Sista dummyn till kropp

Nu är sista dummyn till kroppen färdig så nu är det skarpt läge som gäller. När man gör en dummy spelar det inte så stor roll vilket virke man har, förra gången blev det fur, denna gången MDF. Jag har sett gitarrer som är gjorda i MDF och faktum är att tillverkaren Lindert använde det till alla sina gitarrer (dock med tonkammare). Det har inga överlägsna tonkvaliteter men jag läste om någon som testat och menade att det inte låter fantastiskt men är ”gig-worthy”.

Kropp
Testfräsning i MDF.

Att fräsa en gitarrkropp på ”traditionellt” sätt (med mallar och överhandsfräs) är väldigt tidsödande och långtråkigt. Dessutom krävande eftersom man måste vara koncentrerad (hålla rätt hastighet på fräsen, mata med rätt hastighet och inte göra några misstag. Med CNC-fräsning går det mångdubbelt snabbare och den färdiga kroppen har toleranser som man inte kommer i närheten av när man fräser för hand – vilket betyder mindre efterarbete.

Provfräsning av huvud

Jag har tidigare lagt upp 3D-renderingar och bilder från provfräsningar av kroppar och halsar till T-styleserien och idag kom en provfräsning av huvudet med rätta fasningar och övergångar. Stor möda har lagts ner för att undvika efterbearbetning just av övergångarna. De är närmast organiska och svåra att omsätta i matematiska formler men operatören har varit enormt tålmodig. Alla stora gitarrtillverkare har använt NC-fräsar sedan 70-talet men länge lämnade de övergångarna obearbetade för att göra det sista för hand. Detta betyder inte att alla mina halsar kommer att vara identiska – eftersom allt är vektoriserat är det lätt att ändra mått och profiler. Och slutligen gör jag de sista justeringarna för hand.

Huvud
Provfräsningen görs i MDF. Även radien på greppbrädan och sadelskåran är frästa. Nästa steg är att fräsa en hel hals i MDF och då kommer bandskårorna och hålen för stämskruvarna (etappborrade för Kluson) att finnas med.

Provfräsningar

Just nu håller jag på för fullt med en ny serie TC och har haft långa diskussioner och mailväxlingar med CNC-operatören som ska fräsa kroppar och halsar som halvfabrikat. Hur detaljerade ritningar man än har finns det många parametrar som är svåra (nästan omöjliga) att omsätta i matematiska formler. Det går att beskriva hur rundningen på halsen ska vara men övergången till huvudet och halsklacken är nästan organisk. Faktum är att många stora tillverkare utelämnar just såna moment vid maskinfräsningen för att låta mänskliga händer göra finliret. Alla halsar kommer dock vara lite tjockare och bredare än ”normala” halsar för att jag ska kunna skräddarsy dem efter kundernas önskemål. Exempelvis kommer tjockleken vid första banden vara 24 mm, normalt är 20-21 men det finns kunder som vill ha lite biffigare halsar. Så även om jag tagit steget in i mindre serieproduktion återstår hantverket.

Gitarr 3D-modell
En 3D-rendering som gjorts efter CAD-ritningarna.
Testfräsning kropp
Dummy för kroppen. Detta är bara en provfräsning som inte kommer att användas.
CNC fixtur
3D-rendering av fixtur för att hålla fast halsen vid fräsning. Halsen fräses först från ovansidan. Även greppbrädans radie, skårorna för banden och hålen för mekaniken görs i CNC-maskinen. Halsen vänds sedan för att fräsa baksidans rundning och övergångar.

Gibson Trini Lopez-fake

Sedan i somras har jag haft inne fem (!) kinesiska fakes; tre Les Paul, en Tele och sist en Trini Lopez-kopia. Gibson gjorde två Trini Lopez-modeller och den mest kända är den som är baserad på ES-335 med diamond f-holes och Firebird-huvud. Gibson tillverkar en Dave Grohl Signature (kallad DG-335) i den fantastiska custom colour-färgen Pelham Blue och det är denna som stått modell för detta plagiat.

Gibson Kina fake
Det ser någorlunda bra ut på avstånd.

