Kategorier
Okategoriserade

Fender Jazzmaster 1966

Påfallande ofta får vi in Fender Jaguar från 60-talet och de brukar vara från 1964-66, möjligen tillverkades fler de åren eller så tog Hagström in många. Jazzmaster är lite mer sällsynta men de brukar också komma från de åren.
Normalt sett är de väldigt slitna och välspelade men i bra originalskick utan utbytta delar – de är ju inte lika ”moddvänliga” som strata och tele.
Denna 66:a har spelats väldigt mycket men inte misshandlats – bara naturligt slitage. Nu var den så svårspelad att den nästan var ospelbar – stränghöjden var flera millimeter. Omkopplarna fungerade inte och potentiometrarna skrapade, en bit av kantlisten på halsen saknades, skruvarna till plektrumskyddet var bytta till byggskruvar, dragstångsmuttern var söndertrasad och hela gitarren var i behov av allmän men varsam uppfräschning. Den har blivit ombandad tidigare och var i behov av en ny ombandning men kunden valde att avvakta.

Som så ofta glömmer jag att ta helbilder på gitarrerna när de kommer in – så vi börjar med en bild när den var klar.
Vi börjar med elektroniken. Förhållandevis snyggt och prydligt, inga spår efter meckande och moddande. Gummit under mickarna har torkat ut och stelnat.
Originaltejpen kvar!
Potentimetrarna behövde en rejäl rengöring.
Numret 304 säger att den är tillverkad av Stackpole och 6610 att den är tillverkad den 10:e veckan 1966. Notera att den är 1 MOhm och linjär, normalt på en Fender är logaritmiska på 250 K men det finns undantag, exv. hade Broadcaster och tidiga Esquire potentiometrar på 1 MOhm.
En liten spricka som limmades ihop.
Vanligen stansade man in en kod som angav vilken färg gitarren skulle lackas i; SB eller B för sunburst, LPB för Lake Placid Blue, CAR för Candy Apple Red för att nämna några. Jag har dock aldrig sett någon märkt EB tidigare, jag var tvungen att googla och kom fram till att många från 1966 hade denna märkning – oklart vad det står för och det behöver inte ange färgen.
Stallet var förhållandevis fräscht och fritt från rost men fick ändå bada i oxidlösning.
Principen för stallet på Jaguar och Jazzmaster är okänd för många. Skruvarna vilar mot botten av bussningarna som är koniska – de utgör en pivot som gör att stallet kan ”rocka” fram och tillbaka när man svajar. Höjden på stallet kan ändras genom att föra ner en insexnyckel i hålen på ovansidan. Därtill går det också att justera, eller rättare sagt finjustera höjden individuellt på stallbockarna.
Stallet ska stå helt vertikalt i 90 grader från toppen på gitarren så att det har utrymme att röra sig fram och tillbaka när man svajar. Stallet är uppdraget i syfte att illustrera.
Ofta ser man dem luta åt ena eller andra hållet och då fungerar inte att svaja helt optimalt.
Närbild på svajet. Något som har förbryllat mig är loggan som är en äldre typ som bara fanns på förstärkare och steel guitars, inte någon annanstans på någon annan gitarr. Teckensnittet är lite annorlunda – framför allt är bokstäverna ”e” gemena och inte versala som normalt.
Jag tror inte någon har varit här sedan 1966. Notera skärmkabeln som är fastsatt med en häftklammer.
Gravrost. Serienumret gick inte att uttyda. Skruven på bilden var extremt rostig och var svår att få upp. En ny relicad skruv (inte fullt lika relicad) sattes dit – den gamla skickas med, liksom vi gör med alla utbytta originaldelar.
Efter att legat i oxidlösning över natten framträdde serienumret lite bättre. Ny skruv.
Halsfickan med några kryptiska märkningar. Lackningen gick till så att man blekte träet, sedan la man på en sealer (av märket Fullerplast – totalt onödigt vetande) och sedan lackades hela kroppen gul, därefter fälten i rött och slutligen svart. På Fender från den här tiden kan man alltid se i spår av en lacksticka som skruvades fast och bara täckte hälften av halsfickan. Frågan är hur man hanterade gitarren när man lackade sealer och det gula.
Ibland kan man hitta ”fabriksshims” i gamla Fender – denna hade två.
Dragstångsmuttern var rejält söndertrasad….
…och en ny sattes i. Som vanligt sparar man alla gamla originaldelar. Märkningen betyder inte att den är tillverkad den 13:e september 1966. De första siffrorna anger modell – men den är tillverkad i september 1966. Den sista bokstaven anger bredden vid sadeln. Ett B är det absolut vanligaste och standard. A är smalare och C är bredare. Det avser alltså bredden på sadeln och inte halsens tjocklek eller profil.
41 mm vilket egentligen är smalare än standard.
Vi tittar närmare på huvudet. Man kan se att loggan sitter kvar på lacken men texten har försvunnit – antagligen efter allt för idogt putsande och polerande. Den hade en extra strängtryck från en American Standard som vi tog bort.
En konstig sak hände 1965-66: huvudet blev påtagligt tjockare – inte lite utan flera millimeter. Efter några år var man tillbaka till den normala tjockleken. Frågan är om det var medvetet eller om någon beprövad metod gick fel. Jag är av den åsikten (och jag är inte ensam) att dessa årgångar låter bättre eftersom massa adderas till halsen som är vitalt för tonbildningen.
Det går också se tydligt på posterna på stämskruvarna – den välvda ansatsen hamnar långt ner i bussningen.
Skruvar från byggvaruhuset…..
….bytes ut mot relicade skruvar. Nya blanka skruvar skulle skava i ögonen.
Plektrumskyddet bubblade upp under stallet, de var tillverkade av celluloid – ett material som inte står emot tiden så bra; det krymper, spricker och missformas. Många frågar om det går att fixa – jag säger nej, de frågar om man inte kan värma det – jag har inte provat men jag är säker på man bara gör det ännu värre.
För övrigt är celluloid extremt eldfängt, jag har provat att sätta eld på en bit (inte från en gammal Fender) och det brann väldigt bra. Även pingisbollar är tillverkade av celluloid och de som provat att sätta eld på såna vet vad det handlar om.
En liten bit av kantlisten saknades.
En ny bit fälldes in. Faktum är att man kan få skarven osynlig men det är lite extra jobb och vi bedömde att det inte var lönt i det här fallet då gitarren inte var i toppskick.
Greppbrädan var skitig, hade märken efter den tidigare ombandningen och ett inlägg var löst. Ombandningen var inte perfekt och två band fick tas ner några tiondelar. Man kan se på bilden att banden inte kommit ner ordentligt i skårorna, dock satt de fast ordentligt. Kunden ville avvakta med en ny ombandning efter han utvärderat den efter denna uppfräschning.
Avslutningsvis några bilder som visar slitaget.