Gibson Super 400 är en legendarisk gitarr som inte är vanlig – men det händer att de kommer in ibland. Skälet till att de inte är så vanliga är att den sedan introduktionen 1934 varit Gibsons exklusivaste modell – om man räknar bort modeller från Custom Shop och special editions. Ursprungligen indikerade modellnumret vad modellen kostade i dollar; en ES-125 kostade alltså $125 osv. Dessutom la man till Super för att ytterligare poängtera hur grandios och speciell den var – och det var den också; den satte standarden för hur en exklusiv arch top ska se ut och inspirerade Stromberg, D’Angelico och andra av de största byggarna på den tiden.
Många förknippar Super 400 med Scotty Moore – Elvis Presleys vapendragare. Under en Las Vegasshow hade Elvis en Gibson J-200 men snodde helt sonika Scottys Super 400 och fortsatte spela på den genom hela konserten. Jag vet inte om han använde den fler gånger men många förknippar även Elvis med Super 400, kanske för att det är en bild som ofta syns på kitschiga souvenirer.
Vad ska man då säga om Super 400? Det är inte min typ av gitarr och jag kan inte spela så som det anstår den men det är svårt att låta bli att imponeras av den av flera skäl.
För det första: den är stor – inte bara ganska stor; den är gigantisk. Tar man upp den i knäet känns det som det är för mycket av allting men den är ändå inte så tung som den ser ut. Storleken kommer såklart av att man innan elgitarren var uppfunnen bara kunde jobba med volym: mer ljudvolym kräver större kroppsvolym – samma sak som med Martins Dreadnought som vi idag anser vara en normal gitarr men när den lanserades var också den gigantisk. Men en dreadnought är liten i jämförelse med en Super 400.
Sedan är det allt lull-lull och ”extra allt” som imponerar; man har inte sparat på krutet någonstans; det är mycket och påkostat – utan att bli för pråligt. Det är guldplätering, flerdubbla kantlister, ebenholtsgreppbräda, två- eller tredelade blockinlays, graverad stränghållare…. Till och med dragstångstäckplattan är speciell.
Dessvärre glömde jag att ta närbilder och då skulle jag visat baksidan av huvudet; det är svarlackerat och man har skrapat fram en skarp gräns ner mot halsen. Därtill finns det en pärlemoinläggning – som man måste skrapa fram efter att man lackat huvudet. Allting omgärdat av Kluson ”waffle backs” i guld.
Den tjusigaste detaljen i mitt tycke är avslutningen på greppbrädan, ännu mer fascinerande när man betänker att man ska limma på dubbla kantlister och göra en snygg skarv i mitten. Det är inget superavancerat men det tar tid – och genomgående ser man att Gibson tänkt bort allt det där med att spara tid och pengar.
Denna -68 fick vi in då den hade problem med elektroniken, tack och lov var det lätt avhjälpt.