Kategorier
Okategoriserade

Fender Stratocaster 1962 Fiesta Red

Jag blev kontaktad av ägaren till en strata från 1962 som han eventuellt kommer att sälja. Han hade fått massor av åsikter om vad som var original eller inte och visste inte vem han skulle tro på.
Han köpte den 1972 och då hade någon satt i en Gibson humbucker och originalmicken saknades. Han hade senare fått en mick av säljaren och monterat denna – jag kunde säga att den kanske var original, om inte så i varje fall från samma era. Dessvärre hade man mejslat upp kaviteten för stallmicken och tagit upp ett större hål i plektrumskyddet. Därav hade man satt på ett modernt reprotillverkat plektrumskydd.
Halsen var stämplad december 1962 och potentiometrarna var från fjärde veckan 1963.
I övrigt var inga andra delar bytta och den hade inte bandats om – banden var förhållandevis fräscha. Överlag var den varsamt spelad men det fanns en mystisk skada vid det övre hornet – den fanns redan 1972. Huvudet och loggan var i väldigt bra skick, inget påtagligt ”belt buckle wear”, svajarmen fanns med. I stort sett ett väldigt bra exemplar – om man bortser från modden med en stallmick. Originalplektrumskyddet fanns kvar men då med ett hål för minihumbuckern.

Ser man en gammal strata i Fiesta Red eller någon annan custom color drar man öronen åt sig då merparten var i sunburst eller andra vanliga färger. Återställer man en moddad Fender i sunburst kan det vara nödvändigt att lacka den i en solid kulör för att dölja lagningar och därav ska man vara misstänksam. Det ska sägas att Fiesta Red ändå var en hyfsat vanlig custom color vid denna tid, mycket pga. Hank B. Marwin i The Shadows. Under andra halvan av 60-talet förekommer den sällan även om den finns listad i kataloger. Tänker jag efter kan jag inte dra mig till minnes att ha sett en Fiestaröd strata senare än 1965. Under 70-talet var pastellfärger hopplöst omoderna och nästan töntiga, många lackades om för att framstå som moderna.
Att caset var i brun Tolex kan tyda på att den köpts i USA – vid den här tiden var Hagström generalagent för Fender och de lät tillverka casen här i Sverige, s.k. Järna-case.

Bilderna får tala för sig själv men på sista bilden finns en intressant detalj.

Den ack så plågsamma modden. Ett skruvhål mellan mickarna har uppkommit då det haft ett annat plektrumskydd. Fender flyttade placeringen av detta hål 1962.
På många Fender från 1962-63 kan man på greppbrädan vid de högre banden se två små hål, det finns två motsvarande mellan sadeln och första band men inte alltid. Ibland kan de vara svåra att se då de fyllts igen med det vi i branschen kallar ”DNA”.
Men läromästare Hans Larsson på Ad Lib Guitars berättade detta för mig när jag jobbade där på 90-talet; hålen uppkom då man med häftpistol satte fast ett en skiva för att förhindra att det kom lack på greppbrädan vid lackning. I sann fenderanda – det gick snabbare att häfta fast ett skydd än att maska med tejp.
Kategorier
Okategoriserade

Burns Marvin 1965

Jag börjar med att citera The Ultimate Guitar Book av Tony Bacon: ”The 1960’s Marvin is the most sought-after Burns guitar. Demand is high mainly due to the Shadows connection, and far exceeds supply, as only around 350 were made”.

Det är en legendarisk modell som många känner till men få har sett. Trots att jag har jobbat med gitarrer under större delen av mitt liv och har för vana att leta upp gitarraffärer när jag kommer till en ny stad och besöker alla mässor jag har möjlighet till kan jag inte dra mig till minnes att jag sett en gammal Burns Marvin i verkligheten. Bison, Sonic, Jazz Split och andra ser man ibland, dock inte så ofta här i Sverige. Men en Burns Marvin är alltså extremt sällsynt. För att belägga detta kan jag nämna att en kompis är stor Burnsentusiast sedan flera decennier tillbaka, han har ägt och äger flera Burns, han har även varit i England och hälsat på Paul Day som är den stora auktoriteten när det kommer till Burns och har skrivit två böcker i ämnet – men han har aldrig sett en gammal Burns Marvin.

