Kategorier
Okategoriserade

Höfner 182 från 1961 – restomod

Jag brukar använda ordet restomod – ett ord som är hämtat från bilvärlden – ”restoration” och ”modification. Istället för att renovera gör man lättare moddar i förbättringssyfte. Ibland är det inte ekonomiskt försvarbart att skaffa originaldelar som överstiger instrumentets värde eller så tänker man sig helt enkelt att få ett instrument som både är gammalt och spelbart.
Höfner importerades i stor mängd till Sverige under 50- och 60-talet då det var ett mer prisvärt alternativ till amerikansktillverkade gitarrer. Deras modellutbud var enormt och modellerna kunde variera väldigt mycket i utförande från år till år. Speciellt de exklusivare archtopmodellerna kan vara väldigt påkostade och i klass med amerikanska tillverkare men de enklare plankorna är inte alltid så roliga.
Min kompis Thomas Dawidowski hittade en modell 182 från 1961 till ett väldigt bra pris men den var i uselt skick och man hade gjort några moddar som inte var så pietetsfulla. Det fick bli en restomod.

Höfner 182
Som den såg ut när Thomas köpte den. En Jazz Bassmick var en förbättring men inte så snyggt. Omlackad i svart plastlack.
Jim designade ett plektrumskydd som mycket väl kunnat designats av Höfner.
Höfner 182
Micken lindades om och vaxades av Seven Engineering.
Höfner 182
Jim slipade greppbrädan och bandade om.
Huvudet var hyfsat intakt. Originalstämskruvarna fanns kvar men borde kanske ha bytts ut. Men: if it works – don’t fix it. Ny översadel av ben.
Höfner 182
Reflektorn till Höfners rattar brukar ofta saknas; de var limmade med kontaktlim som torkar ut. Den ena saknades men Thomas kom på att ett tyskt 10-pfennigmynt passade perfekt. Elektroniken bytes ut.
Lackerad i gultonad Olympic White cellulosalack.
Kategorier
Okategoriserade

Gitarrer som inte stämmer

Nästan dagligen får vi in gitarrer där ägarna har problem med att gitarren inte stämmer och det finns mängder av orsaker, ibland är det ganska enkla och uppenbara saker men det kan också vara mer komplicerade eller oväntade.
Först måste vi skilja på att gitarren låter ostämt när man spelar eller att den stämmer om sig – det är påfallande många som inte har noterat detta.

Korg ToneWorks
Korg ToneWorks DTR-1 som vi använder i verkstan – exakt, pålitlig och osviklig. Tidigare satt den i mixerbordet i Polarstudion och en kund berättade att de hade samma i Abbey Road där han spelat in. Även om det är en gammal apparat fungerar den lika bra som moderna och dyrare.

Att gitarren inte stämmer kan bero på olika saker:

  • De flesta inser att det är intoneringen som är fel men inte att den är beroende av andra faktorer. Strängtjocklek, stränghöjd och relief (alltså böjen på halsen) påverkar intonationen. Det är inte ovanligt att vi får in gitarrer där kunden har klagat på intonationen, vi kan konstatera att den är helt fel men efter att spänt halsen blir intonation perfekt.
    Vi uppmanar kunder att fortsätta med samma strängtjocklek efter justering då intoneringen påverkas om man sätter på tjockare eller tunnare strängar.
  • Ligger strängarna för högt i översadeln kan det också ställa till problem – avståndet till de första banden blir längre, när man trycker ner strängen pitchar tonen upp för mycket.
  • Banden sitter fel. Detta är mycket ovanligt men det händer. Jag har sett en väldigt dyr amerikansk gitarr där banden satt fel. Vi fick banda av, fylla igen bandskårorna med fanér, såga nya bandskåror och sedan banda. Jo, det var en väldigt dyr gitarr så kunden bedömde att det var värt kostnaden.
  • Starka magneter på mickarna kan ge väldigt konstiga ljudfenomen och därtill problem med stämning och intonation. Detta är vanligt på strator då de dessutom har tre mickar, det har till och med fått ett namn vi använder i branschen: ”stratitis”. Det har hänt många gånger att kunder kommit in med strator som de förgäves försökt intonera och jag kan då höra det konstiga svängningsfenomen som uppkommer när slår an de tjocka strängarna. Jag sänker mickarna och kunden brukar säga ”det var som…”.

Att gitarren inte håller stämningen kan också bero på många saker men det kompliceras om man svajar.

