Jazzburk med historia

En kund lämnade in några gitarrer som tillhört den legendariska jazzgitarristen Sten Carlberg. Han kanske inte är den allra mest ihågkomna svenska jazzmusikern men under sin storhetstid var han STOR. Förutom att spela med alla stora namn, även amerikanska är han nog mest känd för att skrivit och spelat in signaturmelodin till Bamse. Dessutom har han skrivit Sommar, sommar, sommar (signaturmelodin till radioprogrammet Sommar) och var rösten till krokodilen i Drutten och Gena. Sistnämnda är mest bekanta för de i min generation (barn på 70-talet). De som är ännu äldre minns att han spelade med Hasse och Tage och var gitarrist i Helmer Bryds Eminent Five Quartet, husbandet i Mosebacke Monarki, under artistnamnet Öset Luhring. Han hade också två chefsjobb på TV och var artistchef på CBS. Om inte allt detta räcker var han även länge ansvarig för att välja ut bidragen till Melodifestivalen, alltså Christer Björkmans föregångare. Han gjorde ett inhopp i videon till Lasse Holm & Monica Törnells – ”E’ De’ Det Här Du Kallar Kärlek?” – kolla 2 minuter in i klippet.

Sten Carlberg
Sten Carlberg (1925 – 1998) med denna gitarr.

Innan kunden lämnade in gitarrerna fick jag veta att det var tre gitarrer: en Gibson jazzgitarr, en klassisk gitarr och en stor Levin jazzgitarr. När jag var på väg att öppna det första caset som skulle innehålla en Gibson chansade jag och sa till kunden som stod bredvid att det med stor sannolikhet skulle vara en ES-175:a – och det var det också. Det hade kunna vara flera andra Gibson-modeller men utifrån vad Sten Carlberg spelade och storleken på caset gissade jag och gissade rätt. Det andra caset kunde jag inte gissa (en ordinär men hyfsad klassisk gitarr). Det tredje caset skulle som sagt innehålla en stor Levin orkestergitarr. Innan jag öppnade det var nästan säker på att det skulle vara en Levin Royal eller De Luxe med en Kjell-mick. Jag öppnade caset och där låg en Levin De Luxe – med en Kjell-mick.

ES-175:an var i väldigt bra skick och behövde bara putsas upp och justeras. Den var från 70-talet som inte är Gibsons bästa era i många avseende. Denna hade hals tillverkad av lönn i tre delar, något som man provade under några år på 70-talet antagligen för att man ville komma från det klassiska problemet med knäckta huvuden. Dessutom gjorde man även en volut i övergången mellan halsen och huvudet. Denna hade också en SECOND-märkning under serienumret. Märkningen gjordes om det fanns någon defekt, vanligen i finish eller lack men hur jag än letade kunde jag inte hitta något att anmärka. Kanske en liten mörk märgstråle på halsen.

Alla känner till Levin och jag brukar säga att det är folkhemmets gitarr, i nästan alla hem fanns det en Levin, även om de flesta var enklare modeller. Orkestergitarrerna är inte så vanliga och top-of-the-line-modellen De Luxe är sällsynt. De Luxe har en enorm stor kropp och ett huvud som måste vara ett av gitarrhistoriens största, fantastiska graverade celluloidinläggningar på huvudet och i greppbrädan. Lite udda är att botten och sargar är gjorda av valnöt, dessutom är botten i ett stycke. Att gissa att det skulle vara en Levin Royal eller Deluxe som låg i caset var egentligen inte en så avancerad gissning för på 40- och 50-talet skulle alla jazzgitarrister ha en stor Levin, gärna med en Kjell-mick.
Den här hade en rejäl patina men var den inte sliten eller misskött – inte en spricka och minimalt med slagmärken. Lacken hade helt förlorat sin lyster och behövde putsas upp. Banden var rostiga – band brukar ärga men här var det rost. Alla mässingsdelar hade också korroderat och jag befarade att micken var så hårt angripen att det inte skulle gå att få den blank men det gick efter mycket hårt gnuggande och polerande. Några av inläggen hade lossnat och jag limmade tillbaka dem med draglim; många moderna lim skadar eller bryter ner den ömtåliga celluloiden.

Att rengöra och polera en gammal gitarr med cellulosalack tar sin rundliga tid eftersom skiten (läs handsvett och cigarettrök) vulkar med lacken på ett otrevlig sätt. Det går åt mycket polermedel, trasor och gnuggande innan den är helt ren. Därtill putsade jag alla metalldelar och mekaniken körde jag i ultraljudstvätt för att få den helt ren. I stort sett alla skruvar av järn hade rostat och de av mässing var rejält oxiderade. Skruven som håller plektrumskyddet hade rostat rejält och gett en stor missfärgning i locket som hade spritt sig rejält, därför bytte jag ut den mot en ny i förnicklad mässing men sparade den gamla (det finns säkert någon framtida samlare som kommer att anmärka på att skruven inte är original).

