att stallet kollapsar som på bilden.
Man kan pressa tillbaka stallet men dessa stall är gjorda av en zinklegering som inte är så hård – stallet tenderar att böjas igen. Jag rekommenderar att sparar originalstallet och skaffar ett nytt reprotillverkat.
Färdig.
Kategorier
Okategoriserade

Byte bandmarkering

När man bandar om en hals slipar man vanligen greppbrädan något för att göra den helt plan och få bort det värsta slitaget. Men vill inte ta för mycket och man måste ibland lämna gropar och om den inte går att få helt rak får man kompensera det i bandslipen.
Det händer dock att greppbrädan är så ojämn, skev eller har en rejäl uppförsbacke mot kroppen som gör att man måste slipa lite mer för att få den mer spelbar. Som på denna Ned Callan – en väldigt underlig engelsk skapelse där halsen var extremt skev; tittade på man på huvudet kunde man se att det var vridit flera grader i förhållande till kroppen så vi fick slipa väldigt hårt. Det som kan hända då är att bandmarkeringarna ”försvinner” och det hände här – dock bara den ena på 12:e band där det fanns en rejäl puckel.

Ett hål borras för att kunna injicera limlösning.
Väldigt tunn.
En jigg spänns fast för att kunna borra upp det gamla hålet exakt.
Vi använder ett spetsborr som skär jämnare än ett vanligt borr som skulle trasa upp kanterna.
En ny dot i pärlemor limmades in och slipades ner.
Halsen klar för bandning.
Kategorier
Okategoriserade

Renovering 12-strängad Levin från 1969

För ett tag sedan träffade jag Roffe Wikström som höll på att sälja av några gitarrer, det fanns en del fina men inga som jag direkt kände för – man måste köpa gitarrer med hjärtat. Vi kom till en gammal tolvsträngad Levin som han inte gett mycket tid på länge och jag slog till på den eftersom det fanns några fel som gjorde den svårspelad, därav ett överkomligt pris och jag tänkte att jag skulle kunna renovera den själv.
Tolvsträngade gitarrer utsätts för mycket mer kraft från strängarna och det händer mer radikalare saker än på en vanlig sexsträngad. Denna behövde en neck reset – man tar bort halsen från kroppen och ändrar vinkeln för att få ner stränghöjden. Strängarnas drag och tiden gör att gitarren kollapsar – locket dras uppåt vid stallet, ofta reser sig även stallet och partiet kring halsinfästningen deformeras. Det sistnämnda är inget som går att se med blotta ögat men det är där det mesta händer. Alla akustiska gitarrer kollapsar med tiden och kommer att behöva en neck reset, undantagsvis gitarrer som är stabilt byggda – men då låter de dåligt.
Därtill hade stallet börjat lossna, också en följd av strängarnas påtagliga kraft. Slutligen var banden helt slut så det krävdes en rejäl insats – tid är en bristvara för mig, jag gav upp och lät den stå i caset och slutligen bestämde jag mig för att sälja den. En stamkund var inne, jag visade gitarren för honom – han köpte den och gav oss i uppdrag att renovera den.
Hela renoveringen gjordes av Marcus som antagligen gjorde det snabbare och bättre än vad jag hade gjort – jag har inte så ingående erfarenhet av akustiska, därtill är Marcus utbildad och har byggt akustiska gitarrer.
Och hur blev det då? Själva renoveringen var mästerligt utförd – jag ger Marcus all cred. Vi hade varit lite oroliga för hur den skulle låta – en tolvsträngad måste man bygga grövre för att den inte ska kollapsa och det kan hämma ljudet. På denna hade man bland annat gjort en förstärkning genom att sätta en enorm stallplatta på undersidan av locket. Normalt sett är stallplattan bara lite större än stallet men här täckte den en stor del av lockets insida – och lockets funktion är att vibrera… Jag befarade att den skulle låta väldigt trött och tråkigt men när Marcus höll på och stämma upp den insåg jag att min farhåga varit onödigt. Den lät precis så där som man vill att en tolvsträngad ska låta, det var verkligen som allting och alla strängar sjöng ihop. Ska jag vara lite kritisk hade den inte den där stora volymen som vissa tolvsträngade har men – de flesta saknar den och denna lät bättre än många tolvor.
Kunder testar vanligen gitarren när de hämtar den men det är inte ovanligt att de hör av sig när de kommit hem och bekantat sig med gitarren i lugn och ro. Samma här, kunden mailade dagen efter och var helt överväldigad – jag citerar honom:

Jag spelade lite på 12:an nu på kvällen hemma i tyst rum och måste säga att jag är häpen över klangen, tror ärligt talat
inte jag blivit så paff över hur en specifik gitarr skulle låta, jag räknade med att den skulle låta bra, men inte så här pass. Den låter ta mig tusan magisk vid vissa ackord.