  • Översadeln! Så gott som alltid översadeln! Det är alltid här man tittar först och det kan bero på att man bytt till tjockare strängar som nyper i skårorna, det kan vara dåliga skåror med grader som nyper fast.
    Det händer också att sadeln är av dålig material, japanska gitarrer från 70-talet hade ofta sadlar av vanlig plast med dålig friktion. Gibson har traditionellt sadlar av ben och någon gång från slutet av 90-talet och fram till 2010-talet finns det gitarrer som har sadlar av väldigt poröst ben, man kan se på sadeln – den har en yta som påminner om krita eller gips. Vad som är anmärkningsvärt är att de satt på dyra modeller och även Custom Shop! Mest noterbart är det på G-strängen men även de tunnare och det är mer märkbart om man bänder mycket.
    Det hjälper inte att fila och polera skårorna utan enda lösningen är att byta sadeln – detta kompliceras av en annan egenhet; de har limmat fast dem rejält och ofta måste man såga ner skåror i sadeln för att spräcka den.
    Så när någon ringer och berättar om en Les Paul från 2002 där G-strängen inte håller stämningen kan jag direkt säga antagligen måste bytas.
    Många frågar om Tusq eller grafitsadlar, vi använder det ibland men en välgjord bensadel är lika bra och dessutom snyggare.
  • Stallet kan också ge problem, speciellt string through (strängarna går genom kroppen som på en Telecaster) av billig kvalitet. Metallen är helt enkelt för dålig och strängarna gräver ner sig eller fastnar.
    Ett Tune-o-Matic är ganska problemfritt – om det inte är i kombination med ett svaj, vanligen Bigsby. Ett Tune-o-Matic är inte gjort för att fungera med svaj. När Paul Bigsby började sälja sitt stall på 50-talet var det ihop med ett s.k. ”rocker bridge” där stallet flyter med när man svajar. Gibson var tidiga med att nappa på Bigsby idé men de tyckte att de kunde använda sitt nya stall (Tune-o-Matic lanserades 1957) och insåg inte eller bortsåg från att det inte var optimalt.
    Fender Jaguar och Jazzmaster har ett stall som är av typen rocker bridge. Vi får ofta in dessa där ägaren inte insett att stallet ska stå i ett mittläge i sina bussningar – eller gärna lite bakåt så det har utrymme att flyta framåt.
  • Stämskruvarna är aldrig orsak till att gitarren stämmer om sig – även om den kan vara svår att stämma. Jag säger aldrig men det finns väldigt ovanliga undantag och då handlar det oftast om att strängen glider ut stolpen (eller posten som den också kallas) beroende på att hålet inte har tillräckligt skarp anvisning. Fender använde en typ av Kluson på sina amerikanska vintage reissues (även Custom Shop) som är relicade och därmed hårt bearbetade – man kan ana att de är blästrade och då har kanten mot skåran blivit så trubbig att strängen glider ur. När kunder kommer in med dessa brukar påvisa felet genom att dra ut hela strängen (någon av de spunna) tills den lossnar!
  • Svaj, tremolo, vibrato – det skulle kräva ett eget inlägg för att redogöra för alla tänkbara problem. För det första måste man se till att översadeln är bra och gör sitt jobb – återigen är det här det här man hittar orsaken till problemen.
    När vi pratar om stratasvaj är kvaliteten av högsta vikt – dåligt material i stallplatta, stallbockar och skruvarna (pivotskruvarna, där stallplattan ligger emot) ger ofta upphov till problem med stämningen. Jag har sedan några år tillbaka noterat vikten av kvaliteten på fjädrarna – det har hänt flera gånger att jag letat efter alla tänkbara orsaker och slutligen löst problemet bara genom att byta fjädrarna.
    Slutligen kommer vi in på Bigsby – ”alla gitarrteknikers mardröm” brukar gitarrtekniker själv säga. Många protesterar och säger att man kan få det att fungera klanderfritt men jag säger att det är en sanning man ska ta med en nypa salt – man kan få det att fungera bättre men man kommer aldrig i närheten av Leo Fenders geniala konstruktion när det kommer till stabilitet.
    Jag är inte speciellt förtjust i Bigsbys licensversion – det är avsevärd skillnad mot de dyrare originalen. En bra början är att byta ut fjädern. Sedan finns det en del andra tweakningar man kan göra för att få det bättre. Jag hade inne en nyare Gretsch där kunden bett mig att lägga ner möda på att få svajet att fungera och den första åtgärden (förutom att kolla sadeln) var att montera ett Tune-o-Matic med rullsadlar. Detta gjorde såklart en avsevärt skillnad men jag var inte nöjd – personligen skulle jag bara svaja i slutet av en låt. Jag bestämde mig för att gå till botten med detta och hittade mängder av tips på YouTube och i stort sett alla lovade att just deras trick eller tips skulle göra att man skulle kunna svaja utan problem; det gick ut på att lägga till eller ta bort brickorna som sitter under och över fjädern, olja in allting eller att slipa bort material. Jag säger att de flesta av tipsen var realistiska men inget av dem löste problemet helt.
  • I lumpen hade vi en löjtnant som höll i fysträningen och han tjatade ideligen om vikten av att stretcha – han kungjorde till och med att det var ett krav från hans sida. Och nu proklamerar jag samma sak: STRETCHA! Nya strängar töjer sig successivt tills de nått en gräns där de inte kan sträcka sig mer (i varje fall inte nämnvärt) och många har säkert noterat att man får stämma gitarren de första dagarna efter ett strängbyte. Efter att ha bytt strängar ska man alltså sträcka dem (det vi kallar stretchar alltså); man stämmer upp, stretchar igen och stämmer upp. Två gånger brukar vara tillräckligt men mer skadar inte. Jag såg Roffe Wikström byta strängar, han bänder ganska rejält och måste vara säker på att gitarren håller stämningen – han tog varje sträng och drog den fram och tillbaka resolut och mycket – med mycket menar jag långt, nästan så att jag var rädd att de skulle gå av.
  • Temperaturskiftningar kan också vara ett problem; jag har hört kunder berätta om att gitarren stämt om sig av scenljuset när de gått upp på scen, för att inte tala om de som ska spela utomhus på julkonserter. Det enkla tipset är väl att stämma precis innan man börjar spela.
  • Slutligen, om man verkligen vill förvissa sig om att gitarren aldrig stämmer om sig och då menar jag aldrig vill jag lobba för Evertune – ett stall som gör att man stämmer gitarren en gång och sedan aldrig mer. Vi är auktoriserade av Evertune för installation och service, läs mer här.
Kategorier
Okategoriserade