Jag skulle kunna ge en bakgrundshistoria om Burns men det har skrivits väldigt mycket om dem då de har kultstatus och det finns många entusiastiska samlare och jag är ingen kännare. Istället försöker jag ge mig på att beskriva deras karaktär och kännetecken.
Låt oss göra det klart, engelsmännen har inte lyckats komma fram med många kända gitarrmärken trots att rocken till stor del har sitt ursprung i England. Därtill har de en stor befolkning och kan det där med industri, storskalighet och hur man bygger varumärken – de har lyckats med väldigt mycket men inte när det kommer till gitarrer. Väldigt märkligt om man tänker efter, lika mystiskt som att det kommer många Formel 1-förare från Finland. Kommer man in på ämnet elgitarrer från England nämns Burns ganska snabbt men sen blir det liksom stopp. Namnet nämns med viss vördnad men oftare med ett skevt leende – för Burns är ganska ”quirky”; udda kroppsformer, okonventionella lösningar och ”innovationer” med diskutabelt värde. Vill man ha belägg för detta kan man googla på ”Burns vintage”, annars får man mest upp träffar på reissues som är mer konventionella). Mina favoriter jag älskar att förfäras över är Sonic, Scorpio och Flyte, sistnämnda är dock så annorlunda den blir cool. Icke att förglömma är Jazz-Split Sound som hade en vridomkopplare där ett läge hette ”Wild Dog”. Och Split Sound-mickarna som var splitbara – och inte då som man splitar en humbucker – nädå, den splitas mellan bas- och diskantsträngarna. Jag kan gå hur långt som helst – det fanns ingen hejd på uppfinningsrikedomen – eller galenskapen.
Jag vill be om ursäkt om jag kränkt någon Burnsfantast och missförstå mig rätt – jag gillar nytänkande och framåtskridande och sånt sker inte av sig själv – någon måste försöka. Sedan är gitarrbranschen extremt konservativ och det är väldigt svårt att lansera något nytt.
Antagligen var strategin erbjuda mervärde i form av funktioner hellre än att göra det som andra tillverkare gjorde. Det är påtaligt att Burns var väldigt påkostade; det finns sällan generiska delar och som jag kan se det var det bara stämskruvarna från VanGent, potentiometrar och omkopplare man köpte in. Exempelvis har alla delarna till stallen har gjorts in-house. Man hade en kille som bara graverade plektrumskydden, något som också måste fördyrat tillverkningen – inte minst då man fyllde i bokstäverna med färg – för hand.
Det är uppenbart att man sneglat väldigt mycket på Fender som koncept när det gäller konstruktion men helt frångått Fenders tanke på att konstruera gitarrer med tanke på rationell tillverkning – tvärtom har man gjort det svårt för sig. Men ändå, jag har svårt att tänka mig att så många efterfrågade dessa USP:ar och få, om ens något har gjort så stort avtryck att andra tillverkare plockat upp deras idéer. Nu kanske jag är lite hård, det finns säkert många saker från Burns som är bra – som exempelvis Tri-Sonic-mickarna som jag tycker låter väldigt bra. Och snäckväxeln till dragstångsjusteringen finns på vissa men inte många gitarrer idag och men då förbättrade.
Burns Marvin har många likheter med en Stratocaster; ett svaj som dock bygger på en helt annan princip än Fenders, mickar som är lika stratans när det kommer till konstruktion, utseende och ton. En ”blade switch” som på stratan, denna är dock steglös – jag trodde först att vara fel på den men efter en del efterforskning fick jag veta att den skulle vara så. En volym och två ton, sistnämnda kopplade till en mick vardera utom till stallmicken – man har alltså kopierat stratans något underliga koppling. Detta motsäger till viss del det jag nämnde om att erbjuda något annorlunda men då ska man komma ihåg att Marvin var Shadowgitarristen Hank B Marvins signaturmodell och han hade under tidigt 60-tal spelat Fender Stratocaster – han var i stort sett top-of-the-mind-namnet om man pratade om en strata i Fiesta Red. Kanske var det så att Hank dikterade kraven och ville att det skulle vara som han var van vid från sin strata.
Halsen är gjord i bok, ett ganska ovanligt träslag för halsar – man ser det mest på ryska och äldre billiga tyska gitarrer, egentligen inget vidare träslag då det inte är så formstabilt som lönn och det  lite konstigt ut. Den har också Burns patenterade (antar jag) lösning med en snäckväxel till dragstångsjusteringen. Egentligen en vettig men kanske onödig lösning. Nackdelen är den extremt låga utväxlingen, man måste vrida många varv för att få minsta effekt på halsen. Därtill tycker jag det är en risk då man byggt in en potentiell felkälla som är svår att åtgärda om den skulle gå sönder. Jag kan inte uttala mig om materialet i kroppen men jag antar att det är något inhemskt träslag.

Stallet är unikt i sin konstruktion då den långa plattan i aluminium lyfts när man svajar och strängarna löper genom sex långa rör och jag antar att det är dessa som gett namnet Rezo-tube. Det ska såklart antyda att stallet ska ge förbättrad resonans men jag kan inte påstå att det gör någon hörbar skillnad. Plattan är också graverad med Hank B Marvins signatur – även detta pekar på att man inte dragit sig för att lägga till detaljer som var fördyrande.  