Överlag är bandning och setup mycket bättre än på de Les Paul-fakes (troligen från samma fabrik) som jag har haft inne. Färgen är långt från Pelham Blue och är mer att betrakta som vanlig blå metallic. Synd att de missat detta för det hade lyft gitarren ett snäpp. En annan irriterande detalj är att några kablar syns genom ljudhålet och det förvärras av att de har färgglada kulörer. Dessvärre går det inte att komma till rätta med på annat sätt än att ta ut hela elektroniken och det gör man inte i en handvändning. Mekaniken är kapslad, typ Schaller M6 men dessvärre av usel kvalitet. Faktum är att det är den sämsta mekanik jag sett på en ny gitarr. Det känns som man glömt metallbitar inne i kapslingen, när man vrider hugger det till, vrider man lite till lossnar det för att sedan hugga till igen. Dock är det inget som påverkar funktionen, det är bara oerhört irriterande. Mickarna är också från Epiphone och har väldigt hög output, det skulle vara intressant att mäta dem men återigen är elektroniken svåråtkomlig.

På det hela taget inget fantastiskt bygge men det mesta acceptabelt med tanke på priset…. om det inte var för en sak: stallet satt vinklat bakåt så att komma i närheten av en bra intonering var uteslutet, uppskattningsvis satt stallet 4-5 mm för långt bak. Det fanns bara en sak att göra: ta bort bussningarna, sätta igen hålen med lönnpluggar och borra nya – denna gång rakt uppifrån. Jag fick rigga upp hela gitarren på en MDF-platta för att den skulle hamna i rätt vinkel i pelarborrmaskinen.

Gibson Chinese Fake
Det lutar betänkligt. Notera att alla stallbockar står i framkant.
Gibson Kina fake
Hålen pluggade, nya borras.

Efter att jag tagit ner sadeln, justerat och intonerat den blev den otroligt bra att spela på. Den har inte det där riktigt maffiga 335-ljudet men någonting ditåt. Mickarna har löjligt hög output men dessvärre låter det som att man skippat att vaxa dem.

Kay Truetone Speed Demon

Kay var ett amerikanskt märke som hade sin storhetsperiod under sent 50-tal och 60-talet och såvitt jag vet importerades de inte till Sverige, i alla fall inte i någon större omfattning. Det är inte ofta man ser dem här i Sverige och de som finns har antagligen kommit hit i modern tid.
Även om Kay inte var ett utpräglat lågbudgetmärke kan de inte på långa vägar klassas som exklusiva även om det i katalogerna framgick att man hade en hög ambitionsnivå. Toppmodellerna hade den legendariska Kelvinator headstock, en panel på framsidan av huvudet som sades härröra från en nedlagd kylskåpstillverkning som hette Kelvinator. En av de exklusivare modellerna var signaturmodellen Barney Kessel. Lustigt nog gjorde även Gibson en Barney Kesselmodell men jag vet inte vilken som kom först eller vilken av dem som Barney föredrog. En annan av deras mer kända modeller var Thin Twin som användes av flera blueslegender, bl.a. Jimmy Reed och Howlin’ Wolf.

Kay Tone Truetone Speed Demon
Plektrumskyddet kallas ”bat wing” – vad annars.

Kay Tone Truetone Speed Demon (modellnummer K573) tillverkades från slutet av 50-talet och en bit in på 60-talet. En halvakustisk skapelse med bultad hals, tre mickar och stränghållare med trästall. Speed Demon refererar till halsen som ska vara lite snabbare än vanliga halsar men jag tycker den känns högst ordinär. Överlag var den i bra skick men den behövde en ombandning. Till min stora fasa upptäckte jag att någon (nedsättande invektiv utelämnas) hade limmat fast halsen! Jag lyckades dock få bort den någorlunda enkelt med varma spatlar som jag tryckte in mellan halsen och kroppen. Greppbrädan var ganska sliten så jag passade på att slipa den innan ombandningen. Vanligen undviker jag att slipa greppbrädan eftersom man tar bort värdefullt material som påverkar tjockleken och därmed känslan. I övrigt var den i bra skick, vad som slog mig var att elektroniken var helt fungerande för på så här gamla gitarrer är det ofta glapp och skrap i tonkontroller och omkopplare. Här har man i alla fall inte snålat; omkopplaren är något av det mest solida jag sett på någon gitarr.

Ombandning
Banden var rejält nedslitna och en ombandning var helt nödvändig. Eftersom greppbrädan var rejält ojämn valde jag att slipa ner den lite. De gamla banden var 2,3 mm så de nya fick bli av samma storlek.
Speed bump
Mickarna som också satt på flera andra Kay-modeller kallas Speed Bump, alltså farthinder eftersom de har en puckel på mitten.

