Gibson Les Paul Custom LE 1971

Det är inte helt ovanligt att vi får in Les Paul från slutet av 60-talet och början av 70-talet – ofta är de medfarna av spelande och oförsiktiga reparationer.
Les Paul började tillverkas igen 1968 efter ett uppehåll sedan 1960 – helt enkelt för att många hade fått upp ögonen från de klassiska Les Paul från slutet av 50-talet. Ironiskt nog valde man att tillverka en Goldtop och en Custom, ingen av dem med fullstora humbuckers. Det dröjde faktiskt fram till 1976 innan det kom en Standard som ser ut som en ”klassisk” Les Paul.
Dessvärre var de inte heller helt trogna originalet på många punkter, mest notoriskt är voluten på baksidan i övergången mellan halsen och huvudet – den var såklart tänkt att råda bot på Gibsons klassiska akilleshäl. Man hade minskat huvudvinkeln från 17 till 14 grader – därtill var det otaliga detaljer som skiljde dem från ”originalet”. Man gjorde fortlöpande förändringar under 70-talet men man kom egentligen allt längre från originalet från 50-talet; bland annat laminerad kropp, s.k. pancake body och laminerad lönnhals (vilket Gibson aldrig använt tidigare).
Custommodellen hade en lönntopp som en traditionell Les Paul; på 50-talet var kroppen på en Custom helt i mahogny.
Vi fick in denna Custom från 1971 – en Limited Edition (serienumret börjar på LE) som legat i törnrosasömn i decennier. Ägaren hade köpt den begagnad i en musikaffär i slutet av 70-talet för 4000:- och hade nu bestämt att han ville väcka den till liv.

Välspelad. Om vi zoomar in på stallet och stränghållaren….

ser vi en vanlig syn – stränghållaren är nedskruvad i botten. Många anför att man får bättre överföring och bättre ton. Jo, det gör skillnad men personligen tycker inte jag man vinner så mycket och nackdelarna är större, framför allt blir strängspänningen högre och det blir svårare att bända. Notera att strängarna ligger på intoneringsskruvarna och så ska det rimligen inte vara. Den största nackdelen och faran är dock…

att stallet kollapsar av trycket. Därav kommer strängarna i mitten ligga närmare banden. Det går vanligen att pressa tillbaka stallet till dess ursprungliga form men jag har ingen uppfattning om det är en långsiktig lösning – jag misstänker att metallen utmattas och böjer sig lättare igen.
Vanligen rekommenderar jag att man byter ut stallet – ofta är också stallsadlarna massakrerade då man filat ner skårorna eller flyttat dem. I så fall sparar man såklart originalstallet. I det här fallet bad ägaren att vi skulle pressa tillbaka stallet.

I stallet sitter en vanlig P-90 men i halsläget hittar vi en ”Alnico”. Den är i samma format som en P-90 men uppbyggd på helt annat sätt då polerna är magnetiska – en vanlig P-90 har en stor magnet som ligger under polerna. Magneterna är starka – väldigt starka och här hade det gett upphov till problem eftersom de var så högt uppskruvade så att de drog för mycket i strängarna. Magnetismen hindrar strängens svängning och ger problem med intonation och underliga resonanssvängningar.
Mikrofonen är inte justerbar i sig själv utan är förankrat mot botten av urfräsningen. Istället justerar man polerna individuellt med hjälp av de sex skruvarna mellan polerna.

Och på undersidan ser det ut så här, samma princip som på Gretsch Dynasonic (eller DeArmond 200 som den egentligen heter) där magneterna är förbundna med en justerskruven. Fantastiskt komplicerat för att vara en gitarrmick.

Ett annat problem var att delar av kantbindningen på huvudet saknas. Min kollega Jim har jobbat mycket med restaurering av gamla akustiska gitarrer och mandoliner där det är vanligt att lister försvunnit eller spruckit så det var uppenbart att det var ett fall för honom.

Vi lyckades inte hitta någon kantlist som var laminerad som på denna så Jim fick göra varje strip för sig och laminera ihop dem. Här är listerna limmade och han håller på att sickla (man kan säga skrapa om men inte vet vad sickla är) ner dem till samma nivå som huvudet.

Slutligen färgades listerna in och lackades tunt.

Återuppväckt. Rengöring, småfix, polering av band och justering dokumenterades inte.