Fender Stratocaster 1962 Fiesta Red

Jag blev kontaktad av ägaren till en strata från 1962 som han eventuellt kommer att sälja. Han hade fått massor av åsikter om vad som var original eller inte och visste inte vem han skulle tro på.
Han köpte den 1972 och då hade någon satt i en Gibson humbucker och originalmicken saknades. Han hade senare fått en mick av säljaren och monterat denna – jag kunde säga att den kanske var original, om inte så i varje fall från samma era. Dessvärre hade man mejslat upp kaviteten för stallmicken och tagit upp ett större hål i plektrumskyddet. Därav hade man satt på ett modernt reprotillverkat plektrumskydd.
Halsen var stämplad december 1962 och potentiometrarna var från fjärde veckan 1963.
I övrigt var inga andra delar bytta och den hade inte bandats om – banden var förhållandevis fräscha. Överlag var den varsamt spelad men det fanns en mystisk skada vid det övre hornet – den fanns redan 1972. Huvudet och loggan var i väldigt bra skick, inget påtagligt ”belt buckle wear”, svajarmen fanns med. I stort sett ett väldigt bra exemplar – om man bortser från modden med en stallmick. Originalplektrumskyddet fanns kvar men då med ett hål för minihumbuckern.

Ser man en gammal strata i Fiesta Red eller någon annan custom color drar man öronen åt sig då merparten var i sunburst eller andra vanliga färger. Återställer man en moddad Fender i sunburst kan det vara nödvändigt att lacka den i en solid kulör för att dölja lagningar och därav ska man vara misstänksam. Det ska sägas att Fiesta Red ändå var en hyfsat vanlig custom color vid denna tid, mycket pga. Hank B. Marwin i The Shadows. Under andra halvan av 60-talet förekommer den sällan även om den finns listad i kataloger. Tänker jag efter kan jag inte dra mig till minnes att ha sett en Fiestaröd strata senare än 1965. Under 70-talet var pastellfärger hopplöst omoderna och nästan töntiga, många lackades om för att framstå som moderna.
Att caset var i brun Tolex kan tyda på att den köpts i USA – vid den här tiden var Hagström generalagent för Fender och de lät tillverka casen här i Sverige, s.k. Järna-case.

Bilderna får tala för sig själv men på sista bilden finns en intressant detalj.

Den ack så plågsamma modden. Ett skruvhål mellan mickarna har uppkommit då det haft ett annat plektrumskydd. Fender flyttade placeringen av detta hål 1962.
På många Fender från 1962-63 kan man på greppbrädan vid de högre banden se två små hål, det finns två motsvarande mellan sadeln och första band men inte alltid. Ibland kan de vara svåra att se då de fyllts igen med det vi i branschen kallar ”DNA”.
Men läromästare Hans Larsson på Ad Lib Guitars berättade detta för mig när jag jobbade där på 90-talet; hålen uppkom då man med häftpistol satte fast ett en skiva för att förhindra att det kom lack på greppbrädan vid lackning. I sann fenderanda – det gick snabbare att häfta fast ett skydd än att maska med tejp.
Kategorier
Okategoriserade

Burns Marvin 1965

Jag börjar med att citera The Ultimate Guitar Book av Tony Bacon: ”The 1960’s Marvin is the most sought-after Burns guitar. Demand is high mainly due to the Shadows connection, and far exceeds supply, as only around 350 were made”.

Det är en legendarisk modell som många känner till men få har sett. Trots att jag har jobbat med gitarrer under större delen av mitt liv och har för vana att leta upp gitarraffärer när jag kommer till en ny stad och besöker alla mässor jag har möjlighet till kan jag inte dra mig till minnes att jag sett en gammal Burns Marvin i verkligheten. Bison, Sonic, Jazz Split och andra ser man ibland, dock inte så ofta här i Sverige. Men en Burns Marvin är alltså extremt sällsynt. För att belägga detta kan jag nämna att en kompis är stor Burnsentusiast sedan flera decennier tillbaka, han har ägt och äger flera Burns, han har även varit i England och hälsat på Paul Day som är den stora auktoriteten när det kommer till Burns och har skrivit två böcker i ämnet – men han har aldrig sett en gammal Burns Marvin.

