Kategorier
Okategoriserade

Sidledes avbandning

Från 50-talet och fram till 1982 bandade Fender alla instrument genom att trycka banden in från sidan istället för att slå eller pressa in dem ovanifrån. Det gör egentligen ingen skillnad men för Leo Fender som alltid värderade rationalitet var det en tidsvinst. Man klippte banden så att tangen fick en spets och sedan pressades de in med en fotmanövererad apparat. Wayne Charvel (jepp, mannen bakom märket Charvel) var på besök på Fender-fabriken på 70-talet och blev förevisad hur man bandade en hals på mindre än en minut!

Sideways defretting
Bild från Guitar Player Repair Guide.

Gitarrmeckargurun Dan Erlewine kom på att det var bäst att ta bort banden samma väg som de kom in – från sidan alltså. Det är ingen enkel metod och det kräver en del erfarenhet. I korthet går det ut på att man driver ut banden med hammare och körnare från bassidan mot diskantsidan med halsen vilande mot ett anhåll med en öppning där bandet kan löpa ut. Körnaren vinklas ca 20 – 30 grader och för varje slag får man ge akt på den inte gräver sig för djupt ner i bandet eller halkar av. Bandet lossnar oftast inte direkt och dessvärre tar det avsevärt längre tid än att banda av på konventionellt sätt men fördelen är att halsen ser ut som den aldrig varit bandad. Det kan verka väldigt enkelt men jag vill avråda från att göra första försöket på en fin hals – det finns mer än en sak som kan gå fel.
Tittar man på Fenderhalsar från 50-talet och fram till 1982 kan man ofta se denna spetsen i bandskåran på diskantsidan (oftare på 60-talare). Ett säkert tecken på att halsen inte bandats om. Även Rickenbacker använde denna metod men många modeller går inte att banda av på detta sätt eftersom man limmat på kantbindning efter bandningen.

Anhåll
Anhåll med ett uttag där bandet kan löpa ut.

Anhållet spänns fast och även halsen måste fixeras. Sedan är det bara att börja hamra och det gäller det alltså att hålla tungan rätt i mun. Peppar, peppar, ta i trä (i detta fallet lönn) och så vidare men hittills har jag inte sluntit. Det behövs rejäla tvingar för anhållet (gärna kraftigare än de på bilden) och en stadig arbetsbänk – allt som sviktar absorberar slagen. På en all maple-hals kan det ibland vara nödvändigt att skära i lacken utmed bandens kanter. Ofta går det också lättare om man värmer banden försiktigt med en lödpenna – försiktigt eftersom det lätt blir brännmärken utmed banden om man värmer för mycket.

Sidledes avbandning
Förutom precision krävs även kraft – egentligen två oförenliga egenskaper. Det må se enkelt ut men det krävs tålmodigt knackande att få ut bandet. Det är inte alltid banden ger med sig så lätt och för att använda en klyscha: hjälper det inte med våld får man använda mer våld. Körnaren gräver lätt ner sig i bandet och man får vinkla den så pass mycket att den går i bandets längdriktning istället för nedåt. Notera alltså spåret efter körnaren.
Ta bort band
Ett band på väg ut.
Avbandning
Det är det här som gör att det är värt mödan. Cleant! Banden på 60-talare är lättare att få ut men där har man problemet att banden är smalare och det är svårare att hålla körnaren på rätt bana.

Efter att rensat upp bandskårorna är det bara att banda. Ofta väljer jag att pressa i banden, tidigare har jag pressat med en pelarborr men fick ha-begär när jag såg Stewart-McDonald’s Jaws. Bra verktyg kan man inte ha för mycket av. Presskon (press-skon alltså) är utbytbar och jag köpte sex extra med olika radie. Detta är en sjuttiotalshals och då hade man fortfarande 7,25-radie.

Jaws
Jaws.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.