Kategorier
Okategoriserade

Burns Marvin 1965

Jag börjar med att citera The Ultimate Guitar Book av Tony Bacon: ”The 1960’s Marvin is the most sought-after Burns guitar. Demand is high mainly due to the Shadows connection, and far exceeds supply, as only around 350 were made”.

Det är en legendarisk modell som många känner till men få har sett. Trots att jag har jobbat med gitarrer under större delen av mitt liv och har för vana att leta upp gitarraffärer när jag kommer till en ny stad och besöker alla mässor jag har möjlighet till kan jag inte dra mig till minnes att jag sett en gammal Burns Marvin i verkligheten. Bison, Sonic, Jazz Split och andra ser man ibland, dock inte så ofta här i Sverige. Men en Burns Marvin är alltså extremt sällsynt. För att belägga detta kan jag nämna att en kompis är stor Burnsentusiast sedan flera decennier tillbaka, han har ägt och äger flera Burns, han har även varit i England och hälsat på Paul Day som är den stora auktoriteten när det kommer till Burns och har skrivit två böcker i ämnet – men han har aldrig sett en gammal Burns Marvin.

Jag skulle kunna ge en bakgrundshistoria om Burns men det har skrivits väldigt mycket om dem då de har kultstatus och det finns många entusiastiska samlare och jag är ingen kännare. Istället försöker jag ge mig på att beskriva deras karaktär och kännetecken.
Låt oss göra det klart, engelsmännen har inte lyckats komma fram med många kända gitarrmärken trots att rocken till stor del har sitt ursprung i England. Därtill har de en stor befolkning och kan det där med industri, storskalighet och hur man bygger varumärken – de har lyckats med väldigt mycket men inte när det kommer till gitarrer. Väldigt märkligt om man tänker efter, lika mystiskt som att det kommer många Formel 1-förare från Finland. Kommer man in på ämnet elgitarrer från England nämns Burns ganska snabbt men sen blir det liksom stopp. Namnet nämns med viss vördnad men oftare med ett skevt leende – för Burns är ganska ”quirky”; udda kroppsformer, okonventionella lösningar och ”innovationer” med diskutabelt värde. Vill man ha belägg för detta kan man googla på ”Burns vintage”, annars får man mest upp träffar på reissues som är mer konventionella). Mina favoriter jag älskar att förfäras över är Sonic, Scorpio och Flyte, sistnämnda är dock så annorlunda den blir cool. Icke att förglömma är Jazz-Split Sound som hade en vridomkopplare där ett läge hette ”Wild Dog”. Och Split Sound-mickarna som var splitbara – och inte då som man splitar en humbucker – nädå, den splitas mellan bas- och diskantsträngarna. Jag kan gå hur långt som helst – det fanns ingen hejd på uppfinningsrikedomen – eller galenskapen.
Jag vill be om ursäkt om jag kränkt någon Burnsfantast och missförstå mig rätt – jag gillar nytänkande och framåtskridande och sånt sker inte av sig själv – någon måste försöka. Sedan är gitarrbranschen extremt konservativ och det är väldigt svårt att lansera något nytt.
Antagligen var strategin erbjuda mervärde i form av funktioner hellre än att göra det som andra tillverkare gjorde. Det är påtaligt att Burns var väldigt påkostade; det finns sällan generiska delar och som jag kan se det var det bara stämskruvarna från VanGent, potentiometrar och omkopplare man köpte in. Exempelvis har alla delarna till stallen har gjorts in-house. Man hade en kille som bara graverade plektrumskydden, något som också måste fördyrat tillverkningen – inte minst då man fyllde i bokstäverna med färg – för hand.
Det är uppenbart att man sneglat väldigt mycket på Fender som koncept när det gäller konstruktion men helt frångått Fenders tanke på att konstruera gitarrer med tanke på rationell tillverkning – tvärtom har man gjort det svårt för sig. Men ändå, jag har svårt att tänka mig att så många efterfrågade dessa USP:ar och få, om ens något har gjort så stort avtryck att andra tillverkare plockat upp deras idéer. Nu kanske jag är lite hård, det finns säkert många saker från Burns som är bra – som exempelvis Tri-Sonic-mickarna som jag tycker låter väldigt bra. Och snäckväxeln till dragstångsjusteringen finns på vissa men inte många gitarrer idag och men då förbättrade.
Burns Marvin har många likheter med en Stratocaster; ett svaj som dock bygger på en helt annan princip än Fenders, mickar som är lika stratans när det kommer till konstruktion, utseende och ton. En ”blade switch” som på stratan, denna är dock steglös – jag trodde först att vara fel på den men efter en del efterforskning fick jag veta att den skulle vara så. En volym och två ton, sistnämnda kopplade till en mick vardera utom till stallmicken – man har alltså kopierat stratans något underliga koppling. Detta motsäger till viss del det jag nämnde om att erbjuda något annorlunda men då ska man komma ihåg att Marvin var Shadowgitarristen Hank B Marvins signaturmodell och han hade under tidigt 60-tal spelat Fender Stratocaster – han var i stort sett top-of-the-mind-namnet om man pratade om en strata i Fiesta Red. Kanske var det så att Hank dikterade kraven och ville att det skulle vara som han var van vid från sin strata.
Halsen är gjord i bok, ett ganska ovanligt träslag för halsar – man ser det mest på ryska och äldre billiga tyska gitarrer, egentligen inget vidare träslag då det inte är så formstabilt som lönn och det  lite konstigt ut. Den har också Burns patenterade (antar jag) lösning med en snäckväxel till dragstångsjusteringen. Egentligen en vettig men kanske onödig lösning. Nackdelen är den extremt låga utväxlingen, man måste vrida många varv för att få minsta effekt på halsen. Därtill tycker jag det är en risk då man byggt in en potentiell felkälla som är svår att åtgärda om den skulle gå sönder. Jag kan inte uttala mig om materialet i kroppen men jag antar att det är något inhemskt träslag.