Hur låter den? Jag hade inga större förhoppningar även om jag hade läst att den skulle låta bra. Ett test genom en Fender Super-Sonic 60 Combo bekräftade detta; ett otroligt kompakt och kraftfullt ljud, lite som P90 fast mer output och möjligen lite mindre topp.

Hur lång tid tar det att bygga en gitarr?

En vanlig fråga jag brukar få är hur lång tid det tar att bygga en gitarr. Faktum är att jag inte vet riktigt själv. En gitarr bygger man inte från början till slut; lim och lack måste torka, ibland saknar man delar eller rätt verktyg men framför allt jobbar man parallellt med flera andra byggen och reparationer. För närvarande har jag ca fem byggprojekt (som är 2-15 år gamla) och därtill har jag alla reparationer som måste prioriteras.
En enkel elgitarr skulle man kunna bygga relativt snabbt om man skippar tanken på bra finish. Jag och två gitarrbyggarkompisar hade för länge sedan en idé om en ”One night guitar” för att instifta en rekordgren. Vi räknade och konstaterade att det skulle gå förvånansvärt snabbt om vi jobbade parallellt. Började vi efter arbetstid skulle vi bli klara några timmar in på nästa dygn. Tyvärr blev det aldrig av.
Om man räknar effektiv byggtid tar det uppskattningsvis 30-40 timmar att bygga en strata men en kund får normalt hålla sig till tåls i 2-3 månader från beställning – minst. Om kunden inte stressar på kan det ta hur lång tid som helst. Att bygga något på eget initiativ tenderar att ta mycket längre tid – rent av flera år.

Westerberg Deep Impact

Mitt rekord är 20 år: jag började på en gitarr 1992 och den blev klar i år, 2012. När jag gjorde ett kort inhopp på Ad Lib Guitars 1993 fick jag i uppdrag att designa en offset-kropp för 24-bandshals. Jag använde existerande mallar från strata, Jackson och Jazz Bass och kurvmallar och lyckades få till en harmonisk design om jag själv får säga det. Jag var så nöjd att jag bestämde mig för att använda den själv. På den här tiden skulle allt ha Floyd Rose så jag gjorde en fräsning för Schaller Floyd Rose med recession. Sen blev kroppen liggande några år och det var när jag senare var anställd på Ad Lib Guitars som jag gjorde nästa ryck. Måns som också jobbade där fick lacka den i en gul nyans som inspirerats av en SAAB 900 Aero. Halsen saknades och eftersom jag kände att det var onödigt att bygga en gitarr som såg ut som så mycket annat bestämde jag mig för att det skulle bli en baryton. Huvudet som hämtat inspiration från Fender Coronado och gamla Hagström II skarvades i vinkel mot halsen. Först 1999 lackades halsen och för några år sedan började jag montera ihop allting men det var alltså 2012 som jag kunde betrakta projektet som avklarat. Tjugo år kan tyckas vara en extremt lång tid men jag får ändå känna mig nöjd med att ha gått i mål.

Precision Bass återuppväckt 

Clas Lassbo (Miss Li m.fl.) kom med en snygg gammal P-bas från 1975. Den hade en sån där gulnad och välsliten Olympic White som inte går att fejka eller fuska fram med relicing. Uppenbart var att något måste göras med halsen; banden var slitna och den var allmänt trög att spela på. Jag kunde konstatera att halsen hade alldeles för mycket relief – ett vanligt problem på nästan alla instrument men vanligare på gamla Fenderbasar. Därtill använder Clas slipade strängar som måste spännas hårdare än vanliga strängar. Dessvärre gick det inte att justera bort eftersom dragstångsmuttern med åren grävt in sig i träet och hade nått den del på dragstången där det inte fanns någon gänga – tvärstopp alltså. Det här är inte ovanligt på gamla Fenderbasar – hela dragstångsanordningen är helt enkelt för klen. Dimensionerna är samma som på gitarrerna och Fender brydde sig helt enkelt inte om att göra en biffigare variant för basarna. Speciellt muttern borde vara några millimeter tjockare. Jag fixade till några distanser som jag la under muttern och sen gick det bra att justera en vettig relief. Banden var fortfarande slitna men vi bestämde oss för att avvakta med en ombanding.

Dragstångsjustering
Tidigare satt muttern en halv centimeter längre in.