Jag skulle kunna ge en bakgrundshistoria om Burns men det har skrivits väldigt mycket om dem då de har kultstatus och det finns många entusiastiska samlare och jag är ingen kännare. Istället försöker jag ge mig på att beskriva deras karaktär och kännetecken.
Låt oss göra det klart, engelsmännen har inte lyckats komma fram med många kända gitarrmärken trots att rocken till stor del har sitt ursprung i England. Därtill har de en stor befolkning och kan det där med industri, storskalighet och hur man bygger varumärken – de har lyckats med väldigt mycket men inte när det kommer till gitarrer. Väldigt märkligt om man tänker efter, lika mystiskt som att det kommer många Formel 1-förare från Finland. Kommer man in på ämnet elgitarrer från England nämns Burns ganska snabbt men sen blir det liksom stopp. Namnet nämns med viss vördnad men oftare med ett skevt leende – för Burns är ganska ”quirky”; udda kroppsformer, okonventionella lösningar och ”innovationer” med diskutabelt värde. Vill man ha belägg för detta kan man googla på ”Burns vintage”, annars får man mest upp träffar på reissues som är mer konventionella). Mina favoriter jag älskar att förfäras över är Sonic, Scorpio och Flyte, sistnämnda är dock så annorlunda den blir cool. Icke att förglömma är Jazz-Split Sound som hade en vridomkopplare där ett läge hette ”Wild Dog”. Och Split Sound-mickarna som var splitbara – och inte då som man splitar en humbucker – nädå, den splitas mellan bas- och diskantsträngarna. Jag kan gå hur långt som helst – det fanns ingen hejd på uppfinningsrikedomen – eller galenskapen.
Jag vill be om ursäkt om jag kränkt någon Burnsfantast och missförstå mig rätt – jag gillar nytänkande och framåtskridande och sånt sker inte av sig själv – någon måste försöka. Sedan är gitarrbranschen extremt konservativ och det är väldigt svårt att lansera något nytt.
Antagligen var strategin erbjuda mervärde i form av funktioner hellre än att göra det som andra tillverkare gjorde. Det är påtaligt att Burns var väldigt påkostade; det finns sällan generiska delar och som jag kan se det var det bara stämskruvarna från VanGent, potentiometrar och omkopplare man köpte in. Exempelvis har alla delarna till stallen har gjorts in-house. Man hade en kille som bara graverade plektrumskydden, något som också måste fördyrat tillverkningen – inte minst då man fyllde i bokstäverna med färg – för hand.
Det är uppenbart att man sneglat väldigt mycket på Fender som koncept när det gäller konstruktion men helt frångått Fenders tanke på att konstruera gitarrer med tanke på rationell tillverkning – tvärtom har man gjort det svårt för sig. Men ändå, jag har svårt att tänka mig att så många efterfrågade dessa USP:ar och få, om ens något har gjort så stort avtryck att andra tillverkare plockat upp deras idéer. Nu kanske jag är lite hård, det finns säkert många saker från Burns som är bra – som exempelvis Tri-Sonic-mickarna som jag tycker låter väldigt bra. Och snäckväxeln till dragstångsjusteringen finns på vissa men inte många gitarrer idag och men då förbättrade.
Burns Marvin har många likheter med en Stratocaster; ett svaj som dock bygger på en helt annan princip än Fenders, mickar som är lika stratans när det kommer till konstruktion, utseende och ton. En ”blade switch” som på stratan, denna är dock steglös – jag trodde först att vara fel på den men efter en del efterforskning fick jag veta att den skulle vara så. En volym och två ton, sistnämnda kopplade till en mick vardera utom till stallmicken – man har alltså kopierat stratans något underliga koppling. Detta motsäger till viss del det jag nämnde om att erbjuda något annorlunda men då ska man komma ihåg att Marvin var Shadowgitarristen Hank B Marvins signaturmodell och han hade under tidigt 60-tal spelat Fender Stratocaster – han var i stort sett top-of-the-mind-namnet om man pratade om en strata i Fiesta Red. Kanske var det så att Hank dikterade kraven och ville att det skulle vara som han var van vid från sin strata.
Halsen är gjord i bok, ett ganska ovanligt träslag för halsar – man ser det mest på ryska och äldre billiga tyska gitarrer, egentligen inget vidare träslag då det inte är så formstabilt som lönn och det  lite konstigt ut. Den har också Burns patenterade (antar jag) lösning med en snäckväxel till dragstångsjusteringen. Egentligen en vettig men kanske onödig lösning. Nackdelen är den extremt låga utväxlingen, man måste vrida många varv för att få minsta effekt på halsen. Därtill tycker jag det är en risk då man byggt in en potentiell felkälla som är svår att åtgärda om den skulle gå sönder. Jag kan inte uttala mig om materialet i kroppen men jag antar att det är något inhemskt träslag.

Stallet är unikt i sin konstruktion då den långa plattan i aluminium lyfts när man svajar och strängarna löper genom sex långa rör och jag antar att det är dessa som gett namnet Rezo-tube. Det ska såklart antyda att stallet ska ge förbättrad resonans men jag kan inte påstå att det gör någon hörbar skillnad. Plattan är också graverad med Hank B Marvins signatur – även detta pekar på att man inte dragit sig för att lägga till detaljer som var fördyrande.  

Den här specifika gitarren fick vi in för en omfattande restaurering där det gällde att komma så nära originalskick som möjligt – utan att sky några kostnader då detta är ett unikt instrument som är värt en hel del idag. Det är inte orimligt att anta att detta är den enda Burns Marvin i Sverige, mig veterligen dröjde det till 70-talet innan Burns togs in i Sverige. Nuvarande ägaren är den andra ägaren, den första var Nick Borgen (Nick and the Scandinavians och ”We are all the winners” är det han är mest känd för) som 1965 var i England för att spela, han hade föresatt sig att köpa en Fender Stratocaster där men det visade sig att de inte gick att få tag i så han köpte istället Englands svar på stratan. Nuvarande ägaren är dansbandsmusiker och köpte den av Nick på 70-talet, lackade om kroppen och använde den sedan flitigt. Nu var den i behov av en ombandning av flera skäl. Halsen var skev och ojämn vilket kanske beror på att bok inte är ett bra val för gitarrhalsar. Greppbrädan fick alltså planas innan bandning. Kroppen har vid något tillfälle lackats om, inte med autentiska metoder men så pass hyfsat att vi enades om att den fick vara som den var. En mick hade gett upp, skruvhålen till halsskruvarna var uppslitna och i stort sett alla skruvar var extremt rostiga och hade fastnat. Därtill saknades flera originaldelar som fick beställas från England; en stämskruv, fjorton skruvar (bara de kostade några hundralappar), svajarmen och plastramen som sitter runt svajet.

