Tidningen Radio & Television som skrev om hifi, musikutrustning och elektronik hade i slutet av 70-talet en artikelserie om elgitarrens utveckling; ”Från primitiv klangkropp till popålderselektronik” och jag vill ha för mig att det var nitton delar. Såklart smygläste jag varje nummer i tidningshyllan på Tempo men köpte den sällan men en gång var jag bara tvungen att offra en del av veckopengen då det fanns en artikel om Schecter Dream Machine. Jag bara var 14 år men hade redan börjat skruva med elgitarrer och kunde därför inse att Schecter var något i en egen division ovanför alla andra. Jag minns hur hänförd jag var av mickarna med de stora polerna (kallade Monstertone), ”military grade” potentiometrarna, miniswitchar och den oklanderliga kabeldragningen. Därtill allt hardware i mässing – då var det nytt och kändes väldigt rätt.

Schecter Guitar Research startades av David Schecter 1976 och tillverkade delar baserade på Fender – det vi idag kallar replacementdelar, man sålde även delar till gitarrtillverkare och 1979 började man erbjuda färdiga gitarrer utifrån delarna man tillverkade. De är mest berömda för sina stratamodeller som kallades Dream Machine men man gjorde även andra modeller. Det hela var mer att betrakta som custom shop då återförsäljare specificerade vad de ville ha. Namnet Schecter slog rot och 1983 gjorde man en storsatsning på serieproduktion och tillverkningen förlades till Texas. De gitarrer man producerade från 1983 var präglade av rationalitet – kvaliteten blev lidande och deras rykte dalade. Det blev några dåliga år och 1987 såldes företaget till den japanska affärsmannen Hisatake Shibuya som också ägde ESP och Musician Institute i Hollywood. Shibuya flyttade tillbaka verksamheten till Kalifornien, lyckades rycka upp märket och idag har de status som en av de större gitarrtillverkarna.

Annons ca. 1979. Jo, de hade allt.

De gitarrer som tillverkades i Kalifornien fram till 1983 benämner man som ”Van Nuys”, uppkallat efter stadsdelen i Los Angeles där Schecter låg. Dock ett påpekande av vikt: Schecter har idag modeller med till tillnamnet Van Nuys – de är bara inspirerade av de gamla originalen och är inte heller tillverkade i Van Nuys.

Van Nuyseran har blivit extremt mytomspunnen bland Schecterentusiaster. När jag har letat information har jag slagits över att det finns en väldigt aktiv community där gamla medarbetare delar med sig av information och dokumentation – det är en formlig guldgruva för den som vill dyka ner i Schecters tidiga historia. Denna tid präglades av en mycket dynamisk verksamhet; man tog in medarbetare som man förstod kunde tillföra nya saker, man tänkte utanför ramarna, lyssnade på kunderna, experimenterade och satte ganska mycket standarder som hade inverkan på andra gitarrtillverkare.
De var trendsättande på många sätt; på tidigt 80-tal blev det plötsligt hett med exotiska träslag och mässingsdelar och många japanska gitarrtillverkade hakade på trenden. Och de var först med svart krom – många ansåg att det var galet men det startade en trend som håller i sig än idag. Den legendariske Dan Armstrong experimenterade med mickar tillsammans med Tom Anderson och kom fram till några unika konstruktioner. Tom Anderson hade även andra arbetsuppgifter och samlade uppenbarligen på sig mycket erfarenhet som kom till användning när han startade sitt eget företag – och man kan se att Tom Anderson Guitars har stora likheter med tidiga Schecter, framför allt mickarna med de stora ”quarter pound” magneterna.

Jag kan inte dra mig till minnes att jag sett någon Dream Machine från Van Nuys i verkligheten fram till för några år sedan då en kund kom in med Telecastermodellen (som också hette Dream Machine) och den var faktiskt så extremt solid och välbyggd som jag föreställt mig. Man måste förbise att den inte är up-to-date men kvaliteten var helt enkelt slående; instinktivt tänker man att det är så här gitarrer borde vara tillverkade.
För några månader sedan fick jag ett mail från en kille som fått ärva en Dream Machine av sin pappa, han kom in med den och äntligen fick jag se gitarren som jag drömt om sedan tonåren. Killens pappa hade köpt den begagnad 1981 och något år senare hade han låtit Arne Arvidsson installera ett Floyd Rose. Tyvärr, får man väl säga men till hans försvar kan man säga att han inte var ensam om att förbättra (vilket med tiden övergår till att anses vara ”förstöra”) sin gitarr och förhoppningsvis hade han nytta av svajet. Och trots allt smälter stallet in bättre på denna än till exempel en strata från 60-talet.

Denna har kromade delar; även plektrumskyddet – det klassiska på en Van Nuys är mässing men krom var ett bättre val om man ska se till hur den stått sig utseendemässigt. Halsen är i pau ferro – ett mycket hårt träslag, pau ferro betyder ”järnträ” och därtill är det väldigt vackert. Det ska också sägas att halsen är i ett stycke utan separat greppbräda; som en all-maple fast i pau ferro…. ”all-pau ferro”.
Kroppen är i ”Hong Kong rosewood”, jag har inte hört talas om det innan och jag kan inte hitta någon information om träslaget. Rosenträ är ett stort släkte och det är möjligt att Schecter valde namnet istället för ett tråkigare namn. Enligt initierade källor var deras kroppar i ”ordinär” Indian rosewood (indisk palisander på svenska).