Clas hade också anmärkt på att micken inte lät bra och jag misstänkte att någon kopplat mickhalvorna i motfas. När jag skruvade bort plektrumskyddet såg jag dock att elektroniken som satt i var avsedd för en tidigare EMG-mick och potentiometrarna var på 25 kOhm istället för normala 250 kOhm, inte undra på att den lät dåligt. Jag monterade rätta potentiometrar från CTS, en Sprague-kondensator och ett Switchcraft-utjack. Även rattarna fick bytas för att passa på axlarna och som tur var såg de också mer tidsautentiska ut. Nu är det bara att vänta på att handsvetten ger rattarna den patina som matchar basen. Jag sneglade på distressed barrell knobs från Callaham men de kostade 600 spänn paret. Då är det billigare att låta tiden och handsvett göra sitt.

CTS, Sprague Orange Drops, Switchcraft
CTS, Sprague Orange Drops, Switchcraft och bomullspunnen tråd.

Skumgummit under mickarna hade torkat ut med tiden och eftersom mickarna skulle behöva komma upp lite fick jag lägga i mer skumgummi. Originalskumgummit var helt verkningslöst men fick sitta kvar av autenticitetsskäl (om Clas skulle få för sig att sälja basen finns det alltid någon hugad spekulant som skulle anmärka på att det saknas). Många basister har väldigt bestämda uppfattningar om hur det ska kännas där de stödjer tummen – en kund jag hade ville ha en upphöjning på plektrumskyddet så att det blev samma höjd till strängarna som på hans gamla bas. När Clas kom för att hämta basen upptäckte han att jag skiftat mickkåporna – på den övre hade han gjort en avfasning för att det skulle bli bekvämare för tummen som han stödde där. Bara att ta av strängarna och byta kåporna.

Främst blev aktionen lägre i och med att reliefen gick att justera bort och tonen blir alltid bättre när man kan spänna dragstången. Dessutom hade den gamla elektroniken effektivt lagt sordin på ljudet.

Clas Lassbo
Clas Lassbo med basen.

Les Paul-fake

Några gånger har jag fått in kinesiska kopior som kunder köpt direkt från Kina; en strata, en tele, en 335:a och tre Les Pauler. En som lämnades in behövde en del jobb för att bli spelbar, banden var ojämna från fabrik, sadeln alldeles för hög (och bred, se bild) och elektroniken byttes ut.

På det hela taget har man gjort mycket rätt och man har till och med bemödat sig om att stämpla in ett autentiskt serienummer och ”Made in U.S.A.” men kvaliteten på delar och hardware minst sagt usel. Efter lite justeringar och i synnerhet en bandslip är det en hyfsad gitarr men ändå mycket långt från originalet. En stor fördel är att det inte är en gitarr man behöver vara rädd om – priset var bara 2500:-. Man skjuter sig dock själv i foten om man köper den i tron att man kan uppgradera och fixa till den så att man får något som är som originalet. En bandslip kostar 1500:-, nya mickar kanske 2000:-, uppgradering av elektroniken kostar närmare en tusenlapp, ett nytt stall och kanske stränghållare i aluminium är ytterligare en tusenlapp. Ska man därtill byta ut annat hardware och delar samt banda om börjar det närma sig priset för en begagnad Gibson.
Personligen tycker jag inte de är värda 2500:-, kanske som en nybörjargitarr men den kan inte tjäna som en hygglig backupgitarr för en riktig Les Paul.
Jag är också skeptisk till att det är varumärkesintrång och att man föder ett korrupt system. Det finns alldeles för mycket fulloggade gitarrer där ute och på senare år har det börjat dyka upp allt fler såna här fabrikstillverkade piratkopior (det är inte bara en fabrik som gör såna här). En kompis visade bilder som han tagit i musikaffärer i USA och i en av dem hängde några kinesiska Les Paul-plagiat bredvid äkta varan. Man deklarerade dock att det rörde sig om fake. Fortsätter det i större omfattning kommer marknaden att översvämmas av såna här kopior om några år. Säkert undrar många om de verkligen kommer att säljas vidare under förespegling att det är den riktiga varan – jodå, tro mig; jag har många gånger fått göra utlåtande om instrument där en köpare misstänkt att de blivit lurade. Det är alltid hårt att berätta att det inte är ett original. Jag har haft inne en kinesisk J-45:a som kunden köpt som en riktig Gibson. Alltså finns det en hel del skrupelfria säljare som gärna tjänar 10 000:- istället för några tusen.
Kineserna blir duktigare på allting och om några år kan de göra instrument som är ännu svårare att avslöja. Föd inte monstret!