Greppbrädan har lackats av en av de två ägarna. Det verkade faktiskt vara båtfernissa…
Under en täckplatta sitter halsskruvarna och ett urtag för dragstångsjusteringen.
Snäckväxeln för dragstångsjusteringen. Denna kräver en speciell nyckel. Numret 2110 är inte serienumret utan ett inventarienummer för halsen.
Gitarren var vit från början men har lackats om med någon plastlack. Vi bestämde att låta det vara då det såg hyfsat ut och en omlackning kostar sisådär 5000:-.
Examplariskt! 26 januari 1965. Jag roade mig med att kolla på Wikipedia om det inträffade någon världshändelse denna dag – men icke. Winston Churchill begravdes fyra dagar senare.
Väldigt snygga rattar! De röda klilsterlapparna har Nick Borgen satt dit – och vi tog bort dem.
Omkopplaren är treläges och fungerar som på en strata – men har inga fasta lägen!
Här börjar vi ana problem – rostiga skruvar.
Rejält rostiga.
Dessa borde bytas men det var tumgänga och inte ”vanlig” UNC eller UNF utan den ovanliga Whitworth-gängan. Engelsmännen var galna i att uppfinna gängstandarder men Whitworth var den första gängan som standardiserades och var allmänt förekommande (den användes även i svensk industri) men började försvinna på 60-talet.
Stallbockar, skruvar och fjädrar från stallet fick bada i rostlösning. Höjdjusteringsskruvarna är också Whitworth och gick inte att få tag i och fick köpas från en Burnsentusiast i England som sitter på ett lager NOS-delar – 600:- för tolv ynka skruvar…
Efter rengöring och polering blev skruvarna hyfsade även om det uppstått gropar av gravrosten.
Rosten hade bitit sig igenom förnicklingen på stallet och vi gick putsa upp det så gott det gick.
Rez-O-Matik… Coolt namn men vad ville de säga med det namnet – automatisk resonansförbättring?
Mycket skit har samlats på mickarna genom åren.
Inte helt olika Fenders mickar. Och mer rost.
Halsmickens kåpa hade spruckit och limmades ihop med tunt superlim. Micken var död och skickade iväg för reparation, lindningstråden hade gått av på ett yttervarv och micken kunde lagas hyfsat enkelt.
Har man haft isär en gammal Marshall eller andra gamla engelska förstärkare känner man igen detta telejacket.
Prydligt! Man kan ana att de inte jobbade lika rationellt (snabbt alltså) som på amerikanska fabriker.
Den reparerade halsmicken har lötts tillbaka.
Axelbandsknoppen sitter på baksidan av det övre hornet! Detta är ganska signifikant för hur Paul Burns tänkt – gör inte som vanligt.
Tremolotäckplattan på baksidan.
Serienummer 9473. Och en massa patent.
Liksom halsen har kroppen också ett inventarienummer, här 9817. Jag var i kontakt med Burnskännaren Paul Day som skrivit två böcker i ämnet och han delgav mycket värdefull information. Han hade tillgång till liggare från fabriken där man kan se vilket datum kroppar och halsar lackades baserat på dess inventarienummer.
Ett av tre ”plektrumskydd”, graverad och infärgad text.
Stämskruvarna är från den holländska tillverkaren Van Gent, exakt samma som Hagström också använde. En av dem hade bytts men vi lyckades hitta en ny hos en Hagströmentusiast – det är den längst upp till vänster i bild och man kan se att den glänser lite mer.
Burns karaktäristiska ”scroll headstock”. Och återigen, en liten detalj som många tillverkare skulle utelämnat av kostnadsskäl.
Lacken togs bort och greppbrädan fick slipas ganska mycket – bok är inte så formstabilt och halsen var väldigt ojämn och skev. Sedan ombandning med band i samma storlek som det var original, ganska feta som synes.
Sadel i svart bakelit! Och nollband.
Svajarmen är från en strata så en NOS beställdes från England.
Jag fortsätter att tjata om fördyrande konstruktioner. Med de två bulthuvudena längst ner justerar man fjäderspänningen. I nederkanten av svajet ska det sitta en ram av plast som försvunnit men vi hittade nytillverkade i England, den kostade runt tusenlappen.
Plastsargen monterad.
Klar.
Konstig men vacker på något sätt. Här kan man se plastramen runt nedre delen av stallet och den nya svararmen.
Den andra och nuvarande ägaren. När han kom in för att få den spelbar hade han ingen aning om att gitarren var ovanlig och värd en hel del pengar och bestämde sig då för att kosta på för att få den så nära originalskick som möjligt.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson Firebird V-12 1966

