Fender Stratocaster 1972 och hur man förstör gitarrer

Jag fick in en strata från 1972 som var välbevarad i avseendet att den inte hade några moddar som många äldre gitarrer kan ha råkat ut för; urfräsning för humbucker, Floyd Rose, minswitchar eller omlackering men dessvärre hade någon tidigare ägare scalloperat den lite lätt och dessutom var den ombandad – riktigt dåligt ombandad. I övrigt hade den en fin sunburst med autentiskt slitage.

Kunden var mest bekymrad över att den inte höll stämningen och det verkade mest troligt att det var stallet som spökade. Några stallskruvar var skeva och hålen verkade inte sitta helt rätt. Slutligen upptäckte jag att hålen var borrade snett – väldigt snett. Stallet hade bytts i affären där gitarren såldes och antagligen hade hålen borrats om då.

Fender Stratocaster 1972
De andra hålen lutade i varierande vinklar.

Jag pluggade hålen och borrade nya med hjälp av en jigg för att få exakt spacing mellan skruvarna. Ombandningen var gjord i en annan välrenommerad musikaffär och det var den sämsta ombandningen jag sett och då har jag ändå detaljgranskat många tusen gitarrer. Banden var repiga efter kröningen, bandändarna stack ut och de var så dåligt itryckta att man varit tvungen att fylla ut gliporna med spackel. Den var dock faktisk helt jämn i slipningen så en bandslip var inte nödvändig.

Musikaffärer är bra på att sälja instrument men de anser ofta att reparationer inte är lönsamma så därför jobbar man snabbt och resultaten blir ofta dåliga. Nu gäller det inte alla musikaffärer, det finns många som har bra in house-tekniker eller lämnar till proffs men jag har sett allt för många urusla jobb som gjorts av musikaffärer som bara borde ägna sig åt att sälja gitarrer.

Sensmoralen är att man ska lämna sitt instrument till någon som kan sina saker. I stort sett alla etablerade gitarrverkstäder kan sina saker och håller hög kvalitet. Faktum är att en verkstad som gör dåliga jobb riskerar sin egen existens – konkurrensen i branschen är hård och självsanerande.

Virke

Idag var jag med två gamla kompisar som också bygger instrument på Bröderna Holm i Kungens Kurva för att köpa virke. Fjodde som bygger konstfulla stråkinstrument åt bl.a. Fläskkvartetten kollade mest på obskyra träslag och köpte bland annat en bit olivträ. Jag har inte sett olivträ innan och förvånades över densiteten och den otroliga variationen i färg och ådring. Patrik som otroligt kunnig när det gäller träslag speciellt för elbasar suktade över en mahognyplanka. Själv köpte jag in mig på en bit otroligt fin flammig björk. Patrik och jag pratade om underskattade instrumentvirke och konstaterade att svensk björk var ett av dem. Det har i stort sett samma egenskaper som amerikansk sockerlönn (acer saccharum) som är det vanligaste träslaget för elgitarrhalsar (om man bygger med bultad hals). Flammig amerikansk sockerlönn tenderar att vara lätt och inte så vridstyv men den flammiga björken verkade väldigt lovande. Jag kommer dock bara att använda den i experimentellt syfte.
Normalt sett är jag skeptisk till svenska träslag; svensk al är långt ifrån den amerikanska alen när det gäller akustik och utseende, framför allt har den dålig respons i högre frekvenser och ett grådaskigt utseende. Dessutom går den inte att få i de dimensioner som hos den amerikanska artfränden. Svensk lönn är också långt ifrån den amerikanska och i stort sett värdelöst för instrumentbygge.

Virke
Patrik (killen i mössa) och Fjodde (till höger) granskar virke.

Överlag har många träslag för gitarrbygge blivit svåra att få tag i, inte minst när det gäller greppbrädesmaterial. Den rosewood som klassades som budgetvirke för 20 år sedan är idag klassat som standard. Gibson som alltid har använt rosewood till sina greppbrädor har numera gått över till ”baked maple” (läs värmebehandlad och tryckimpregnerad lönn) på sina standardmodeller. Oerhört tragiskt eftersom det avspeglar den aggressiva avverkningen av tropiska träslag. Gudskelov finns det embargo på många träslag som traditionellt använts för gitarrer som Rio jakaranda även kallat brazilian rosewood (embargo sedan 90-talet) och Honduras mahogny (embargo redan på 60-talet). Rio jakaranda brukar kallas kungen av träslag och har oöverträffade akustiska egenskaper men det såklart bidragit till skövlingen. Honduras mahogny är eftertraktat av både gitarrbyggare och båtrenoverare. Gamla partier av dessa träslag kostar enorma summor idag. Förra månaden var jag och tittade på ett parti mahogny  från 50-talet och Rio jakaranda från 60-talet. Mahognyn skulle kosta mig knappt 4000:- för ämne till en gitarrkropp(!) och en greppbrädesämne i Rio nära en tusenlapp.