Den här specifika gitarren fick vi in för en omfattande restaurering där det gällde att komma så nära originalskick som möjligt – utan att sky några kostnader då detta är ett unikt instrument som är värt en hel del idag. Det är inte orimligt att anta att detta är den enda Burns Marvin i Sverige, mig veterligen dröjde det till 70-talet innan Burns togs in i Sverige. Nuvarande ägaren är den andra ägaren, den första var Nick Borgen (Nick and the Scandinavians och ”We are all the winners” är det han är mest känd för) som 1965 var i England för att spela, han hade föresatt sig att köpa en Fender Stratocaster där men det visade sig att de inte gick att få tag i så han köpte istället Englands svar på stratan. Nuvarande ägaren är dansbandsmusiker och köpte den av Nick på 70-talet, lackade om kroppen och använde den sedan flitigt. Nu var den i behov av en ombandning av flera skäl. Halsen var skev och ojämn vilket kanske beror på att bok inte är ett bra val för gitarrhalsar. Greppbrädan fick alltså planas innan bandning. Kroppen har vid något tillfälle lackats om, inte med autentiska metoder men så pass hyfsat att vi enades om att den fick vara som den var. En mick hade gett upp, skruvhålen till halsskruvarna var uppslitna och i stort sett alla skruvar var extremt rostiga och hade fastnat. Därtill saknades flera originaldelar som fick beställas från England; en stämskruv, fjorton skruvar (bara de kostade några hundralappar), svajarmen och plastramen som sitter runt svajet.

Greppbrädan har lackats av en av de två ägarna. Det verkade faktiskt vara båtfernissa…
Under en täckplatta sitter halsskruvarna och ett urtag för dragstångsjusteringen.
Snäckväxeln för dragstångsjusteringen. Denna kräver en speciell nyckel. Numret 2110 är inte serienumret utan ett inventarienummer för halsen.
Gitarren var vit från början men har lackats om med någon plastlack. Vi bestämde att låta det vara då det såg hyfsat ut och en omlackning kostar sisådär 5000:-.
Examplariskt! 26 januari 1965. Jag roade mig med att kolla på Wikipedia om det inträffade någon världshändelse denna dag – men icke. Winston Churchill begravdes fyra dagar senare.
Väldigt snygga rattar! De röda klilsterlapparna har Nick Borgen satt dit – och vi tog bort dem.
Omkopplaren är treläges och fungerar som på en strata – men har inga fasta lägen!
Här börjar vi ana problem – rostiga skruvar.
Rejält rostiga.
Dessa borde bytas men det var tumgänga och inte ”vanlig” UNC eller UNF utan den ovanliga Whitworth-gängan. Engelsmännen var galna i att uppfinna gängstandarder men Whitworth var den första gängan som standardiserades och var allmänt förekommande (den användes även i svensk industri) men började försvinna på 60-talet.
Stallbockar, skruvar och fjädrar från stallet fick bada i rostlösning. Höjdjusteringsskruvarna är också Whitworth och gick inte att få tag i och fick köpas från en Burnsentusiast i England som sitter på ett lager NOS-delar – 600:- för tolv ynka skruvar…
Efter rengöring och polering blev skruvarna hyfsade även om det uppstått gropar av gravrosten.
Rosten hade bitit sig igenom förnicklingen på stallet och vi gick putsa upp det så gott det gick.
Rez-O-Matik… Coolt namn men vad ville de säga med det namnet – automatisk resonansförbättring?
Mycket skit har samlats på mickarna genom åren.
Inte helt olika Fenders mickar. Och mer rost.
Halsmickens kåpa hade spruckit och limmades ihop med tunt superlim. Micken var död och skickade iväg för reparation, lindningstråden hade gått av på ett yttervarv och micken kunde lagas hyfsat enkelt.
Har man haft isär en gammal Marshall eller andra gamla engelska förstärkare känner man igen detta telejacket.
Prydligt! Man kan ana att de inte jobbade lika rationellt (snabbt alltså) som på amerikanska fabriker.
Den reparerade halsmicken har lötts tillbaka.
Axelbandsknoppen sitter på baksidan av det övre hornet! Detta är ganska signifikant för hur Paul Burns tänkt – gör inte som vanligt.
Tremolotäckplattan på baksidan.
Serienummer 9473. Och en massa patent.
Liksom halsen har kroppen också ett inventarienummer, här 9817. Jag var i kontakt med Burnskännaren Paul Day som skrivit två böcker i ämnet och han delgav mycket värdefull information. Han hade tillgång till liggare från fabriken där man kan se vilket datum kroppar och halsar lackades baserat på dess inventarienummer.
Ett av tre ”plektrumskydd”, graverad och infärgad text.
Stämskruvarna är från den holländska tillverkaren Van Gent, exakt samma som Hagström också använde. En av dem hade bytts men vi lyckades hitta en ny hos en Hagströmentusiast – det är den längst upp till vänster i bild och man kan se att den glänser lite mer.
Burns karaktäristiska ”scroll headstock”. Och återigen, en liten detalj som många tillverkare skulle utelämnat av kostnadsskäl.
Lacken togs bort och greppbrädan fick slipas ganska mycket – bok är inte så formstabilt och halsen var väldigt ojämn och skev. Sedan ombandning med band i samma storlek som det var original, ganska feta som synes.
Sadel i svart bakelit! Och nollband.
Svajarmen är från en strata så en NOS beställdes från England.
Jag fortsätter att tjata om fördyrande konstruktioner. Med de två bulthuvudena längst ner justerar man fjäderspänningen. I nederkanten av svajet ska det sitta en ram av plast som försvunnit men vi hittade nytillverkade i England, den kostade runt tusenlappen.
Plastsargen monterad.
Klar.
Konstig men vacker på något sätt. Här kan man se plastramen runt nedre delen av stallet och den nya svararmen.
Den andra och nuvarande ägaren. När han kom in för att få den spelbar hade han ingen aning om att gitarren var ovanlig och värd en hel del pengar och bestämde sig då för att kosta på för att få den så nära originalskick som möjligt.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson Firebird V-12 1966