Stallet är unikt i sin konstruktion då den långa plattan i aluminium lyfts när man svajar och strängarna löper genom sex långa rör och jag antar att det är dessa som gett namnet Rezo-tube. Det ska såklart antyda att stallet ska ge förbättrad resonans men jag kan inte påstå att det gör någon hörbar skillnad. Plattan är också graverad med Hank B Marvins signatur – även detta pekar på att man inte dragit sig för att lägga till detaljer som var fördyrande.  

Den här specifika gitarren fick vi in för en omfattande restaurering där det gällde att komma så nära originalskick som möjligt – utan att sky några kostnader då detta är ett unikt instrument som är värt en hel del idag. Det är inte orimligt att anta att detta är den enda Burns Marvin i Sverige, mig veterligen dröjde det till 70-talet innan Burns togs in i Sverige. Nuvarande ägaren är den andra ägaren, den första var Nick Borgen (Nick and the Scandinavians och ”We are all the winners” är det han är mest känd för) som 1965 var i England för att spela, han hade föresatt sig att köpa en Fender Stratocaster där men det visade sig att de inte gick att få tag i så han köpte istället Englands svar på stratan. Nuvarande ägaren är dansbandsmusiker och köpte den av Nick på 70-talet, lackade om kroppen och använde den sedan flitigt. Nu var den i behov av en ombandning av flera skäl. Halsen var skev och ojämn vilket kanske beror på att bok inte är ett bra val för gitarrhalsar. Greppbrädan fick alltså planas innan bandning. Kroppen har vid något tillfälle lackats om, inte med autentiska metoder men så pass hyfsat att vi enades om att den fick vara som den var. En mick hade gett upp, skruvhålen till halsskruvarna var uppslitna och i stort sett alla skruvar var extremt rostiga och hade fastnat. Därtill saknades flera originaldelar som fick beställas från England; en stämskruv, fjorton skruvar (bara de kostade några hundralappar), svajarmen och plastramen som sitter runt svajet.

