Även detta inlägg handlar om en udda fågel – en Gibson Les Paul Signature från 1972. Les Paul lobbade hårt hos Gibson för att de skulle anamma lågimpendansmickar – de har sina fördelar men inte så stora att Gibson ville satsa på dem lika mycket som Les Paul. De gjorde honom till viljes med några modeller med lågimpedansmickar; Les Paul Recording, Les Paul Professional, basen Les Paul Triumph (som hade en Les Paul-formad kropp) och Les Paul Signature. Alla dessa läste jag om när jag började nörda ner mig i gitarrer i början på 80-talet, de tre förstnämnda har jag sett några gånger men ändå väldigt sällan. En Signature har jag aldrig någonsin sett i verkligheten tidigare.
En märklig best, designmässigt hälften 335 och hälften Les Paul Goldtop. Kroppen är uppbyggd som en 335:a med en centerstock. Den har en tidstypisk tredelad hals, ett ”vanligt” Gibsonhuvud och crown inlays. I övrigt inget udda – förutom mickar och elektronik. På sargen sitter ett telejack för lågimpendansutgången och på locket sitter motsvarande för högimpendans. Tanken var att man via lågimpendansutgången skulle kunna köra rakt in i ett mixerbord, därtill blir det mycket lite dämpning av kabeln. Högimpendansutgången är kopplad till en transformator inne i gitarren som ger den en utimpendans som är att jämföra med vanliga högimpedansmickar. Det finns bara en volym och en ton, de två andra rattarna är vridomkopplare: en impedansomkopplare med tre lägen och en för att koppla mickarna i motfas.
Detta exemplar var i bra skick trots sin ålder men greppbrädan var lite ojämn, några band var ojämna och slitna så det blev en ombandning.