Jag kan fortsätta att hylla dessa gitarrer hur länge som helst – för de är verkligen fantastiska ”maskiner” men det finns en baksida som ganska mycket talar emot dem: VIKTEN! För de är tunga och då menar jag extremt tunga, redan när man tar tag i den för att lyfta upp den börjar man undra om det verkligen stämmer. Rosewood kan vara väldigt tungt och därtill det massiva plektrumskyddet som med mickar och elektronik väger ett kilo. Den här gitarren väger ca 5,5 kg och det ska jämföras med en Les Paul som väger typiskt 4-5 kg. På den här tiden var tunga gitarrer ett ideal; de ansågs helt enkelt ha bättre ”sustain” – resonemanget var att mjuka träslag absorberar strängens svängningar och tonen klingar av snabbare. Det ligger något i det – som en branschkollega förklarade: slå i två stålspikar i en betongvägg, spänn en sträng emellan – strängen kommer att svänga med minsta möjliga energibortfall. Detta var ett ideal som var väldigt rådande, alla Fender från slutet av 70-talet var tunga och det var ingen som ifrågasatte det. Idag har pendeln svängt – ingen vill ha tunga gitarrer. Så en gammal Dream Machine går bort för de flesta idag. De är också otidsenliga i andra avseende, t.ex. är intresset för gitarrer med mässingsdelar minst sagt svalt och jag har svårt att se att det skulle komma att bli riktigt populärt igen. Men Dream Machine från Van Nuys är heta bland entusiaster och man kan hitta många exempel på hemmabyggen av exv. Warmothdelar som upphovsmakarna kallar ”Van Nuys”. Och jag är säker på att hajpen kommer att fortsätta.

Vilka artister spelade på Schecter ”Van Nuys”? Mest känd är Mark Knopfler från Dire Straits som köpte flera Schecter 1980 och det bidrog mycket till att sätta namnet på kartan. Men i mångt och mycket var det en gitarr som appellerade till studiomusiker mer än ”artister”.
Det var först efter 1984 man började knyta till sig affischnamn; Peter Townsend hade en signaturmodell, likaså Yngwie Malmsteen – den första serietillverkade gitarren med scalloperad greppbräda. Ritchie Blackmore, Prince, Lou Reed och John Norum var några andra stora artister som spelade på Schecter under 80-talet. Idag har märket positionerad sig inom metal och hårdrock och har en diger lista med endorsers och användare.  

Schecter var under den här tiden stora på hemmamarknaden men jag gissar att många såldes i England tack vare Dire Straits. Chandler i England monterade ihop gitarrerna själva med delar – dessa har legitimitet som riktiga Schecter och med prefixet ”CS” framför serienumret. Frågan är om de kan sägas vara Van Nuys.
Men hur många Van Nuys såldes i Sverige? 20? 50? Jag har svårt att tänka mig att det handlar om hundratals. Många musikaffärerna här i Sverige sålde delarna och jag köpte själv några i början på 80-talet – alltid vacuumförpackade på svart kartong med loggan som signalerade att det rörde sig om den högsta kvaliteten som fanns att tillgå: ”Schecter Guitar Research”.

Då den spelats mycket var banden rejält slitna men i övrigt i väldigt, för att inte säga förvånansvärt bra skick – kvalitet helt enkelt!
Floyd Roset lutar lite då man gått upp i strängtjocklek utan att justera om stallet.
Två tydliga tecken på att gitarren har använts mycket: slitna band och lager av DNA.
Serienummer 586 säger att den är tillverkad tidigt 1979. Senare samma år hade man tillverkat några tusen. Men som så ofta – ett lågt serienummer är attraktivt.
Pau ferro med en skunk stripe i lönn.
Halsen uppspänd i en jigg för att slipa greppbrädan. Vi försöker alltid slipa så lite som möjligt och här behövdes bara en lätt slipning. Halsar rör sig alltid med tiden så att de blir ojämna eller skeva och det försöker man korrigera i den mån det går, ibland lämnar man trä och försöker göra en andra korrigering i bandslipningen. Men pau ferro är som namnet säger ganska mycket som järn – jag har aldrig sett en hals som trots sin ålder varit så rak och jämn.
Ganska okonventionellt – men denna grad av kvalitet skulle man vilja se på fler gitarrer. Notera att mickarna har skärmande kopparfolie runt lindningen.
Monstertone! Namnet på mickarna alltså. Tidstypiskt hetare än ”vanliga” stratamickar.
Floyd Roset är ett tidigt Schallertillverkat. Vi shimsade de mittersta stallbockarna för att få en radie som stämde med den på halsen. Alltså har detta varit fel i 40 år.
Detta sticker lite i mina ögon. Personligen gillar jag inte mässingsdelar men en Van Nuys ”ska” ha det.
Framsidan. De två strängtrycken blev överflödiga när Floyd Roset monterats.
Och baksidan av huvudet. Ordinära Kluson.
Rosewood! DiMarzio straplock som tillkommit senare.
Mer rosewood.
Jag kom i kontakt med en kille som jobbade på Van Nuys vid denna tiden och han berättade att de vinnlade sig om att göra fasningarna generösa vid denna tiden. Notera den kromade tremolotäckplattan.
Gitarren har gått i arv från far till son, nu redo för ytterligare 40 års spelande.