Gibson Les Paul Kina fake
Inte helt anskrämlig vid en första anblick men tittar man noga kan man se flera konstiga saker: lönnen är lite för flammig (för att vara en billig kopia) och matchningen är sned, plasten är väldigt plastig, Gibson-loggan är sned och Les Paul-loggan är för fet.
Gibson fake serial number
Serienummer och ”Made in U.S.A.”. Söker man på serienumret på Gibsons hemsida ser man att det finns en riktig Gibson med detta serienummer.
Les Paul fake
En underlig lagning. Antagligen har man tagit bort för mycket när man format halsen och sedan spacklat igen. Notera överhänget på sadeln!
Gibson fake
Den här skarven ser man aldrig på Gibson.
Gibson Les Paul China fake
Man har faktiskt bemödat sig med att göra kantbindningen i cutawayn som de såg ut på 50-talet vilket inte är helt enkelt. Man kan se att toppen inte är i lönn och de snygga flammorna är ett fanér vilket i och för sig inte är så förvånande.
Gibson kinesisk fake
Även baksidan har ett fanér. Titta på skarven i ändträet – ingen skarv på baksidan.
Les Paul China fake
Bandningen var hyfsad men återigen onödigt småslarv. På det hela var det jämnt och greppbrädan hade en näst in till perfekt fall-off som jag skulle velat se på många dyrare gitarrer men några få band var inte i nivå, vilket innebar en bandslip. Notera att man låtit banden gå över kantbindningen vilket Gibson aldrig gjort. Man har inte heller bemödat sig med att ta bort de små graderna som uppstår när man filar ner ändarna på banden.
Les Paul fake
Hoppsan! Det här gick att rätta till och blev helt osynligt efter bandslipningen.
Gibson fake
Fräsningen är i kant med greppbrädans ände så micksargen svävar i luften där. Här kan man också se att de flammorna på toppen bara är ett fanér. Notera skruvhålen för micksargarna. Lite plus för skärmfärgen – även om den var i tunnaste laget. 
Epiphone pickup
Har någon på Epiphone-fabriken sidoinkomster?
Les Paul fake
Elektroniken är långt ifrån originalen men man har inte snålat in på dimensionerna på kablarna. Potentiometrarna var linjära och vi satsade på att byta dem och dessutom göra en 50’s wiring.

Sidledes avbandning

Från 50-talet och fram till 1982 bandade Fender alla instrument genom att trycka banden in från sidan istället för att slå eller pressa in dem ovanifrån. Det gör egentligen ingen skillnad men för Leo Fender som alltid värderade rationalitet var det en tidsvinst. Man klippte banden så att tangen fick en spets och sedan pressades de in med en fotmanövererad apparat. Wayne Charvel (jepp, mannen bakom märket Charvel) var på besök på Fender-fabriken på 70-talet och blev förevisad hur man bandade en hals på mindre än en minut!

Sideways defretting
Bild från Guitar Player Repair Guide.

Gitarrmeckargurun Dan Erlewine kom på att det var bäst att ta bort banden samma väg som de kom in – från sidan alltså. Det är ingen enkel metod och det kräver en del erfarenhet. I korthet går det ut på att man driver ut banden med hammare och körnare från bassidan mot diskantsidan med halsen vilande mot ett anhåll med en öppning där bandet kan löpa ut. Körnaren vinklas ca 20 – 30 grader och för varje slag får man ge akt på den inte gräver sig för djupt ner i bandet eller halkar av. Bandet lossnar oftast inte direkt och dessvärre tar det avsevärt längre tid än att banda av på konventionellt sätt men fördelen är att halsen ser ut som den aldrig varit bandad. Det kan verka väldigt enkelt men jag vill avråda från att göra första försöket på en fin hals – det finns mer än en sak som kan gå fel.
Tittar man på Fenderhalsar från 50-talet och fram till 1982 kan man ofta se denna spetsen i bandskåran på diskantsidan (oftare på 60-talare). Ett säkert tecken på att halsen inte bandats om. Även Rickenbacker använde denna metod men många modeller går inte att banda av på detta sätt eftersom man limmat på kantbindning efter bandningen.

Anhåll
Anhåll med ett uttag där bandet kan löpa ut.

Anhållet spänns fast och även halsen måste fixeras. Sedan är det bara att börja hamra och det gäller det alltså att hålla tungan rätt i mun. Peppar, peppar, ta i trä (i detta fallet lönn) och så vidare men hittills har jag inte sluntit. Det behövs rejäla tvingar för anhållet (gärna kraftigare än de på bilden) och en stadig arbetsbänk – allt som sviktar absorberar slagen. På en all maple-hals kan det ibland vara nödvändigt att skära i lacken utmed bandens kanter. Ofta går det också lättare om man värmer banden försiktigt med en lödpenna – försiktigt eftersom det lätt blir brännmärken utmed banden om man värmer för mycket.