Före.
Halsen och stallet har tagits bort.
Skårorna för banden fräschas upp innan ombandningen.
Halsen är ombandad. Det är denna yta man skär och slipar för att få till en bättre vinkel mot kroppen. Många Levin från 60-talet hade skruvad hals som lossas med ett specialverktyg som man för in genom hålet för den bakre axelbandshållaren. Greppbrädan är alltjämt limmad mot locket.
Stallet som har slipats plant på undersidan limmas tillbaka.
Den ombandade halsen och stallet på plats.
En slipad greppbräda och nya band lyfter en gammal gitarr rejält.
Stämskruvarna demonterades och ultraljudtvättades. Några bussningar saknades men de hade vi på lager.
Stallet fick en ny stallsadel i ben vilket gör stor skillnad ljudmässigt jämfört med den gamla i plast. Ben är hårt och oöverträffat som sadelmaterial. Plast är mjukt och är inte bra på att överföra energin från strängarna till stallet.
Efter.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson Les Paul Custom, punk och Djurgården

Curre Sandgren är en sann punklegend; sångare och gitarrist i Rolands Gosskör, Coca Carola och Krymplings – det är inga band jag lyssnat på men väl hört talas om. Hans Gibson Les Paul Custom från 1990 har hängt med honom länge – den hade fixats i ordning flera gånger, nu var den nedplockad i delar för att genomgå en ny restaurering, det hade fallit mellan stolarna och nu hade Curre bestämt sig för att ta tag i saken.
Jag kan inte låta bli att fascineras av punkares osentimentala inställning till instrument – de spelas hårt och får stå ut med mycket misshandel och ägarna bryr sig inte – gitarren är bara ett verktyg. Typiskt för punkgitarrer är att de oftast inte är moddade; kanske är mickarna bytta men de har sällan uppgraderats för prova nya prylar eller avsevärt förbättra dem – de duger som de är. Och inte sällan har de klistermärken och klotter – Curres gitarr är lite speciell då den har signaturer från hela Djurgårdens guldlag. Onödigt att säga att han är hängiven djurgårdare, kanske därav fick Coca Carola spela på festen när Djurgården firade sitt SM-guld. Curre har fortsatt spela på gitarren och autograferna har börjat suddas ut.

Som den kom…
En spricka hade tidigare lagats – fanns inte så mycket att göra mer än att pressa in lim för att gardera. Man kan lackbättra men ägaren brydde sig såklart inte.
Här saknas en bit. En sann punkare bryr sig inte så det fick lämnas som det var.
Alla delar kom i plastpåsar.
Någon hade gjort om elinstallationerna med lampsladdar, allt byttes ut mot riktiga skärmade kablar. Mickar är Gibson ”The Original” som var standardmickar på Gibson under några år – tillverkade av Bill Lawrence.
Banden var rejält nedslitna så en ombandning var av nöden. Här mellan slipning och polering.
Nya kablar från mickarna till kontrollerna.
Mycket svett och spelande har tärt på guldplätteringen.
Caset hängde knappt ihop och vi fick göra en snabbrenovering för att Curre skulle kunna ta hem gitarren.
Curre med den färdiga gitarren.
Jag tar inte ställning i frågan då jag inte bryr mig om fotboll.
Och jag minns inte vad Curre sa men det var en stjärna i guldlaget som skrivit detta.
Kategorier
Okategoriserade

Gitarrmyter del 4: tremolofjädrar i V-form

Myten: om man sätter tremolofjädrarna på en strata i V-form håller gitarren stämningen bättre. Vissa säger att det blir jämnare att svaja.
Detta är en typisk gitarrmyt som visar att många tenderar på att ändra eller förbättra det som är enkelt och som man kan fixa själv – i hopp och tro om att det gör skillnad. Det sägs att det var Jimi Hendrix som kom på detta – jag vet inte om han (eller vem det nu var) tänkte att det skulle förbättra något – eller att det var ett självändamål så till vida att det är annorlunda. Jag har hört massor av mer eller mindre krystade teoretiska förklaringar till varför det skulle vara gynnsammare med en V-form och jag mailade en kompis som är ingenjör och han förklarade:

Jag kan inte på rak arm se något skäl till varför V-fjädrar skulle göra någon skillnad. Har de som gjort ”studierna” konsekvent använt samma gitarr/tremolo/strängar/osv för de olika konfigurationerna? Lite snabba beräkningar ger att en 25-gradig (förmodligen lite väl generöst) vinkel på de yttre fjädrarna ger 7 % extra total fjäderkraft jämfört med tre raka, bara för att få en grov uppskattning. Men den extra spänsten ger inte mer spänst i den relevanta riktningen, för ju mer vinklade fjädrarna är desto mer av spännkraften går i vinkelrät riktning (mot strängarna sett) och rent matematiskt blir det plus minus noll utmed axeln som faller samman med strängarna. Förutsatt att fjädrarna inte blir dragna utanför sitt linjära område (ingen stor risk för det i här milda lastfallet!) så gör vinkeln ingen skillnad. Den enda grejen jag skulle kunna gissa kan påverka är att de vinklade fjädrarna kanske stabiliserar stallet i sidledes riktning, där en pytteliten rörelse i det ledet kan påverka stämningen. Men samtidigt borde stallskruvarna hålla fast det hela tillräckligt hårt för att det inte ska vara en faktor, så jag finner det mindre troligt.

Enligt mig en myt utan dess like när det kommer till ologiskt tänkande. Men så finns det vissa som anser att det ser coolare ut och då får det stå för dem – jag upplyser inte kunder om detta eftersom det inte gör svajet sämre – men inte heller bättre.
Det är ofta jag optimerar eller felsöker stratastall som inte håller stämningen och jag känner till alla kritiska punkter – inte sällan är det dålig kvalitet på fjädrarna, stallskruvarna eller hela stallet. Men jag har aldrig sett att det gör skillnad att ändra fjädrarna.
Återigen – jag är beredd att tänka om i fall någon kan motbevisa mig – gärna med en vetenskaplig approach.

Kategorier
Okategoriserade

Fender Stratocaster 1963 – originalskick

Vi blir ibland kontaktade av gitarrägare som ska sälja ett vintageinstrument och vill veta vad de har; om allt är original, hur mycket eventuella skador sätter ner priset och vad man ska göra åt det – om man ska göra något överhuvudtaget. Ibland får man ta ställning till om hur långt man ska gå, till exempel är banden ofta slitna men är de original har det ett värde i sig – ska man spela på gitarren eller kommer den att bli ett investeringsobjekt? Kan man göra en lagning som höjer priset eller är det bättre att låta det vara som en del av gitarrens historia? Man gör såklart en grundläggande justering och fixar det mest elementära. Vi ger inga direkta värderingar utan redogör mer för vad som har hänt med den, vad man bör åtgärda, om det är värt att göra det osv.

Vi blev kontaktade av en icke-gitarrist som fått ärva sin pappas Fender Stratocaster från 1963 och eftersom han inte spelade gitarr och insåg att den skulle kunna inbringa en del pengar planerade han att sälja den men kontaktade oss för att få ett utlåtande.
Det var ett ganska enkelt utlåtande eftersom den var i originalskick så till vida att inga delar bytts ut – inte en enda. Därtill med det obligatoriska Järna-caset och lite ”case candy”. Detta är såklart mycket ovanligt på en gammal Fender, för några år sedan bloggade jag om en pre-CBS som var väldigt nära men jag kunde konstatera att man bytt tremolofjädrar och några fjädrar till intoneringsskruvarna. Jag var antagligen den första som skruvade isär gitarren sedan den lämnade fabriken i Fullerton 1963 – och det kändes heligt men också lite konstigt att ”bryta sig in”. Han var helt säker på att hans pappa aldrig skruvat med gitarren, det enda han gjorde var att byta strängar.

Björn Fredin från Västerås köpte gitarren 1963 och startade Clifftones ihop med Bosse Ekman i början av 60-talet, sedan spelade han i Five Guys 1965-1967 och slutligen Tonettes 1967-1968. Därefter slutade han spela helt, sista gången han spelade på gitarren var på en fest 1975 – sedan dess har den legat i sitt Järna-caset under sängen.