Gibson Firebird lanserades 1963 och var faktiskt deras första försäljningshit när det gäller elgitarrer. Les Paul togs fram 1952 då man insåg vad Fender höll på med men den blev inte den stora succé som man gärna vill tro – att den togs ur produktion 1960 var alltså inget då konstigt beslut. Den mest klassiska av alla elgitarrer Les Paul ”sunburst” tillverkades i modesta 1600 exemplar under fyra år. Fender fortsatte att vara störst och andra märken började segla upp. 1958 gjorde man ett försök med Explorer, Flying V och ”ur-Explorern” Futura – troligen också Moderne men ingen har sett en sån sedan tidigt 60-tal. Inte heller dessa blev den succén man hoppats på och Gibsons försäljare tog med dem till butiker och slängde in dem som en kul joker för inga pengar alls.
Gibson vägrade ge upp och bestämde sig för att göra en ny offensiv och man sparade inte på krutet – man anlitade till och med en bildesigner från Detroit, Ray Dietrich som stod för formgivningen. Den var också ganska komplicerad att tillverka; den har genomgående hals, s.k. neck-through (halsen löper ner till kroppens ände) och är därtill laminerad. Kroppens två vingar limmades mot mittstocken och var spontade i V-form. Därtill var de kilformade så att ytterkanterna är smalare än den ände som är limmad mot mittstocken. Sammantaget många moment som gjorde den komplicerad att tillverka. Därtill var mickarna av en helt ny konstruktion, likaså mekaniken som hade en planetväxel (som banjostämskruvar) istället för en konventionell snäckväxel. De dyrare modellerna hade kantbindning på halsen och block inlays vilket ger ett exklusivt intryck men det är såklart tidskrävande.
Det är alltså uppenbart att man satsade stort – och lyckades. Man kom så klart inte i närheten av Fenders försäljningssiffror men man hade visat att man kunde bygga coola och inte bara gammalmodiga elgitarrer – Les Paul-älskare må bli upprörda men Les Paul är en nerskalad och solid archtop.

Redan i mitten av 1965 gjorde man en stor förändring i design och konstruktion; kroppen är liksom omvänd jämfört med tidigare och huvudet är helt spegelvänt. Uppbyggnaden var mer konventionell – i princip som en SG; en hel planka med limmad hals som inte var laminerad. Mickarna och omkopplare satt i ett stort plektrumskydd, även detta ger tillverkningsmässiga fördelar. Generellt hade man gjort många förenklingar och nedbantningar; ”banjostämskruvarna” hade ersatts med konventionella stämskruvar, man använde även P-90 på vissa modeller – en mick som sedan humbuckerns introduktion 1957 bara använts på enklare modeller.

Personligen gillar jag Firebird och speciellt den första varianten (som kallas ”reverse”) även om den framstår som lite otymplig, den är inte speciellt ergonomisk och lite irriterande framtung. Den senare ”non-reverse” får man betrakta som fulsnygg, den har något men speciellt det övre hornet skulle kunnat skalats ner. Hela designen är lite yvig och obalanserad. Men jag gillar dem då de är mer basic än reverse och de brukar låta väldigt bra – en bra akustisk klang som kommer av en stor och tunn kropp. En av de gitarrer jag blivit blixtförälskad i vid första ackordet var faktiskt en Firebird VII från 1966 – tre mickar och Maestro Vibrola.

Firebird gjordes också som tolvsträngad 1966-67, jag har inte kollat upp hur många som tillverkades men den är inte superovanlig. Denna V-12 är från 1966 och har tillhört Cary Sharaf el Din som var gitarrist i Wasa Express – ett svenskt band som spelade progressiv rock, möjligen någon sorts fusion – jag är inte så insatt i detta. Det enda jag vet av värde om Wasa Express är att den legendariske Åke ”Doktor Åke” Eriksson var trummis.

Som den kom in. Två Gibson T-tops hade ersatt originalmickarna. Skjutomkopplaren hade ersatts av en toggle och det ursprungliga hålet hade ersatts med en svart oval plastplatta – inte så snyggt…

Den nuvarande ägaren lämnade in den för att få den återställt till originalskick så långt det var möjligt. Mickarna hade bytts till Gibson ”T-tops” och dessa skulle ersättas av Firebirdmickar. Även skjutomkopplaren hade bytts mot en toggle och genom dessa moddar hade man ändrat plektrumskyddet.
Denna modd var gjord redan när Cary ägde den, rent av var det han som låtit göra det – på skivomslaget till deras självbetitlade LP Wasa Express från 1977 kan man se att den har fullstora humbuckers. Omslaget är tecknat och konstnären har kanske inte lagt så stor möda på att återge detaljer. Och han har missat omkopplaren; där finns vare sig en skjutomkopplare eller en toggle med svart täckplatta. Och varken stall eller stränghållare.
Det går också att se att den bara har sex stämskruvar, alltså använde han den som en vanlig sexsträngad.

Albumet Wasa Express från 1977.
Ingen omkopplare, ingen Firebirdlogga – och inget stall och stränghållare. Notera Kustomförstärkarna i bakgrunden. Och mössen i högra hörnet.

Året efter, alltså 1978 kom ”On with the action” och här kan man se att moddarna.

Alla i bandet spelar gitarr. Gitarren till vänster kan mycket väl vara en pre-CBS Fender, det lilla huvudet – det fanns inga kopior med det lilla huvudet på den här tiden. Doktor Åke med Flying V och frontmannen rockar på något japanskt. Cary hoppar högst av alla.
Gitarren har i dags dato ingen lagad hals eller sprickor så Cary landade säkert.

Jag kunde inte låta bli att gräva vidare och efter lite googlande hittade jag bilder från 1976 där man ser att den var moddad redan då och det kan ha gjort tidigare än så.