Gibson Firebird lanserades 1963 och var faktiskt deras första försäljningshit när det gäller elgitarrer. Les Paul togs fram 1952 då man insåg vad Fender höll på med men den blev inte den stora succé som man gärna vill tro – att den togs ur produktion 1960 var alltså inget då konstigt beslut. Den mest klassiska av alla elgitarrer Les Paul ”sunburst” tillverkades i modesta 1600 exemplar under fyra år. Fender fortsatte att vara störst och andra märken började segla upp. 1958 gjorde man ett försök med Explorer, Flying V och ”ur-Explorern” Futura – troligen också Moderne men ingen har sett en sån sedan tidigt 60-tal. Inte heller dessa blev den succén man hoppats på och Gibsons försäljare tog med dem till butiker och slängde in dem som en kul joker för inga pengar alls.
Gibson vägrade ge upp och bestämde sig för att göra en ny offensiv och man sparade inte på krutet – man anlitade till och med en bildesigner från Detroit, Ray Dietrich som stod för formgivningen. Den var också ganska komplicerad att tillverka; den har genomgående hals, s.k. neck-through (halsen löper ner till kroppens ände) och är därtill laminerad. Kroppens två vingar limmades mot mittstocken och var spontade i V-form. Därtill var de kilformade så att ytterkanterna är smalare än den ände som är limmad mot mittstocken. Sammantaget många moment som gjorde den komplicerad att tillverka. Därtill var mickarna av en helt ny konstruktion, likaså mekaniken som hade en planetväxel (som banjostämskruvar) istället för en konventionell snäckväxel. De dyrare modellerna hade kantbindning på halsen och block inlays vilket ger ett exklusivt intryck men det är såklart tidskrävande.
Det är alltså uppenbart att man satsade stort – och lyckades. Man kom så klart inte i närheten av Fenders försäljningssiffror men man hade visat att man kunde bygga coola och inte bara gammalmodiga elgitarrer – Les Paul-älskare må bli upprörda men Les Paul är en nerskalad och solid archtop.

Redan i mitten av 1965 gjorde man en stor förändring i design och konstruktion; kroppen är liksom omvänd jämfört med tidigare och huvudet är helt spegelvänt. Uppbyggnaden var mer konventionell – i princip som en SG; en hel planka med limmad hals som inte var laminerad. Mickarna och omkopplare satt i ett stort plektrumskydd, även detta ger tillverkningsmässiga fördelar. Generellt hade man gjort många förenklingar och nedbantningar; ”banjostämskruvarna” hade ersatts med konventionella stämskruvar, man använde även P-90 på vissa modeller – en mick som sedan humbuckerns introduktion 1957 bara använts på enklare modeller.

Personligen gillar jag Firebird och speciellt den första varianten (som kallas ”reverse”) även om den framstår som lite otymplig, den är inte speciellt ergonomisk och lite irriterande framtung. Den senare ”non-reverse” får man betrakta som fulsnygg, den har något men speciellt det övre hornet skulle kunnat skalats ner. Hela designen är lite yvig och obalanserad. Men jag gillar dem då de är mer basic än reverse och de brukar låta väldigt bra – en bra akustisk klang som kommer av en stor och tunn kropp. En av de gitarrer jag blivit blixtförälskad i vid första ackordet var faktiskt en Firebird VII från 1966 – tre mickar och Maestro Vibrola.

Firebird gjordes också som tolvsträngad 1966-67, jag har inte kollat upp hur många som tillverkades men den är inte superovanlig. Denna V-12 är från 1966 och har tillhört Cary Sharaf el Din som var gitarrist i Wasa Express – ett svenskt band som spelade progressiv rock, möjligen någon sorts fusion – jag är inte så insatt i detta. Det enda jag vet av värde om Wasa Express är att den legendariske Åke ”Doktor Åke” Eriksson var trummis.