Som den lämnades 1975. I caset ligger bland annat en micksladd, ett grenuttag(!), en manual till en Dynachord Eminent och en festskrift – kanske från den där festen 1975.
Ett set Fendersträngar, antagligen från sent 60-tal.
Baksidan. Tremolotäckplattan bortskruvad.
Fem fjädrar och ganska hårt åtskruvade.
8/63 betyder såklart augusti 1963.
Halsplattan borttagen.
Halsfickan med ”factory shim” – alltså ett shims i bakkant som lagts in vid tillverkningen för att få rätt halsvinkel.
2 JUN63B. Den första 2:an indikerar att det är en strata och B:et att den har standardbredd på översadeln.
Randen i mitten kommer av att man fräste halsen i etapper, vanligen är det inte så tydligt som här.
Den som formade halsen satte vanligen sina initialer på halsklacken. Det ska sägas redan nu att Fenders märkningar inte är helt konsekventa och har varierat genom åren.
Innan lackning gjorde man en notering om vilken färg kroppen skulle lackas i. Vanligen skrev man ”SB” för sunburst men ibland bara ett ”B”. Om det var en Candy Apple Red stansades ”CAR” in under plektrumskyddet och var det en Lake Placid Blue blev det ”LPB”.
Ibland kan man hitta ovanliga märkningar som denna. Jag har ingen förklaring.
I kaviteten för stallmicken gjorde man en ”worm routing” för att ge plats åt sladdarna för mickarna. Denna gjordes på frihand med en handöverfräs och blir därför ganska råa och varierande.
Stallet är förhållandevis fräscht, ibland kan skruvar rostat fast av handsvett. Notera tjocka och slipade strängar.
Så fräsch att man skulle kunna ta den för en reissue.
Kluson ”single line”.
Välspelad. Originalband.
Stackpole potentiometrar. Helt olöddat.
Av siffrorna på potentiometrarna kan man utläsa att de tillverkades vecka 24 året 1963, i mitten av juni – alltså två månader innan gitarren byggdes.
Vad står där? Det är namnet på den som lödde ihop elektroniken, vanligen var det mexikanska kvinnor som gjorde denna typ av jobb.
Halsmick i närbild.
Omkopplaren satt fast – helt orubblig. Den är tillverkad av någon legering som korroderar. Fixas med antioxidlösning.
Björn Fredin med gitarren, årtal okänt. Tack till Kvicksound för bilderna.
Five Guys, årtal okänt. De här grabbarna satsade verkligen – två strator och en Jazz Bass. På bandbilder från den här tiden ser man kanske en Fender eller Gibson men oftare Hagström, Höfner eller andra tyska gitarrer. Tre Fender i samma band är anmärkningsvärt.
Björn Fredin längst till vänster.
Med och utan svajarm. Det skulle vara kul att veta hur långt stratorna ligger ifrån varandra i serienummer – jag gissar att båda köptes ungefär samtidigt i samma musikaffär.

Kategorier
Okategoriserade

Fender Jazzmaster 1966

Påfallande ofta får vi in Fender Jaguar från 60-talet och de brukar vara från 1964-66, möjligen tillverkades fler de åren eller så tog Hagström in många. Jazzmaster är lite mer sällsynta men de brukar också komma från de åren.
Normalt sett är de väldigt slitna och välspelade men i bra originalskick utan utbytta delar – de är ju inte lika ”moddvänliga” som strata och tele.
Denna 66:a har spelats väldigt mycket men inte misshandlats – bara naturligt slitage. Nu var den så svårspelad att den nästan var ospelbar – stränghöjden var flera millimeter. Omkopplarna fungerade inte och potentiometrarna skrapade, en bit av kantlisten på halsen saknades, skruvarna till plektrumskyddet var bytta till byggskruvar, dragstångsmuttern var söndertrasad och hela gitarren var i behov av allmän men varsam uppfräschning. Den har blivit ombandad tidigare och var i behov av en ny ombandning men kunden valde att avvakta.