Från en spelning 1976. Till vänster en Ampeg-högtalare ovanpå en Malmberg 4×12″. Till höger trätofflor. Jag var 12 år 1976 – alla hade trätofflor och då menar jag alla. De tuffa hade platåvarianten. Och jeans som var av ett annat snitt än idag.
Här kan man tydligt se att hålen för stämskruvarna som tagits bort har pluggats med något svart.


Många av de yngre killar som jobbar hos mig förfäras ofta över gamla moddade gitarrer vi får in och undrar hur man kunde göra så och jag förklarar att det inte var exceptionella gitarrer då – det skulle vara som att modda en ny gitarr idag. Man spelade på gitarrer och såg dem mer som verktyg än investeringar. Jag säger att man skulle blivit hårt dömd och hånad om man på 70-talet sa att man samlade på gitarrer eller avrådde någon från att modda en gitarr med hänvisning till det framtida värdet.

Denna Firebird hade moddats på ett sätt som var hyfsat reversibelt – det hade varit svårare om man exv. satt in extra tonkontroller eller tagit ner halsen. Eller ve och fasa – kapat av huvud för att det inte skulle se så långt ut när man bara hade sex stämskruvar. Jo, jag har sett det några gånger och just nu har vi inne en superfin Hagström II-tolva från 60-talet där man konverterat den till sexsträngad och kapat av huvudet.

En väldigt underlig fräsning. Man fräste alla för tre mickar oavsett hur många mickar den skulle ha. De längsgående urtagen är för stolparna om den skulle ha humbucker, de tvärsgående under varje mick är för polskruvarna som sticker ut nedtill på P-90. I övre hörnet ser man toggleomkopplaren, en billig japansk variant.
Den högra skruven till stränghållaren hade brutits av och satt fast i kroppen. Denna ”borras” ut med ett tunt stålrör som skär ner runt skruven.
Och pluggades.
En Gibson har en vinkel mellan hals och kropp. På många av deras modeller (SG, double cutaway Les Paul Junior och Special samt tidiga Flying V och Explorer) går halsen ihop med kroppen vid greppbrädans slut och då är det inget problem. På en Les Paul är toppen välvd och slutar i samma vinkel som den överlappande greppbrädan. Har man en kort halsinfästning som exv. Les Paul Junior och Special single cutaway eller senare Flying V gjorde man en kil i mahogny som ligger under greppbrädan.
Här har man gjort den i något billigare trä, jag tycker det ser ut som gran – kanske överblivet från lock till akustiska gitarrer. Lacken hade flagnat och vi gjorde en touch up – jag glömde att ta bild efter.
Baksidan.
Tack och lov gör Kluson repro av sina egna gamla modeller. Dessa är ”six-on-a-plate” med vita plastknoppar, samma som satt på Fender Mustang, Duo-Sonic och några andra. Mekaniken i sig är ingen stapelvara och därav var det ännu svårare att hitta den för motsatt sida – i praktiken en vänstermekanik.
Helst skulle man vilja ha en relicad variant men det var svårt nog att hitta dessa.
Nya mickar och ett reproplektrumskydd som mattades ner.
Och i originalcase. Som sagt; non-reverse brukar låta bra – så även denna – det är en av de mest välljudande 12-strängade elgitarrerna jag testat. Och helt säkert den coolaste.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson ES-335 Bigsby 1966

Gibson ES-335 ser man ibland med Bigsby men då är de vanligen tillverkade denna sida millenieskiftet eller har fått det monterat i efterhand. En 335:a med Bigsby från 60-talet är inte så vanlig som många får för sig. Vi får in påfallande många 335:or från andra hälften av 60-talet men detta var den första med Bigsby och det kan rent av vara den första jag sett i verkligheten. Dessutom var den i originalskick så till vida att inga delar bytts. Bara lite klädsam patina och varsamt slitage på greppbräda och hals. En mycket vacker gitarr… Jim och Marcus var roade av min hänförelse av denna skönhet.
Dessvärre var vi tvungna att byta sadeln. Egentligen vill jag undvika att byta originaldelar men ibland har man inget alternativ om den ska vara spelbar. Sadelskårorna hade vidgats och var för djupa.

Originalsadeln innan den tas bort. Här kan man se att någon försökt komma till rätta med att strängarna fastnar i skårorna genom att rita med en blyertspenna. Ett gammalt trick som är en nödlösning.
Sadeln har tagits bort tidigare och då ovarsamt, antagligen har man tryckt in en skruvmejsel i kanten varpå man skadat träet. Jag lyckades laga skadan så att den blev knappt märkbar.
Den nya sadeln på plats och den gamla sadeln används som mall för att få skårorna i samma position.
Jag får ofta frågan om filar till sadelskåror – dessvärre är det som vanligt att man får vad man betalar för. De jag använder köpte jag i min ungdom så de är snart 30 år gamla. Nyligen köpte jag en uppsättning nya (sex stycken för tusen kronor) men de var inte alls lika exakta som mina trotjänare. De jag använder idag kostar närmare 2000:- idag.
Det är också en svår konst att fila skårorna rätt och snyggt – rent av ett av de mest kritiska momenten på en gitarr.
Den nya sadeln på plats.
Sadelämnet i ben har färgats in för att matcha patinan.
Vi håller på med en omfattande renovering av en Les Paul Custom från 1968 där loggan bytts och en ny mer autentisk måste tillverkas. Därför har jag dokumenterat och analyserat loggor från denna era. Det är påtagligt att den ena inte är den andra lik och granskar man dem ingående ser man att de är ganska råa och ojämna.
Jag minns inte varför jag knäppte denna bild – kanske för att det var väldigt vackert.
Skönheten i sitt originalcase.
Kategorier
Okategoriserade

Plektrumskydd till orkestergitarrer

Vi får ofta in gamla orkestergitarrer som Levin, Gibson, Crafton och andra där plektrumskydden saknas eller har börjat brytas ner, därav har Jim blivit väldigt bra på att reprotillverka såna. Vi har också börjat bygga upp en bank med ritningar från originalförlagor för många Levinmodeller; Deluxe, Solist, Royal m.fl.
Pris från 2000:-. Kontakta oss om du vill beställa.