Som den kom in. Två Gibson T-tops hade ersatt originalmickarna. Skjutomkopplaren hade ersatts av en toggle och det ursprungliga hålet hade ersatts med en svart oval plastplatta – inte så snyggt…

Den nuvarande ägaren lämnade in den för att få den återställt till originalskick så långt det var möjligt. Mickarna hade bytts till Gibson ”T-tops” och dessa skulle ersättas av Firebirdmickar. Även skjutomkopplaren hade bytts mot en toggle och genom dessa moddar hade man ändrat plektrumskyddet.
Denna modd var gjord redan när Cary ägde den, rent av var det han som låtit göra det – på skivomslaget till deras självbetitlade LP Wasa Express från 1977 kan man se att den har fullstora humbuckers. Omslaget är tecknat och konstnären har kanske inte lagt så stor möda på att återge detaljer. Och han har missat omkopplaren; där finns vare sig en skjutomkopplare eller en toggle med svart täckplatta. Och varken stall eller stränghållare.
Det går också att se att den bara har sex stämskruvar, alltså använde han den som en vanlig sexsträngad.

Albumet Wasa Express från 1977.
Ingen omkopplare, ingen Firebirdlogga – och inget stall och stränghållare. Notera Kustomförstärkarna i bakgrunden. Och mössen i högra hörnet.

Året efter, alltså 1978 kom ”On with the action” och här kan man se att moddarna.

Alla i bandet spelar gitarr. Gitarren till vänster kan mycket väl vara en pre-CBS Fender, det lilla huvudet – det fanns inga kopior med det lilla huvudet på den här tiden. Doktor Åke med Flying V och frontmannen rockar på något japanskt. Cary hoppar högst av alla.
Gitarren har i dags dato ingen lagad hals eller sprickor så Cary landade säkert.

Jag kunde inte låta bli att gräva vidare och efter lite googlande hittade jag bilder från 1976 där man ser att den var moddad redan då och det kan ha gjort tidigare än så.

Från en spelning 1976. Till vänster en Ampeg-högtalare ovanpå en Malmberg 4×12″. Till höger trätofflor. Jag var 12 år 1976 – alla hade trätofflor och då menar jag alla. De tuffa hade platåvarianten. Och jeans som var av ett annat snitt än idag.
Här kan man tydligt se att hålen för stämskruvarna som tagits bort har pluggats med något svart.


Många av de yngre killar som jobbar hos mig förfäras ofta över gamla moddade gitarrer vi får in och undrar hur man kunde göra så och jag förklarar att det inte var exceptionella gitarrer då – det skulle vara som att modda en ny gitarr idag. Man spelade på gitarrer och såg dem mer som verktyg än investeringar. Jag säger att man skulle blivit hårt dömd och hånad om man på 70-talet sa att man samlade på gitarrer eller avrådde någon från att modda en gitarr med hänvisning till det framtida värdet.

Denna Firebird hade moddats på ett sätt som var hyfsat reversibelt – det hade varit svårare om man exv. satt in extra tonkontroller eller tagit ner halsen. Eller ve och fasa – kapat av huvud för att det inte skulle se så långt ut när man bara hade sex stämskruvar. Jo, jag har sett det några gånger och just nu har vi inne en superfin Hagström II-tolva från 60-talet där man konverterat den till sexsträngad och kapat av huvudet.

En väldigt underlig fräsning. Man fräste alla för tre mickar oavsett hur många mickar den skulle ha. De längsgående urtagen är för stolparna om den skulle ha humbucker, de tvärsgående under varje mick är för polskruvarna som sticker ut nedtill på P-90. I övre hörnet ser man toggleomkopplaren, en billig japansk variant.
Den högra skruven till stränghållaren hade brutits av och satt fast i kroppen. Denna ”borras” ut med ett tunt stålrör som skär ner runt skruven.
Och pluggades.
En Gibson har en vinkel mellan hals och kropp. På många av deras modeller (SG, double cutaway Les Paul Junior och Special samt tidiga Flying V och Explorer) går halsen ihop med kroppen vid greppbrädans slut och då är det inget problem. På en Les Paul är toppen välvd och slutar i samma vinkel som den överlappande greppbrädan. Har man en kort halsinfästning som exv. Les Paul Junior och Special single cutaway eller senare Flying V gjorde man en kil i mahogny som ligger under greppbrädan.
Här har man gjort den i något billigare trä, jag tycker det ser ut som gran – kanske överblivet från lock till akustiska gitarrer. Lacken hade flagnat och vi gjorde en touch up – jag glömde att ta bild efter.
Baksidan.
Tack och lov gör Kluson repro av sina egna gamla modeller. Dessa är ”six-on-a-plate” med vita plastknoppar, samma som satt på Fender Mustang, Duo-Sonic och några andra. Mekaniken i sig är ingen stapelvara och därav var det ännu svårare att hitta den för motsatt sida – i praktiken en vänstermekanik.
Helst skulle man vilja ha en relicad variant men det var svårt nog att hitta dessa.
Nya mickar och ett reproplektrumskydd som mattades ner.
Och i originalcase. Som sagt; non-reverse brukar låta bra – så även denna – det är en av de mest välljudande 12-strängade elgitarrerna jag testat. Och helt säkert den coolaste.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson ES-335 Bigsby 1966

