Gitarrmyter – del 2: Mässingsadeln

När jag började nörda ner mig i gitarrer i slutet av 70-talet var mässing HETT! Mässingsstall, mässingsadlar, all hardware i mässing – t.o.m. kontrolltäckplattor, plektrumskydd och rattar. Jag köpte en Fender Stratocaster i London 1981 där man i affären bytt till mässingssadel – liksom på många andra gitarrer i affären. Det var ett helt enkelt ett försäljningsargument för då var den allmänna uppfattningen att stall och sadlar i mässing skulle förbättra ”sustainen” – jag skriver ordet inom citationstecken för egentligen menade man attack, ton, twang eller något sånt. Idag anses mässing vara ett sällsynt dåligt material när det kommer till ton. Personligen föredrar jag telestall med stålsadlar (stallsadlar alltså) mer än de mer populära mässingssadlarna  – mässing äter ton.
Jag brukar säga att gitarrbranschen har sin egen evolution – saker som inte tillför något egentligt värde dör ut av sig själv.  Jag kan garantera att mässingsadeln skulle vara en flopp idag men den lever kvar, mycket på grund av en känd gitarrist; får jag in en strata med mässingssadel kan jag med säkerhet säga att ägarens största förebild är Yngwie Malmsteen, speciellt om den är vit eller ”Yngwie-gul”. Och jag ser aldrig ser jag en Telecaster eller Les Paul mässingssadel och om jag gör kan jag säga att den stått i en klädkammare sedan början på 80-talet.
Anhängarna av mässingssadlar anför skäl som att tonen på öppna strängar är mer lik de när man trycker ner ett band. Eller den gamla klyschan om ”bättre sustain”. Nej, nej, nej. En sadel är en underskattad detalj på en gitarr men hur den påverkar tonen är försumbart med andra saker på en gitarr. Det finns mängder av faktorer som påverkar i mycket större grad: trä, greppbräda, greppband, halsvinkel, stall, strängar, setup osv. Jag kan höra skillnad på dragstång, bredd på band, stämskruvar – för att de inverkar på halsens massa. Men material i sadel skulle jag aldrig kunna skilja ut i ett blindtest.
Därtill är en mässingssadel mindre förlåtande – man måste se till att det inte finns det minsta grader i kanterna på skåran för att strängarna inte ska haka fast.
Men som med alla andra myter jag försöker avliva – det är min personliga uppfattning. Jag kan ha fel men det krävs väldigt bra argument för att övertyga mig om att jag har fel i detta fall.

Gitarrmyter – del 1: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada

Jag älskar av myter och skrönor för det säger mycket om människans fascination för det fabulösa och osannolika. I mitt jobb stöter jag ofta på myter om gitarrer, många av dem har jag hört i 30-35 år men de lever vidare trots att de är orimliga och ibland ovetenskapliga. I några  inlägg framöver kommer jag att ta upp några populära myter som jag vill avliva eller åtminstone ge en nyanserad syn på. Jag vet att många kommer att säga emot mig men så är det med myter och skrönor – de som tror på dem vill inte förlora sin tro. Jag tar risken för jag vet att många står mittemellan och uppskattar att få en  kritisk och någorlunda vetenskaplig förklaring.

Jag börjar med den här: När man byter strängar ska man byta en i taget annars kan halsen ta skada. En seglivad myt. Jag hörde den av en kompis första gången 1979 när jag började spela gitarr och han hade fått lära det sig av en äldre bror. För ett tag sedan såg jag en tråd på ett forum där detta avhandlades; ungefär hälften stödde teorin och den andra hälften var emot. Det anfördes alltså att halsen kan ta skada eller ändra sig allt för mycket så att det påverkar spelbarheten och t.o.m. förstör halsen. Någon påstår sig varit tvungen att kassera halsen efter att strängat om den på ”fel” sätt. Anhängarna blev nog ännu mer övertygade när en känd och rutinerad gitarrist gjorde ett inlägg och stödde teorin.

Jag skulle inte förlita mig på en gitarr som är så instabil att den inte klarar av att man tar bort alla strängarna på en gång. Att halsar ändrar form beror mer på dåligt trä eller vek dragstång men också av kraften från strängarna. En hals som utsatts för strängarnas drag under decennium är sällan jämn eftersom träet komprimeras och ändrar sig med tiden. Undersöker man en gitarr med några år på nacken ser man att banden sällan är i nivå vilket beror på att träet ändrat form med tiden – av strängarnas kraft. Den ökända ”uppförsbacken”, ”puckeln” eller ”humpen” vid halsinfästningen är också en följd av denna kraft. Så jag skulle till och med gå så långt och säga att en hals mår bättre utan strängar än med.

Jag har två hypoteser till varför myten har uppstått; på orkestergitarrer hålls stallet fast  av strängarnas tryck, lossar man alla strängar är stallet löst och det kan sedan vara svårt att få intonationen rätt när man satt tillbaka det. För det andra kan man uppleva att nya strängar svänger mer och därför rasslar lättar, därmed antar många att halsen ändrat relief. Många byter kanske till en annan strängtjocklek men vet inte att man måste justera reliefen för att kompensera för den ändrade dragkraften. Det rasslar eller så är stränghöjden för hög och då antar de att halsen tagit skada.

Många myter dör ut med tiden men eftersom den här har hängt med så länge blir jag inte förvånad om jag kommer att höra den igen om 30  år.