Kategorier
Okategoriserade

Byte dragstång Pedula

Att dra av en dragstång är de facto ganska svårt och det är inte ofta vi får in såna jobb, förra gången var nog för några år sedan då vi byte dragstången på en gammal Gibson Flying V. Nu kom det in en Pedula där dragstången faktiskt inte gått av utan satt fast – det händer faktiskt ibland, för en tid sedan hade vi inne en Suhr där dragstången inte gick att rubba, vi ”slapp” detta jobb då Suhr åtog sig att byta halsen.
Jag googlade och fick veta att det tydligen inte var en engångsföreteelse när det gäller Pedula. Men att den sitter fast är egentligen lika illa som att den gått av.

Steg 1: greppbrädan borttagen. Mellan greppbrädan och dragstången ligger ”fyllningen” som är en konvex trälist som ligger ovanpå dragstången och pressar ner den i en båge i skåran. Den har blivit böjd av värmen och våldet som krävdes för att få ut den.
Greppbrädan värms och man för in varma spatlar. Det som ser bränt ut är mest lim.
Det var första gången vi tog bort en greppbräda utan ta bort banden.
Dragstången var av en ovanlig typ (hela stången roterar när man spänner eller släpper) och därtill ovanligt och onödigt grov – faktiskt den grövsta jag sett och den lämnade en bred skåra som vi fick lägga igen med en list.
Som limmas fast.
En ny skåra frästes upp.
Den nya dragstången monterad. På sidorna ligger förstärkningsskenor, vanligt på exklusivare basar.
Greppbrädan limmas tillbaka.
Färdig.
Slutligen lackas skarven över. Faktum är att detta moment är det som tar längst tid och kräver mest noggrannhet. I detta fall svart lack och några lager klarlack.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson Les Paul Custom 1971

Det finns uppenbarligen gott om Les Paul från 1968 och framåt här i Sverige och i synnerhet Custom. Vi får in dem påfallande ofta och det inte ovanligt att de har varit med om saker som gör att de kräver mer eller mindre omfattande restaureringar. Inte sällan behöver de bandas om och så var det även med denna men som vanligt hittade vi andra saker som vi åtgärdade när vi ändå höll på.

Vi börjar i fel ände…. Greppbrädans nederände. Banden har dragit ur och skador i ebenholtsen har fyllts igen.
I andra änden har det hänt saker: sadeln har bytts ut och det har gjort så ovarsamt att material saknades på greppbrädan och vi fick bygga upp. Någon hade även bytt en bit av kantlisten – denna bytes ut senare.
Kåporna till mickarna har vi något tillfälle varit borttagna och lödningarna var brutna. Notera att någon råkat eller medvetet ta bort dekalen.
Någon hade gjort denna modifikation för att få till intoneringen på stallet. När gitarren var klar kunde vi konstatera att intoneringen funkade bra och stallet satt där det skulle. Att stallet kan verka vara felplacerat beror ofta på för hög stränghöjd och/eller för mycket relief.
Stallet ovanifrån.
Stallet från sidan. Det här ser vi ofta på Gibson vi får in och jag brukar alltid predika mot ofoget att skruva ner stränghållaren i botten. Många anför att man får mer sustain…. jo, men enligt mig gör det ingen överväldigande skillnad. Nackdelarna är bl.a. annat att det blir trögare att bända och att stallet kollapsar som på bilden.
Man kan pressa tillbaka stallet men dessa stall är gjorda av en zinklegering som inte är så hård – stallet tenderar att böjas igen. Jag rekommenderar att sparar originalstallet och skaffar ett nytt reprotillverkat.
Färdig.
Kategorier
Okategoriserade

Byte bandmarkering

När man bandar om en hals slipar man vanligen greppbrädan något för att göra den helt plan och få bort det värsta slitaget. Men vill inte ta för mycket och man måste ibland lämna gropar och om den inte går att få helt rak får man kompensera det i bandslipen.
Det händer dock att greppbrädan är så ojämn, skev eller har en rejäl uppförsbacke mot kroppen som gör att man måste slipa lite mer för att få den mer spelbar. Som på denna Ned Callan – en väldigt underlig engelsk skapelse där halsen var extremt skev; tittade på man på huvudet kunde man se att det var vridit flera grader i förhållande till kroppen så vi fick slipa väldigt hårt. Det som kan hända då är att bandmarkeringarna ”försvinner” och det hände här – dock bara den ena på 12:e band där det fanns en rejäl puckel.

Ett hål borras för att kunna injicera limlösning.
Väldigt tunn.
En jigg spänns fast för att kunna borra upp det gamla hålet exakt.
Vi använder ett spetsborr som skär jämnare än ett vanligt borr som skulle trasa upp kanterna.
En ny dot i pärlemor limmades in och slipades ner.
Halsen klar för bandning.