Jag fick in en strata från 1972 som var välbevarad i avseendet att den inte hade några moddar som många äldre gitarrer kan ha råkat ut för; urfräsning för humbucker, Floyd Rose, minswitchar eller omlackering men dessvärre hade någon tidigare ägare scalloperat den lite lätt och dessutom var den ombandad – riktigt dåligt ombandad. I övrigt hade den en fin sunburst med autentiskt slitage.
Kunden var mest bekymrad över att den inte höll stämningen och det verkade mest troligt att det var stallet som spökade. Några stallskruvar var skeva och hålen verkade inte sitta helt rätt. Slutligen upptäckte jag att hålen var borrade snett – väldigt snett. Stallet hade bytts i affären där gitarren såldes och antagligen hade hålen borrats om då.
Jag pluggade hålen och borrade nya med hjälp av en jigg för att få exakt spacing mellan skruvarna. Ombandningen var gjord i en annan välrenommerad musikaffär och det var den sämsta ombandningen jag sett och då har jag ändå detaljgranskat många tusen gitarrer. Banden var repiga efter kröningen, bandändarna stack ut och de var så dåligt itryckta att man varit tvungen att fylla ut gliporna med spackel. Den var dock faktisk helt jämn i slipningen så en bandslip var inte nödvändig.
Musikaffärer är bra på att sälja instrument men de anser ofta att reparationer inte är lönsamma så därför jobbar man snabbt och resultaten blir ofta dåliga. Nu gäller det inte alla musikaffärer, det finns många som har bra in house-tekniker eller lämnar till proffs men jag har sett allt för många urusla jobb som gjorts av musikaffärer som bara borde ägna sig åt att sälja gitarrer.
Sensmoralen är att man ska lämna sitt instrument till någon som kan sina saker. I stort sett alla etablerade gitarrverkstäder kan sina saker och håller hög kvalitet. Faktum är att en verkstad som gör dåliga jobb riskerar sin egen existens – konkurrensen i branschen är hård och självsanerande.