Personligen tycker jag att bytta potentiometrar är överkomligt på vintageinstrument, de är en förbrukningsartikel – lite som tändstift eller däck på en bil. Alla tycker inte så och originalpotentiometrar kan kosta många hundra eller tusen om man lyckas hitta några som inte är utslitna. En kund kom med en strata från 1968, allting var original förutom potentometrarna. Han hade fått med originalen när han köpt gitarren och ville nu sätta tillbaka dem. De hade totalt kärvat ihop, när axeln slits ner blir det grader i huset (speciellt vid kanten av loppet) och efter att först gått väldigt trögt slutar det med att de totalkärvar. Jag har varit med om att de suttit så infernaliskt att det varit omöjligt att en slå ut axeln med hammare. Lösningen är att montera isär potentiometrarna, rengöra dem, slipa axlarna jämna (upp till 1500-papper) och montera ihop dem.
Samma vecka fick jag in en strata från 1963 där elektroniken var helt olödd förutom sladdarna till utgångsjack och jordning (eftersom den varit omlackad) med samma problem. Olödad elektronik är något som står högt i kurs så här stod jag inför ytterligare ett steg i utmaningen; ta isär potentiometrarna utan att löda loss dem, fixa dem och montera ihop allting.
Fender använde omväxlande CTS och Stackpole under 50- 60- och 70-talet. Det går ofta att datera en gitarr utifrån potentiometrarna men det finns två risker: potentiometrarna kan vara bytta och det finns ibland en förskjutning – upptill flera år (eftersom man köpte in stora kvantiteter). På huset finns en kod där de tre första siffrorna talar om vilken tillverkaren är (exv. 304 för Stackpole och 137 för CTS). Vill man nörda ner dig i detta har Vintage Guitars Info mycket information.
