Peter Westerberg

Jag bör nog ha påtalat i tidigare inlägg att många gamla gitarrer och speciellt Fender är omlackade. Det är mycket vanligare än man föreställer sig – en stor del av dessa har lackats om autentiskt och inte sällan så autentiskt att det har antagits att det är originallack när de sålts.
Mäter man tjockleken på gamla Fender som blivit omlackade saknas det ofta några millimeter; de ska vara 45 mm tjocka men det är inte ovanligt att de är 42-43 mm och det värsta jag sett var en pre-CBS Precision som var 39 mm. Påfallande ofta är hornen tunnare eftersom man tenderar att slipa mer när det finns mindre yta att ta på.
Vi fick in denna Jazz Bass från 1974 som ägaren ville restaurera till originalskick. För det första saknades många originaldelar – de fanns men de hade flyttats över till en japansk Jazz Basskopia av okänt märke som kunden också ägde. Mickar, stall, kontrollplatta, rattar och lite annat hade bytt plats och det tog lite tid att reda ut vilka delar som hörde till vad. Därefter kunde vi sätta ihop kopian till en fungerande bas.
Kroppen till Fendern hade varit med om en del; den hade ursprungligen varit i sunburst men alla lack hade tagits bort och därtill var den hårt nedtagen. Man hade också tagit upp en kavitet för en humbucker och vidgat kontrollkaviteten för att husera massiv elektronik som satt på en kontrollplatta i mässingsplåt. Massor av rattar och miniswitchar!
Jag har gjort flera såna här återställningar för att få tillbaka den ursprungliga tjockleken; man klyver hela kroppen i en bandsåg och limmar i en skiva av samma material i mitten; man tar till lite extra så att kroppen blir något tjockare än 45 mm då man i efterhand planar ovan- och undersida.
Det skulle bli lite omständligare i detta fall då vi kom överens om att spara halsfickan där resterna av sunbursten och märkningar fanns orörda – detta är lite av en Fenders DNA som kan verifiera att det är den äkta varan – därför bestämde vi att limma på en skiva på ovan- och undersidan. Först planades ytorna kaviteterna för micken och kontrollerna som tagits upp patchades och därefter limmades skivorna på. Slutligen lackades den i Olympic White då en sunburst inte skulle täcka skarven av skivan på baksidans fasning. Valet stod alltså mellan att lacka den i originallacken eller att bevara halsfickan – och jag tog beslutet med kunden att det senare var vettigast.

Utgångsmaterialet. Penselmålad med fernissa – inte helt ovanligt på gamla gitarrer; jag har själv köpt flera gamla Fender som penselmålats på 70-talet.
Kaviteterna har gjorts med stämjärn.
Dessvärre missade jag att ta en bild innan jag tog bort potentiometrar och omkopplare.
Halsfickan var intakt och vi kom överens om att behålla den så.
Hårt nedtagen – det saknas fem millimeter.
Det dippar på det övre hornet, ganska vanligt när någon slipat ner kroppen.
Först patchas kaviteterna.
Klotter som säger hur mycket som ska läggas till på ovansidan.
Skivorna på ovan- och baksidan har limmats på. Jim fräser upp mickkaviteterna. Med en fräs med underliggande kullager kopieras de ursprungliga kaviteterna till skivan.
En CNC-fräst mall används för att återställa kaviteten för tonkontrollerna.
Här kan man se den övre skivan – 4,5 mm tjock, den undre något tjockare.
Ett första lager lack har lagts på.
Detta är Jazz Basskopian som ägaren också hade i sin ägo och många delar hade flyttats över från Fendern. Stallet och kontrollplattan hörde till Fendern, likaså den den övre micken – som dock hade en kåpa från en DiMarzio. Stallmicken är en Dimarzio. Fendern hade motsvarande mickar. Sedan krävdes lite detektivarbete att utröna vilka skruvar, muttrar och annat smått som hört till vilken bas.
Så här långt kom vi underfund med några saker som inte stämde. Plektrumskyddet som kunden skaffat såg inte tidstypiskt ut; på en 74:a förväntar man sig ett i tortoise – ett svart gör att den ser ut som en senare 70-talare. Det visade sig också att båda mickarna var helt döda.
Mickarna skickades till Sven-Erik Söderberg som lindar mickar under namnet Seven Engineering för omlindning. Jag har ofta förundrats över att gamla mickar bara lägger av plötsligt utan att de har någon synlig skada. Sven-Erik lärde mig att koppartråden oxiderar, förr använde man vanligen inte syrefri koppar (kallat OFC) och när jag fick tillbaka mickarna visade han delar av den gamla lindningen som var väldigt anfrätt.
Helt klar! Halsen var i väldigt bra skick, stabil och hade undgått moddning. Dock fick banden slipas.
Kåpan över den främre micken fanns kvar men kunden skaffade fram stallkåpan.