Greppbrädan har lackats av en av de två ägarna. Det verkade faktiskt vara båtfernissa…
Under en täckplatta sitter halsskruvarna och ett urtag för dragstångsjusteringen.
Snäckväxeln för dragstångsjusteringen. Denna kräver en speciell nyckel. Numret 2110 är inte serienumret utan ett inventarienummer för halsen.
Gitarren var vit från början men har lackats om med någon plastlack. Vi bestämde att låta det vara då det såg hyfsat ut och en omlackning kostar sisådär 5000:-.
Examplariskt! 26 januari 1965. Jag roade mig med att kolla på Wikipedia om det inträffade någon världshändelse denna dag – men icke. Winston Churchill begravdes fyra dagar senare.
Väldigt snygga rattar! De röda klilsterlapparna har Nick Borgen satt dit – och vi tog bort dem.
Omkopplaren är treläges och fungerar som på en strata – men har inga fasta lägen!
Här börjar vi ana problem – rostiga skruvar.
Rejält rostiga.
Dessa borde bytas men det var tumgänga och inte ”vanlig” UNC eller UNF utan den ovanliga Whitworth-gängan. Engelsmännen var galna i att uppfinna gängstandarder men Whitworth var den första gängan som standardiserades och var allmänt förekommande (den användes även i svensk industri) men började försvinna på 60-talet.
Stallbockar, skruvar och fjädrar från stallet fick bada i rostlösning. Höjdjusteringsskruvarna är också Whitworth och gick inte att få tag i och fick köpas från en Burnsentusiast i England som sitter på ett lager NOS-delar – 600:- för tolv ynka skruvar…
Efter rengöring och polering blev skruvarna hyfsade även om det uppstått gropar av gravrosten.
Rosten hade bitit sig igenom förnicklingen på stallet och vi gick putsa upp det så gott det gick.
Rez-O-Matik… Coolt namn men vad ville de säga med det namnet – automatisk resonansförbättring?
Mycket skit har samlats på mickarna genom åren.
Inte helt olika Fenders mickar. Och mer rost.
Halsmickens kåpa hade spruckit och limmades ihop med tunt superlim. Micken var död och skickade iväg för reparation, lindningstråden hade gått av på ett yttervarv och micken kunde lagas hyfsat enkelt.
Har man haft isär en gammal Marshall eller andra gamla engelska förstärkare känner man igen detta telejacket.
Prydligt! Man kan ana att de inte jobbade lika rationellt (snabbt alltså) som på amerikanska fabriker.
Den reparerade halsmicken har lötts tillbaka.
Axelbandsknoppen sitter på baksidan av det övre hornet! Detta är ganska signifikant för hur Paul Burns tänkt – gör inte som vanligt.
Tremolotäckplattan på baksidan.
Serienummer 9473. Och en massa patent.
Liksom halsen har kroppen också ett inventarienummer, här 9817. Jag var i kontakt med Burnskännaren Paul Day som skrivit två böcker i ämnet och han delgav mycket värdefull information. Han hade tillgång till liggare från fabriken där man kan se vilket datum kroppar och halsar lackades baserat på dess inventarienummer.
Ett av tre ”plektrumskydd”, graverad och infärgad text.
Stämskruvarna är från den holländska tillverkaren Van Gent, exakt samma som Hagström också använde. En av dem hade bytts men vi lyckades hitta en ny hos en Hagströmentusiast – det är den längst upp till vänster i bild och man kan se att den glänser lite mer.
Burns karaktäristiska ”scroll headstock”. Och återigen, en liten detalj som många tillverkare skulle utelämnat av kostnadsskäl.
Lacken togs bort och greppbrädan fick slipas ganska mycket – bok är inte så formstabilt och halsen var väldigt ojämn och skev. Sedan ombandning med band i samma storlek som det var original, ganska feta som synes.
Sadel i svart bakelit! Och nollband.
Svajarmen är från en strata så en NOS beställdes från England.
Jag fortsätter att tjata om fördyrande konstruktioner. Med de två bulthuvudena längst ner justerar man fjäderspänningen. I nederkanten av svajet ska det sitta en ram av plast som försvunnit men vi hittade nytillverkade i England, den kostade runt tusenlappen.
Plastsargen monterad.
Klar.
Konstig men vacker på något sätt. Här kan man se plastramen runt nedre delen av stallet och den nya svararmen.
Den andra och nuvarande ägaren. När han kom in för att få den spelbar hade han ingen aning om att gitarren var ovanlig och värd en hel del pengar och bestämde sig då för att kosta på för att få den så nära originalskick som möjligt.