Som så ofta glömmer jag att ta helbilder på gitarrerna när de kommer in – så vi börjar med en bild när den var klar.
Vi börjar med elektroniken. Förhållandevis snyggt och prydligt, inga spår efter meckande och moddande. Gummit under mickarna har torkat ut och stelnat.
Originaltejpen kvar!
Potentimetrarna behövde en rejäl rengöring.
Numret 304 säger att den är tillverkad av Stackpole och 6610 att den är tillverkad den 10:e veckan 1966. Notera att den är 1 MOhm och linjär, normalt på en Fender är logaritmiska på 250 K men det finns undantag, exv. hade Broadcaster och tidiga Esquire potentiometrar på 1 MOhm.
En liten spricka som limmades ihop.
Vanligen stansade man in en kod som angav vilken färg gitarren skulle lackas i; SB eller B för sunburst, LPB för Lake Placid Blue, CAR för Candy Apple Red för att nämna några. Jag har dock aldrig sett någon märkt ES tidigare, jag var tvungen att googla och kom fram till att många från 1966 hade denna märkning – oklart vad det står för.
Stallet var förhållandevis fräscht och fritt från rost men fick ändå bada i oxidlösning.
Principen för stallet på Jaguar och Jazzmaster är okänd för många. Skruvarna vilar mot botten av bussningarna som är koniska – de utgör en pivot som gör att stallet kan ”rocka” fram och tillbaka när man svajar. Höjden på stallet kan ändras genom att föra ner en insexnyckel i hålen på ovansidan. Därtill går det också att justera, eller rättare sagt finjustera höjden individuellt på stallbockarna.
Stallet ska stå helt vertikalt i 90 grader från toppen på gitarren så att det har utrymme att röra sig fram och tillbaka när man svajar. Stallet är uppdraget i syfte att illustrera.
Ofta ser man dem luta åt ena eller andra hållet och då fungerar inte att svaja helt optimalt.
Närbild på svajet. Något som har förbryllat mig är loggan som är en äldre typ som bara fanns på förstärkare och steel guitars, inte någon annanstans på någon annan gitarr. Teckensnittet är lite annorlunda – framför allt är bokstäverna ”e” gemena och inte versala som normalt.
Jag tror inte någon har varit här sedan 1966. Notera skärmkabeln som är fastsatt med en häftklammer.
Gravrost. Serienumret gick inte att uttyda. Skruven på bilden var extremt rostig och var svår att få upp. En ny relicad skruv (inte fullt lika relicad) sattes dit – den gamla skickas med, liksom vi gör med alla utbytta originaldelar.
Efter att legat i oxidlösning över natten framträdde serienumret lite bättre. Ny skruv.
Halsfickan med några kryptiska märkningar. Lackningen gick till så att man blekte träet, sedan la man på en sealer (av märket Fullerplast – totalt onödigt vetande) och sedan lackades hela kroppen gul, därefter fälten i rött och slutligen svart. På Fender från den här tiden kan man alltid se i spår av en lacksticka som skruvades fast och bara täckte hälften av halsfickan. Frågan är hur man hanterade gitarren när man lackade sealer och det gula.
Ibland kan man hitta ”fabriksshims” i gamla Fender – denna hade två.
Dragstångsmuttern var rejält söndertrasad….
…och en ny sattes i. Som vanligt sparar man alla gamla originaldelar. Märkningen betyder inte att den är tillverkad den 13:e september 1966. De första siffrorna anger modell – men den är tillverkad i september 1966. Den sista bokstaven anger bredden vid sadeln. Ett B är det absolut vanligaste och standard. A är smalare och C är bredare. Det avser alltså bredden på sadeln och inte halsens tjocklek eller profil.
41 mm vilket egentligen är smalare än standard.
Vi tittar närmare på huvudet. Man kan se att loggan sitter kvar på lacken men texten har försvunnit – antagligen efter allt för idogt putsande och polerande. Den hade en extra strängtryck från en American Standard som vi tog bort.
En konstig sak hände 1965-66: huvudet blev påtagligt tjockare – inte lite utan flera millimeter. Efter några år var man tillbaka till den normala tjockleken. Frågan är om det var medvetet eller om någon beprövad metod gick fel. Jag är av den åsikten (och jag är inte ensam) att dessa årgångar låter bättre eftersom massa adderas till halsen som är vitalt för tonbildningen.
Det går också se tydligt på posterna på stämskruvarna – den välvda ansatsen hamnar långt ner i bussningen.
Skruvar från byggvaruhuset…..
….bytes ut mot relicade skruvar. Nya blanka skruvar skulle skava i ögonen.
Plektrumskyddet bubblade upp under stallet, de var tillverkade av celluloid – ett material som inte står emot tiden så bra; det krymper, spricker och missformas. Många frågar om det går att fixa – jag säger nej, de frågar om man inte kan värma det – jag har inte provat men jag är säker på man bara gör det ännu värre.
För övrigt är celluloid extremt eldfängt, jag har provat att sätta eld på en bit (inte från en gammal Fender) och det brann väldigt bra. Även pingisbollar är tillverkade av celluloid och de som provat att sätta eld på såna vet vad det handlar om.
En liten bit av kantlisten saknades.
En ny bit fälldes in. Faktum är att man kan få skarven osynlig men det är lite extra jobb och vi bedömde att det inte var lönt i det här fallet då gitarren inte var i toppskick.
Greppbrädan var skitig, hade märken efter den tidigare ombandningen och ett inlägg var löst. Ombandningen var inte perfekt och två band fick tas ner några tiondelar. Man kan se på bilden att banden inte kommit ner ordentligt i skårorna, dock satt de fast ordentligt. Kunden ville avvakta med en ny ombandning efter han utvärderat den efter denna uppfräschning.
Avslutningsvis några bilder som visar slitaget.
Kategorier
Okategoriserade

