Gitarrmyter – del 1: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada

Jag älskar av myter och skrönor för det säger mycket om människans fascination för det fabulösa och osannolika. I mitt jobb stöter jag ofta på myter om gitarrer, många av dem har jag hört i 30-35 år men de lever vidare trots att de är orimliga och ibland ovetenskapliga. I några  inlägg framöver kommer jag att ta upp några populära myter som jag vill avliva eller åtminstone ge en nyanserad syn på. Jag vet att många kommer att säga emot mig men så är det med myter och skrönor – de som tror på dem vill inte förlora sin tro. Jag tar risken för jag vet att många står mittemellan och uppskattar att få en  kritisk och någorlunda vetenskaplig förklaring.

Jag börjar med den här: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada. En seglivad myt. Jag hörde den av en kompis första gången 1979 när jag började spela gitarr och han hade fått lära det sig av en äldre bror. För ett tag sedan såg jag en tråd på ett forum där detta avhandlades; ungefär hälften stödde teorin och den andra hälften var emot. Det anfördes alltså att halsen kan ta skada eller ändra sig allt för mycket så att det påverkar spelbarheten och t.o.m. förstör halsen. Någon påstår sig varit tvungen att kassera halsen efter att strängat om den på ”fel” sätt. Anhängarna blev nog ännu mer övertygade när en känd och rutinerad gitarrist gjorde ett inlägg och stödde teorin.

Jag skulle inte förlita mig på en gitarr som är så instabil att den inte klarar av att man tar bort alla strängarna på en gång. Att halsar ändrar form beror mer på dåligt trä eller vek dragstång men också av kraften från strängarna. En hals som utsatts för strängarnas drag under decennium är sällan jämn eftersom träet komprimeras och ändrar sig med tiden. Undersöker man en gitarr med några år på nacken ser man att banden sällan är i nivå vilket beror på att träet ändrat form med tiden – av strängarnas kraft. Den ökända ”uppförsbacken”, ”puckeln” eller ”humpen” vid halsinfästningen är också en följd av denna kraft. Så jag skulle till och med gå så långt och säga att en hals mår bättre utan strängar än med.

Jag har två hypoteser till varför myten har uppstått; på orkestergitarrer hålls stallet fast  av strängarnas tryck, lossar man alla strängar är stallet löst och det kan sedan vara svårt att få intonationen rätt när man satt tillbaka det. För det andra kan man uppleva att nya strängar svänger mer och därför rasslar lättar, därmed antar många att halsen ändrat relief. Många byter kanske till en annan strängtjocklek men vet inte att man måste justera reliefen för att kompensera för den ändrade dragkraften. Det rasslar eller så är stränghöjden för hög och då antar de att halsen tagit skada.

Många myter dör ut med tiden men eftersom den här har hängt med så länge blir jag inte förvånad om jag kommer att höra den igen om 30  år.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.