Man kan vara besatt av kändisar men jag är mer besatt av deras gitarrer. Det händer ibland att jag får in gitarrer som jag såg min tonårstids musikaliska förebilder använda på konserter eller på tv och det är faktiskt lite magiskt.
Ska jag vara ärlig är jag inget större fan av Cornelis Vreeswijk – missförstå mig rätt: jag inser hans storhet, hans berättande är fantastiskt. Så svenskt (fast han var holländare) och en intressant personlighet. Även om jag gillar mycket av det han har gjort har jag inte lyssnat aktivt på honom eller sett honom som en gud – vilket flera av mina kompisar gör.
Vi fick in en fin Yamaha som var en av de sista gitarrerna Cornelis ägde, mycket troligt den sista och då enda gitarren. Han var helt osentimental när det kom till gitarrer och såg dem helt pragmatiskt som ett verktyg. Behövde han pengar (vilket han ofta gjorde) kunde han sälja en gitarr. Jag fick berättat en historia av Silas Bäckström som lämnade in gitarren: Cornelis fick vid ett tillfälle för sig att han skulle köpa en gitarr av gitarrbyggaren Georg Bolin. Framför allt under 70-talet var Bolins gitarrer det mest åtråvärda man kunde äga: han hade byggt gitarrer till många stora svenska artister och även till Andres Segovia. Han var också rektor för Carl Malmstens verkstadsskola där han startade en gitarrbyggarutbildning där många stora svenska gitarrbyggare fått sin skolning. Cornelis var som sagt inte så noggrann med sina gitarrer och således inte heller med sin Bolin, trots att det var en gitarr man borde vara rädd om. Flera gånger tog han den till Georg Bolin som fick lappa ihop den men slutligen blev det för mycket för Bolin att se ett av sina skötebarn vanskötas – han startade bandsågen, klöv gitarren och sa ”Herr Vreeswijk ska inte ha en Bolingitarr”.
Silas var vän, arrangör och producent åt Cornelis Vreeswijk – vilket jag fick veta kunde vara väldigt slitsamt och frustrerande – men såklart givande också. Vi fick oss massa bra historier till livs, de flesta som var bra måste utelämnas här. Han gissade att Cornelis köpte gitarren när han bodde i Köpenhamn vilket kan stämma; jag och min kollega Jim blev intresserade och researchade genom att titta på bilder och Youtubeklipp för att kunna bestämma när den dök upp i hans karriär. Vi förvånades mest över hur många gitarrer av varierande kvalitet han använt genom sin karriär. Denna var dock väldig exklusiv gitarr; en ”master built” top-of-the-line modell från Yamaha. Och den syns bara de sista åren i hans karriär, säkerligen den sista och den enda gitarren han ägde i slutet av sitt liv och den verkar dyka upp först under den tiden han lämnade Danmark för att komma tillbaka till Sverige. Silas berättade att den låg på kistan under Cornelis begravning (där för övrigt Roffe Wikström spelade) och fick följa med till gravsättningen. Det var meningen att den skulle sänkas ner med kistan men i sista minuten tyckte Cornelis syster att man kanske borde spara den – och Silas fick den av henne.
Nu hade Silas bestämt att den skulle lämnas till Scenkonstmuseum (f.d. Musikmuseet) där den kommer att stå i en monter och vi fick göra några mindre fix innan det.
Jag höll ganska tyst om att vi hade fått in Cornelis gitarr men det spred sig som en löpeld och två av mina vänner bad att få komma att titta på den. En av dem rörde den snabbt med pekfingret för att kunna säga att….
Som jag skrev inledningsvis förstår jag Cornelis storhet men jag började mer ana vidden av den. Silas Bäckström är numera ordförande i Cornelissällskapet som förvaltar kvarlåtenskapen från Cornelis – det var från början ingenting men royalty inbringar idag så mycket pengar att man varje år kan dela ut ett stipendium, jag vill ha för mig att det som mest betalats ut 600 000 kronor till en svensk artist som verkat i Cornelis anda.
Silas gav mig flera CD, en DVD och flera böcker som tack. Jag tänkte att nu skulle jag verkligen fördjupa mig i Cornelis: lyssna, försöka förstå…. men nej. Det gick inte. Men jag känner ändå en stor vördnad för honom. Och jag har faktiskt framför hans sånger på fester.