Gibson ES-335 ser man ibland med Bigsby men då är de vanligen tillverkade denna sida millenieskiftet eller har fått det monterat i efterhand. En 335:a med Bigsby från 60-talet är inte så vanlig som många får för sig. Vi får in påfallande många 335:or från andra hälften av 60-talet men detta var den första med Bigsby och det kan rent av vara den första jag sett i verkligheten. Dessutom var den i originalskick så till vida att inga delar bytts. Bara lite klädsam patina och varsamt slitage på greppbräda och hals. En mycket vacker gitarr… Jim och Marcus var roade av min hänförelse av denna skönhet.
Dessvärre var vi tvungna att byta sadeln. Egentligen vill jag undvika att byta originaldelar men ibland har man inget alternativ om den ska vara spelbar. Sadelskårorna hade vidgats och var för djupa.

Originalsadeln innan den tas bort. Här kan man se att någon försökt komma till rätta med att strängarna fastnar i skårorna genom att rita med en blyertspenna. Ett gammalt trick som är en nödlösning.
Sadeln har tagits bort tidigare och då ovarsamt, antagligen har man tryckt in en skruvmejsel i kanten varpå man skadat träet. Jag lyckades laga skadan så att den blev knappt märkbar.
Den nya sadeln på plats och den gamla sadeln används som mall för att få skårorna i samma position.
Jag får ofta frågan om filar till sadelskåror – dessvärre är det som vanligt att man får vad man betalar för. De jag använder köpte jag i min ungdom så de är snart 30 år gamla. Nyligen köpte jag en uppsättning nya (sex stycken för tusen kronor) men de var inte alls lika exakta som mina trotjänare. De jag använder idag kostar närmare 2000:- idag.
Det är också en svår konst att fila skårorna rätt och snyggt – rent av ett av de mest kritiska momenten på en gitarr.
Den nya sadeln på plats.
Sadelämnet i ben har färgats in för att matcha patinan.
Vi håller på med en omfattande renovering av en Les Paul Custom från 1968 där loggan bytts och en ny mer autentisk måste tillverkas. Därför har jag dokumenterat och analyserat loggor från denna era. Det är påtagligt att den ena inte är den andra lik och granskar man dem ingående ser man att de är ganska råa och ojämna.
Jag minns inte varför jag knäppte denna bild – kanske för att det var väldigt vackert.
Skönheten i sitt originalcase.
Kategorier
Okategoriserade

Plektrumskydd till orkestergitarrer

Vi får ofta in gamla orkestergitarrer som Levin, Gibson, Crafton och andra där plektrumskydden saknas eller har börjat brytas ner, därav har Jim blivit väldigt bra på att reprotillverka såna. Vi har också börjat bygga upp en bank med ritningar från originalförlagor för många Levinmodeller; Deluxe, Solist, Royal m.fl.
Pris från 2000:-. Kontakta oss om du vill beställa.

Kategorier
Okategoriserade

Byte dragstång Pedula

Att dra av en dragstång är de facto ganska svårt och det är inte ofta vi får in såna jobb, förra gången var nog för några år sedan då vi byte dragstången på en gammal Gibson Flying V. Nu kom det in en Pedula där dragstången faktiskt inte gått av utan satt fast – det händer faktiskt ibland, för en tid sedan hade vi inne en Suhr där dragstången inte gick att rubba, vi ”slapp” detta jobb då Suhr åtog sig att byta halsen.
Jag googlade och fick veta att det tydligen inte var en engångsföreteelse när det gäller Pedula. Men att den sitter fast är egentligen lika illa som att den gått av.

Steg 1: greppbrädan borttagen. Mellan greppbrädan och dragstången ligger ”fyllningen” som är en konvex trälist som ligger ovanpå dragstången och pressar ner den i en båge i skåran. Den har blivit böjd av värmen och våldet som krävdes för att få ut den.
Greppbrädan värms och man för in varma spatlar. Det som ser bränt ut är mest lim.
Det var första gången vi tog bort en greppbräda utan ta bort banden.
Dragstången var av en ovanlig typ (hela stången roterar när man spänner eller släpper) och därtill ovanligt och onödigt grov – faktiskt den grövsta jag sett och den lämnade en bred skåra som vi fick lägga igen med en list.
Som limmas fast.
En ny skåra frästes upp.
Den nya dragstången monterad. På sidorna ligger förstärkningsskenor, vanligt på exklusivare basar.
Greppbrädan limmas tillbaka.
Färdig.
Slutligen lackas skarven över. Faktum är att detta moment är det som tar längst tid och kräver mest noggrannhet. I detta fall svart lack och några lager klarlack.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson Les Paul Custom 1971

Det finns uppenbarligen gott om Les Paul från 1968 och framåt här i Sverige och i synnerhet Custom. Vi får in dem påfallande ofta och det inte ovanligt att de har varit med om saker som gör att de kräver mer eller mindre omfattande restaureringar. Inte sällan behöver de bandas om och så var det även med denna men som vanligt hittade vi andra saker som vi åtgärdade när vi ändå höll på.