Den tidstypiska Kjell-mikrofonen tillverkades av Kjell Sjölund, också en svensk jazzgitarrist. Jag har läst att den originalmonterades av Levin men jag vet inte om det stämmer. Påfallande många Levin orkestergitarrer jag har sett har de säkert monterats i efterhand – urtagen i plektrumskyddet ser ofta ut att vara gjorda med en rasp eller en brödkniv. Bygeln på Kjell-mikrofonen med vilken den är monterat på greppbrädan hade spruckit i flera delar. Det är märkligt att mässingsplåt kan spricka rakt av men tiden gör märkliga saker med vissa material. Lösningen blev att CNC-fräsa en ny bygel. Dessutom hade plasten i den skärmade kabeln som går från micken till boxen med potentiometer och utjack börjat brytas ner. Micken är gjord som en sardinburk; en burk i mässing som har förseglats med en mässingsplåt som är fastlödd på undersidan. Eftersom jag aldrig haft isär en Kjell-mikrofon och inte hade en aning om vad som dolde sig i innanmätet var det lite gambling att gå lös med en stor lödkolv. Som tur var så fanns det inga material som kunde ha tagit skada av värmen. Hela konstruktionen är lite okonventionell, det finns ingen bobbin utan spolen är en lös ring som kapslats innan i bomullsband. Paketet ligger runt magneter och polstycket.

Kjell-mikrofonen
Kjell-mikrofonen isärtagen.
Kjell-mikrofonen
Kjell-mikrofonen med ny bygel och kabel. Delarna av den gamla bygeln placerades i en vanlig scanner och utifrån bilden gjordes en CAD-ritning. Resultatet var förbluffande; det var som man klonat originaldelen från 50-talet, till och med de minimala fasningar i ändarna är perfekta. Nitarna visade sig vara i stort samma som de lödanslutningar som sitter på Fendermickar. Dessa förstärktes med lödningar, liksom det varit original.
Kjell-mikrofonen
Kjell-mikrofonen slutligen monterad.
Levin De Luxe
Den här volymratten kan man liksom inte missa. Boxen i mässing såg tidigare ut som den legat på havets botten och det kräves en del gnuggande för att få den blank. Den skyddande filtmattan på undersidan byttes ut. Utjacket är väldigt okonventionellt – på kabeln sitter en vinklad kontakt som gängas på utjacket.
Levin De Luxe
I all sin prakt.

Vissa gitarrer jag jobbar med får jag ett affekt förhållande till. I det här fallet var det två faktorer som gjorde att det var lite speciellt att åta sig uppdraget; det var en vacker gitarr som var i ett bra strukturellt skick och ägaren var mån om att det restaureringen utfördes på ett autentiskt sätt som inte ändrade instrumentet för mycket.
Jag hade nog inte känt samma entusiasm om hela gitarren skulle totalrenoveras till nyskick. Några gånger under arbetets gång informerade jag kunden om vad jag planerade att göra så att jag inte gjorde saker som inte var tänkta. Tanken var att fräscha upp den och laga det som var trasigt – inget annat. För att göra den till ett bra instrument att spela på hade bl.a. en ombandning krävts och vi kom överens om att det var att gå för långt. Vi enades till och med om att behålla de strängar som satt på.

Hagström Viking uppgraderad

Hagström Viking
Eländigt… Och ölen är inte min.

Jag skriver ”uppgraderad” och inte nyskick för det var inte det som var meningen med renoveringsprojektet. Det mesta var klart redan för några månader sedan; jag hade bandat om den, skaffat fram två Gibson Burstbucker Pro, renoverat elektroniken, skurit till en ny sadel, limmat fast lösa kantlister, fixat mindre lackskador och putsat upp den. Ett nytt plektrumskydd med ägarens namn CNC-frästes.

Hagström Viking
Även micksargarna är CNC-frästa för att dölja
de gamla skruvhålen.

Observanta läsare kanske har noterat att rattarna är bytta. En originalratt saknades när jag fick in den men denna typen med insexskruv är extremt svår att få tag i. Jag hittade några begagnade i USA för 400 kronor styck (alltså 1600:- för fyra rattar + tull och moms) men vi tyckte att båda att det var lite väl dyrt – inte minst då väldigt mycket pengar spenderats redan.
Avsikten med renoveringsprojektet var inte att återställa gitarren i originalskick och inte heller så nära originalskick som möjligt. Istället skulle det bli en uppgradering av gitarren med syftet att göra den till en bra player. Ombandningen gjorde den mer spelbar men framför allt är bytet av mickarna den stora vinsten. En liten detalj som gör enorm skillnad är sadeln, Hagström använde något billigt plastmaterial där strängarna hakar fast och ger problem med stämningen. Den nya gjordes i ben och jag eftersträvade att forma den som originalet istället för ”Gibsonesque”.

Peter spelar i ett bluesband som jag skam till sägandes inte minns namnet på men de ska spela på någon festival i sommar (som jag inte heller minns namnet på) och målet har varit att ha gitarren klar tills dess. Gitarren heter i alla fall Hagström Viking.