Fender Telecaster 1965

En Fender från 1968 har passerat det magiska strecket då den inte räknas som ”pre-CBS”. I början av 1965 såldes Fender till tv-bolaget CBS och rent generellt bedöms gitarrerna tillverkade under deras regi inte vara lika attraktiva som de som tillverkades 1964 eller tidigare, även om man kan se att priserna gått upp – kanske för att de är prisvärda och ofta lika bra som äldre. Många anser att gitarrerna blev sämre efter att CBS tagit över – det stämmer förvisso men det hände inte över en natt och inte heller på ett år – det skedde en gradvis kvalitetsförsämring som toppade i slutet av 70-talet.
Även om man gjorde en del detaljförändringar under 1965 kan man inte säga att en Fender från 1965 är sämre än en från 1964.

Vi fick in en förhållandevis fin Telecaster från 1968 där det var behov av några åtgärder; ombandning – den hade varit ombandad en gång tidigare och ganska oförsiktigt, en dots saknades, omkopplaren var trasig och mekaniken kärvade.

Vi börjar i fel ände – här är den färdig.
Vid en tidigare ombandning har man slipat greppbrädan väldigt hårt och dessutom för mycket på en sida. Notera den oerhört fräscha dragstångsmuttern – det tyder på att det är en stabil hals där man inte behövt skruva mycket på dragstången. Vanligen är de mer eller mindre söndertrasade och måste bytas.
Här är halsen ombandad. Vid den tidigare ombandningen hade man planat greppbrädan så mycket att man varit tvungen att fördjupa skårorna ner i lönnen. Inte snyggt! Det var vanligare förr att man gjorde såna här oförsiktiga ombandningar.
Nästa problem var mekaniken som kändes kärv och uttorkad. Ursprungligen har det funnits fett inne i mekaniken men den hade övergått till en annan form.
Hela mekaniken tvättas i ett oxidlösande bad och det var mycket skit som kom ut. Därefter nytt konsistensfett och montering.
Omkopplaren var defekt men den gick att rädda vilket är bra eftersom man vill behålla så mycket originaldelar som möjligt. I övrigt väldigt fräsch elektronik. Med hjälp av märkningar på potentiometrar kan man datera en gitarr eller verifiera åldern – såvida man inte bytt dem. Trots att gitarren är tillverkad 1968 är potentiometrarna tillverkade 1966 – jag har lagt märke till att många Fender som var tillverkade flera år efter 1966 hade potentiometrar från det året. Antagligen köpte man in en gigantisk batch det året som man sedan använde i flera år.
Detta är ett exempel på att man ofta hittar problem man inte kunde förutse när kunden lämnade gitarren. Under arbetet med gitarren hade vi aldrig haft anledning att ta bort plektrumskyddet, när den var klar behövdes halsen justeras något och då såg jag att en snutt trä saknades vid halsklacken. Kroppen var av ask (swamp ash) även om jag kan hålla med om att det vid första anblicken ser ut som al. En ny ”patch” i ask tillverkades och lackades.
Kulören är Fenders klassiska Olympic White som är känd för att gulna med tiden.
I branschen kallar man detta ”cleant”. Inga stötmärken eller andra skador, ingen mekanik som bytts eller extra strängtryck.