Sidledes avbandning
Förutom precision krävs även kraft – egentligen två oförenliga egenskaper. Det må se enkelt ut men det krävs tålmodigt knackande att få ut bandet. Det är inte alltid banden ger med sig så lätt och för att använda en klyscha: hjälper det inte med våld får man använda mer våld. Körnaren gräver lätt ner sig i bandet och man får vinkla den så pass mycket att den går i bandets längdriktning istället för nedåt. Notera alltså spåret efter körnaren.
Ta bort band
Ett band på väg ut.
Avbandning
Det är det här som gör att det är värt mödan. Cleant! Banden på 60-talare är lättare att få ut men där har man problemet att banden är smalare och det är svårare att hålla körnaren på rätt bana.

Efter att rensat upp bandskårorna är det bara att banda. Ofta väljer jag att pressa i banden, tidigare har jag pressat med en pelarborr men fick ha-begär när jag såg Stewart-McDonald’s Jaws. Bra verktyg kan man inte ha för mycket av. Presskon (press-skon alltså) är utbytbar och jag köpte sex extra med olika radie. Detta är en sjuttiotalshals och då hade man fortfarande 7,25-radie.

Jaws
Jaws.

Danelectro blir slidegura

Johan Löfgren lärde jag känna 1998 och sedan dess har jag tagit hand om hans gitarrer och han har även sedan dess varit en personlig vän. Han är en en fantastisk och mångfasetterat gitarrist som turnérat världen runt och aldrig tröttnar på att spela – när helst han får syn på en gitarr måste den spelas och analyseras. Liksom många andra i branschen lider han av GAS (Guitar Aquisition Syndrome) men till skillnad från de flesta med diagnosen säljer han av gitarrer, förstärkare och pedaler för att kunna köpa nya. Ett av hans senaste förvärv var en Danelectro U2-56 från 90-talet, köpt för en billig peng. Detta är alltså en reissue av en Danelectro från 50-talet och liksom originalet är den tillverkad av masonit på en ram av skräpvirke (läs furu). Förvånansvärt är att de har en väldigt trevlig akustik, det tror man väl inte om masonite. Jerry Jones som på 90-talet byggde kopior av Danelectro sa i en intervju i Guitar Player att fördelen är att han aldrig behöver oroa sig för att han fått en dålig träbit – masonite låter alltid likadant.

Kopiorna från 90-talet är egentligen budgetgitarrer (det var ju originalen också) men tyvärr är hardware sämre än på originalen så en uppgradering med lite bättre delar lönar sig (om man nu gillar grundljudet). På den här gitarren som Johan hade köpt för att kunna spela slide på hade en tidigare ägare byt mekaniken till billiga men fullt acceptabla Klusonkopior. När jag skulle justera stallet hade upptäckte jag att bottenplattan hade givit vika och kollapsat av strängtrycket och var konkavt. Min första idé var att låta svetsa en förstärkning på undersidan men insåg att det var gjutet i någon billig legering och inte bockad stålplåt som på originalen. Alltså var det bara att försöka hitta något bättre. Danelectro tillverkar ett ersättningsstall med individuella stallbockar men Johan och jag kom överens om att det inte var någon bra lösning eftersom han ville ha det där svampiga ljudet som sadeln i trä ger. Efter lite googlande hittade jag CJ Tooling i USA som gjorde ett replacementstall för Danelectro. Det är gjort för telesadlar och till skillnad från originalet som vilar på skruvar ligger det plant mot toppen. CJ Tooling gör också telesadlar á la Jerry Donahue i några olika material; stål, mässing, rosewood och ebenholts. Efter överläggning med Johan valde vi stallbockar i rosewood för att bevara den ursprungliga ljudkaraktären. När stallet monterats shimsade jag halsen, satte in starkare fjädrar under mickarna (för att få dem att sitta lite stabilare) och 0.012”-strängar. Resultatet blev precis vad vi hoppades på; grundljudet som skulle spolierats med ett massivare stall fanns kvar men samtidigt fick vi lite mer respons än med originalstallet (känns inte som man kan använda uttrycket twang i det här sammanhanget).

Danelectro stall
Stall från CJ Tooling.
Danelectro U2-56
Klar för slide.