Vi börjar i fel ände…. Greppbrädans nederände. Banden har dragit ur och skador i ebenholtsen har fyllts igen.
I andra änden har det hänt saker: sadeln har bytts ut och det har gjort så ovarsamt att material saknades på greppbrädan och vi fick bygga upp. Någon hade även bytt en bit av kantlisten – denna bytes ut senare.
Kåporna till mickarna har vi något tillfälle varit borttagna och lödningarna var brutna. Notera att någon råkat eller medvetet ta bort dekalen.
Någon hade gjort denna modifikation för att få till intoneringen på stallet. När gitarren var klar kunde vi konstatera att intoneringen funkade bra och stallet satt där det skulle. Att stallet kan verka vara felplacerat beror ofta på för hög stränghöjd och/eller för mycket relief.
Stallet ovanifrån.
Stallet från sidan. Det här ser vi ofta på Gibson vi får in och jag brukar alltid predika mot ofoget att skruva ner stränghållaren i botten. Många anför att man får mer sustain…. jo, men enligt mig gör det ingen överväldigande skillnad. Nackdelarna är bl.a. annat att det blir trögare att bända och att stallet kollapsar som på bilden.
Man kan pressa tillbaka stallet men dessa stall är gjorda av en zinklegering som inte är så hård – stallet tenderar att böjas igen. Jag rekommenderar att sparar originalstallet och skaffar ett nytt reprotillverkat.
Färdig.
Kategorier
Okategoriserade

Byte bandmarkering

När man bandar om en hals slipar man vanligen greppbrädan något för att göra den helt plan och få bort det värsta slitaget. Men vill inte ta för mycket och man måste ibland lämna gropar och om den inte går att få helt rak får man kompensera det i bandslipen.
Det händer dock att greppbrädan är så ojämn, skev eller har en rejäl uppförsbacke mot kroppen som gör att man måste slipa lite mer för att få den mer spelbar. Som på denna Ned Callan – en väldigt underlig engelsk skapelse där halsen var extremt skev; tittade på man på huvudet kunde man se att det var vridit flera grader i förhållande till kroppen så vi fick slipa väldigt hårt. Det som kan hända då är att bandmarkeringarna ”försvinner” och det hände här – dock bara den ena på 12:e band där det fanns en rejäl puckel.

Ett hål borras för att kunna injicera limlösning.
Väldigt tunn.
En jigg spänns fast för att kunna borra upp det gamla hålet exakt.
Vi använder ett spetsborr som skär jämnare än ett vanligt borr som skulle trasa upp kanterna.
En ny dot i pärlemor limmades in och slipades ner.
Halsen klar för bandning.
Kategorier
Okategoriserade

Renovering 12-strängad Levin från 1969

För ett tag sedan träffade jag Roffe Wikström som höll på att sälja av några gitarrer, det fanns en del fina men inga som jag direkt kände för – man måste köpa gitarrer med hjärtat. Vi kom till en gammal tolvsträngad Levin som han inte gett mycket tid på länge och jag slog till på den eftersom det fanns några fel som gjorde den svårspelad, därav ett överkomligt pris och jag tänkte att jag skulle kunna renovera den själv.
Tolvsträngade gitarrer utsätts för mycket mer kraft från strängarna och det händer mer radikalare saker än på en vanlig sexsträngad. Denna behövde en neck reset – man tar bort halsen från kroppen och ändrar vinkeln för att få ner stränghöjden. Strängarnas drag och tiden gör att gitarren kollapsar – locket dras uppåt vid stallet, ofta reser sig även stallet och partiet kring halsinfästningen deformeras. Det sistnämnda är inget som går att se med blotta ögat men det är där det mesta händer. Alla akustiska gitarrer kollapsar med tiden och kommer att behöva en neck reset, undantagsvis gitarrer som är stabilt byggda – men då låter de dåligt.
Därtill hade stallet börjat lossna, också en följd av strängarnas påtagliga kraft. Slutligen var banden helt slut så det krävdes en rejäl insats – tid är en bristvara för mig, jag gav upp och lät den stå i caset och slutligen bestämde jag mig för att sälja den. En stamkund var inne, jag visade gitarren för honom – han köpte den och gav oss i uppdrag att renovera den.
Hela renoveringen gjordes av Marcus som antagligen gjorde det snabbare och bättre än vad jag hade gjort – jag har inte så ingående erfarenhet av akustiska, därtill är Marcus utbildad och har byggt akustiska gitarrer.
Och hur blev det då? Själva renoveringen var mästerligt utförd – jag ger Marcus all cred. Vi hade varit lite oroliga för hur den skulle låta – en tolvsträngad måste man bygga grövre för att den inte ska kollapsa och det kan hämma ljudet. På denna hade man bland annat gjort en förstärkning genom att sätta en enorm stallplatta på undersidan av locket. Normalt sett är stallplattan bara lite större än stallet men här täckte den en stor del av lockets insida – och lockets funktion är att vibrera… Jag befarade att den skulle låta väldigt trött och tråkigt men när Marcus höll på och stämma upp den insåg jag att min farhåga varit onödigt. Den lät precis så där som man vill att en tolvsträngad ska låta, det var verkligen som allting och alla strängar sjöng ihop. Ska jag vara lite kritisk hade den inte den där stora volymen som vissa tolvsträngade har men – de flesta saknar den och denna lät bättre än många tolvor.
Kunder testar vanligen gitarren när de hämtar den men det är inte ovanligt att de hör av sig när de kommit hem och bekantat sig med gitarren i lugn och ro. Samma här, kunden mailade dagen efter och var helt överväldigad – jag citerar honom:

Jag spelade lite på 12:an nu på kvällen hemma i tyst rum och måste säga att jag är häpen över klangen, tror ärligt talat inte jag blivit så paff över hur en specifik gitarr skulle låta, jag räknade med att den skulle låta bra, men inte så här pass. Den låter ta mig tusan magisk vid vissa ackord.

Före.
Halsen och stallet har tagits bort.
Skårorna för banden fräschas upp innan ombandningen.
Halsen är ombandad. Det är denna yta man skär och slipar för att få till en bättre vinkel mot kroppen. Många Levin från 60-talet hade skruvad hals som lossas med ett specialverktyg som man för in genom hålet för den bakre axelbandshållaren. Greppbrädan är alltjämt limmad mot locket.
Stallet som har slipats plant på undersidan limmas tillbaka.
Den ombandade halsen och stallet på plats.
En slipad greppbräda och nya band lyfter en gammal gitarr rejält.
Stämskruvarna demonterades och ultraljudtvättades. Några bussningar saknades men de hade vi på lager.
Stallet fick en ny stallsadel i ben vilket gör stor skillnad ljudmässigt jämfört med den gamla i plast. Ben är hårt och oöverträffat som sadelmaterial. Plast är mjukt och är inte bra på att överföra energin från strängarna till stallet.
Efter.
Kategorier
Okategoriserade

Gibson Les Paul Custom, punk och Djurgården

Curre Sandgren är en sann punklegend; sångare och gitarrist i Rolands Gosskör, Coca Carola och Krymplings – det är inga band jag lyssnat på men väl hört talas om. Hans Gibson Les Paul Custom från 1990 har hängt med honom länge – den hade fixats i ordning flera gånger, nu var den nedplockad i delar för att genomgå en ny restaurering, det hade fallit mellan stolarna och nu hade Curre bestämt sig för att ta tag i saken.
Jag kan inte låta bli att fascineras av punkares osentimentala inställning till instrument – de spelas hårt och får stå ut med mycket misshandel och ägarna bryr sig inte – gitarren är bara ett verktyg. Typiskt för punkgitarrer är att de oftast inte är moddade; kanske är mickarna bytta men de har sällan uppgraderats för prova nya prylar eller avsevärt förbättra dem – de duger som de är. Och inte sällan har de klistermärken och klotter – Curres gitarr är lite speciell då den har signaturer från hela Djurgårdens guldlag. Onödigt att säga att han är hängiven djurgårdare, kanske därav fick Coca Carola spela på festen när Djurgården firade sitt SM-guld. Curre har fortsatt spela på gitarren och autograferna har börjat suddas ut.

Som den kom…
En spricka hade tidigare lagats – fanns inte så mycket att göra mer än att pressa in lim för att gardera. Man kan lackbättra men ägaren brydde sig såklart inte.
Här saknas en bit. En sann punkare bryr sig inte så det fick lämnas som det var.
Alla delar kom i plastpåsar.
Någon hade gjort om elinstallationerna med lampsladdar, allt byttes ut mot riktiga skärmade kablar. Mickar är Gibson ”The Original” som var standardmickar på Gibson under några år – tillverkade av Bill Lawrence.
Banden var rejält nedslitna så en ombandning var av nöden. Här mellan slipning och polering.
Nya kablar från mickarna till kontrollerna.
Mycket svett och spelande har tärt på guldplätteringen.
Caset hängde knappt ihop och vi fick göra en snabbrenovering för att Curre skulle kunna ta hem gitarren.
Curre med den färdiga gitarren.
Jag tar inte ställning i frågan då jag inte bryr mig om fotboll.
Och jag minns inte vad Curre sa men det var en stjärna i guldlaget som skrivit detta.