Gibson Trini Lopez-fake

Sedan i somras har jag haft inne fem (!) kinesiska fakes; tre Les Paul, en Tele och sist en Trini Lopez-kopia. Gibson gjorde två Trini Lopez-modeller och den mest kända är den som är baserad på ES-335 med diamond f-holes och Firebird-huvud. Gibson tillverkar en Dave Grohl Signature (kallad DG-335) i den fantastiska custom colour-färgen Pelham Blue och det är denna som stått modell för detta plagiat.

Gibson Kina fake
Det ser någorlunda bra ut på avstånd.

Överlag är bandning och setup mycket bättre än på de Les Paul-fakes (troligen från samma fabrik) som jag har haft inne. Färgen är långt från Pelham Blue och är mer att betrakta som vanlig blå metallic. Synd att de missat detta för det hade lyft gitarren ett snäpp. En annan irriterande detalj är att några kablar syns genom ljudhålet och det förvärras av att de har färgglada kulörer. Dessvärre går det inte att komma till rätta med på annat sätt än att ta ut hela elektroniken och det gör man inte i en handvändning. Mekaniken är kapslad, typ Schaller M6 men dessvärre av usel kvalitet. Faktum är att det är den sämsta mekanik jag sett på en ny gitarr. Det känns som man glömt metallbitar inne i kapslingen, när man vrider hugger det till, vrider man lite till lossnar det för att sedan hugga till igen. Dock är det inget som påverkar funktionen, det är bara oerhört irriterande. Mickarna är också från Epiphone och har väldigt hög output, det skulle vara intressant att mäta dem men återigen är elektroniken svåråtkomlig.

På det hela taget inget fantastiskt bygge men det mesta acceptabelt med tanke på priset…. om det inte var för en sak: stallet satt vinklat bakåt så att komma i närheten av en bra intonering var uteslutet, uppskattningsvis satt stallet 4-5 mm för långt bak. Det fanns bara en sak att göra: ta bort bussningarna, sätta igen hålen med lönnpluggar och borra nya – denna gång rakt uppifrån. Jag fick rigga upp hela gitarren på en MDF-platta för att den skulle hamna i rätt vinkel i pelarborrmaskinen.

Gibson Chinese Fake
Det lutar betänkligt. Notera att alla stallbockar står i framkant.
Gibson Kina fake
Hålen pluggade, nya borras.

Efter att jag tagit ner sadeln, justerat och intonerat den blev den otroligt bra att spela på. Den har inte det där riktigt maffiga 335-ljudet men någonting ditåt. Mickarna har löjligt hög output men dessvärre låter det som att man skippat att vaxa dem.

Kay Truetone Speed Demon

Kay var ett amerikanskt märke som hade sin storhetsperiod under sent 50-tal och 60-talet och såvitt jag vet importerades de inte till Sverige, i alla fall inte i någon större omfattning. Det är inte ofta man ser dem här i Sverige och de som finns har antagligen kommit hit i modern tid.
Även om Kay inte var ett utpräglat lågbudgetmärke kan de inte på långa vägar klassas som exklusiva även om det i katalogerna framgick att man hade en hög ambitionsnivå. Toppmodellerna hade den legendariska Kelvinator headstock, en panel på framsidan av huvudet som sades härröra från en nedlagd kylskåpstillverkning som hette Kelvinator. En av de exklusivare modellerna var signaturmodellen Barney Kessel. Lustigt nog gjorde även Gibson en Barney Kesselmodell men jag vet inte vilken som kom först eller vilken av dem som Barney föredrog. En annan av deras mer kända modeller var Thin Twin som användes av flera blueslegender, bl.a. Jimmy Reed och Howlin’ Wolf.

Kay Tone Truetone Speed Demon
Plektrumskyddet kallas ”bat wing” – vad annars.

Kay Tone Truetone Speed Demon (modellnummer K573) tillverkades från slutet av 50-talet och en bit in på 60-talet. En halvakustisk skapelse med bultad hals, tre mickar och stränghållare med trästall. Speed Demon refererar till halsen som ska vara lite snabbare än vanliga halsar men jag tycker den känns högst ordinär. Överlag var den i bra skick men den behövde en ombandning. Till min stora fasa upptäckte jag att någon (nedsättande invektiv utelämnas) hade limmat fast halsen! Jag lyckades dock få bort den någorlunda enkelt med varma spatlar som jag tryckte in mellan halsen och kroppen. Greppbrädan var ganska sliten så jag passade på att slipa den innan ombandningen. Vanligen undviker jag att slipa greppbrädan eftersom man tar bort värdefullt material som påverkar tjockleken och därmed känslan. I övrigt var den i bra skick, vad som slog mig var att elektroniken var helt fungerande för på så här gamla gitarrer är det ofta glapp och skrap i tonkontroller och omkopplare. Här har man i alla fall inte snålat; omkopplaren är något av det mest solida jag sett på någon gitarr.

Ombandning
Banden var rejält nedslitna och en ombandning var helt nödvändig. Eftersom greppbrädan var rejält ojämn valde jag att slipa ner den lite. De gamla banden var 2,3 mm så de nya fick bli av samma storlek.
Speed bump
Mickarna som också satt på flera andra Kay-modeller kallas Speed Bump, alltså farthinder eftersom de har en puckel på mitten.

Hur låter den? Jag hade inga större förhoppningar även om jag hade läst att den skulle låta bra. Ett test genom en Fender Super-Sonic 60 Combo bekräftade detta; ett otroligt kompakt och kraftfullt ljud, lite som P90 fast mer output och möjligen lite mindre topp.