Gibson Flying V 1978 och hur man förstör dragstänger – och byter dem

Det är lite av en missuppfattning att det är lätt att dra av dragstången om man spänner den för hårt – visst, det kan hända men det är väldigt ovanligt. Den största risken med att använda överjävligt våld är att man skadar muttern, speciellt om det är en insex. Så grundtipset är ändå försiktighet när man justerar halsen. Jag brukar få frågan hur mycket man ska vrida när man justerar och jag svarar väldigt lite. ”Jaha, ett varv eller så?”. Nej! Då riskerar man verkligen att dra sönder någonting. Bara ett kvarts varv är i normalfall väldigt mycket men det beror såklart på hur mycket halsen ska rättas, vilken typ av dragstång det är och hur vridstyv halsen är. En bra strategi är att spänna 10-20 grader, kolla vad som hänt och därefter korrigera i steg.
Tar det emot väldigt mycket och det fortfarande inte händer något med halsen bör man lämna den till en specialist (gärna mig). På fem år har jag nog haft inne lika många Fender American Standard från 90-talet med biflex truss rod – dessa svarar vanligen dåligt när man försöker justera dragstången, därtill har muttern en ovanlig tumstorlek och många trycker in en millimeternyckel och trasar sönder muttern. Jag har lagt märke till att greppbrädan på dessa är betydligt tunnare på mitten. Vid tillverkningen spänner man halsen bakåt innan man slipar greppbrädan och när man släpper på den får man en relief. Men på många American Standard från den här tiden verkar det som man spänt halsen väldigt hårt innan man slipar. När halsen böjer sig med tiden finns det följaktligen för lite marginal att korrigera den.  Jag har haft en inne där reliefen var kring 2 mm och det gick inte att spänna dragstången så den enda lösningen är att banda av, slipa greppbrädan rätt och banda om den.

Att byta dragstången är ett ganska omfattande arbete; greppbrädan måste tas bort och även en konvex ”list” som är limmad över dragstången för att hålla ner den i en kurva måste tas bort. Har man tur är det en dragstång som finns som reservdel, annars kan man vara tvungen att tillverka en ny av rundstång som gängas i ändarna.
Därefter limmas greppbrädan tillbaka och nya band sätts i. Slutligen måste kanten på greppbrädan lackas om. Rätt gjort är det ett ingrepp som inte lämnar några synliga spår.

Gibson Flying V - byte dragstång
En Gibson Flying V från 1978 där dragstången gått av precis under sadeln där gängorna slutar. Notera de runda hålen på halsen där det suttit plastbitar som lokaliserar greppbrädan (som har motsvarande hål). Greppbrädan är illa medfaren med chipningar och repor efter en tidigare vårdslös ombandning. Positionsmarkeringarna som är gjorda av celluloid har förstörs när greppbrädan värmts bort.
Gibson Flying V - byte dragstång
En ny dragstång från Gibson på plats. Listen är nytillverkad och undersidan är konvext slipad för att matcha kanalens böjning.
Gibson Flying V - greppbräda, ombandad
Positionsmarkeringarna på greppbrädans ovansida och sida har bytts. Det syns mörka ränder kring vissa av banden som kommer från en tidigare slarvig ombandning, för djupa för att slipa bort. Att byta dragstången är ett stort jobb men jag vill ändå säga att det mest krävande arbetet är att fixa finishen. Cirka tio lager klarlack har lagts på greppbrädeskanten för att komma upp i samma tjocklek som lacken på halsens baksida. Slipning och polering på det.
Gibson Flying V
Och hela gitarren. Ett tidigare brott vid halsinfästningen har medfört att den lackats om. Stallet är utbytt. Den ska enligt tidigare ägare ha tillhört Frank Hannon i Tesla – vilket inte gått att belägga av den nuvarande ägaren. Men det spelar ingen roll – Flying V är en fantastiskt cool design. Dessvärre väldigt oergonomisk om man tänkt sig att sitta ner och spela.