Hur lång tid tar det att bygga en gitarr?

En vanlig fråga jag brukar få är hur lång tid det tar att bygga en gitarr. Faktum är att jag inte vet riktigt själv. En gitarr bygger man inte från början till slut; lim och lack måste torka, ibland saknar man delar eller rätt verktyg men framför allt jobbar man parallellt med flera andra byggen och reparationer. För närvarande har jag ca fem byggprojekt (som är 2-15 år gamla) och därtill har jag alla reparationer som måste prioriteras.
En enkel elgitarr skulle man kunna bygga relativt snabbt om man skippar tanken på bra finish. Jag och två gitarrbyggarkompisar hade för länge sedan en idé om en ”One night guitar” för att instifta en rekordgren. Vi räknade och konstaterade att det skulle gå förvånansvärt snabbt om vi jobbade parallellt. Började vi efter arbetstid skulle vi bli klara några timmar in på nästa dygn. Tyvärr blev det aldrig av.
Om man räknar effektiv byggtid tar det uppskattningsvis 30-40 timmar att bygga en strata men en kund får normalt hålla sig till tåls i 2-3 månader från beställning – minst. Om kunden inte stressar på kan det ta hur lång tid som helst. Att bygga något på eget initiativ tenderar att ta mycket längre tid – rent av flera år.

Westerberg Deep Impact

Mitt rekord är 20 år: jag började på en gitarr 1992 och den blev klar i år, 2012. När jag gjorde ett kort inhopp på Ad Lib Guitars 1993 fick jag i uppdrag att designa en offset-kropp för 24-bandshals. Jag använde existerande mallar från strata, Jackson och Jazz Bass och kurvmallar och lyckades få till en harmonisk design om jag själv får säga det. Jag var så nöjd att jag bestämde mig för att använda den själv. På den här tiden skulle allt ha Floyd Rose så jag gjorde en fräsning för Schaller Floyd Rose med recession. Sen blev kroppen liggande några år och det var när jag senare var anställd på Ad Lib Guitars som jag gjorde nästa ryck. Måns som också jobbade där fick lacka den i en gul nyans som inspirerats av en SAAB 900 Aero. Halsen saknades och eftersom jag kände att det var onödigt att bygga en gitarr som såg ut som så mycket annat bestämde jag mig för att det skulle bli en baryton. Huvudet som hämtat inspiration från Fender Coronado och gamla Hagström II skarvades i vinkel mot halsen. Först 1999 lackades halsen och för några år sedan började jag montera ihop allting men det var alltså 2012 som jag kunde betrakta projektet som avklarat. Tjugo år kan tyckas vara en extremt lång tid men jag får ändå känna mig nöjd med att ha gått i mål.

Precision Bass återuppväckt 

Clas Lassbo (Miss Li m.fl.) kom med en snygg gammal P-bas från 1975. Den hade en sån där gulnad och välsliten Olympic White som inte går att fejka eller fuska fram med relicing. Uppenbart var att något måste göras med halsen; banden var slitna och den var allmänt trög att spela på. Jag kunde konstatera att halsen hade alldeles för mycket relief – ett vanligt problem på nästan alla instrument men vanligare på gamla Fenderbasar. Därtill använder Clas slipade strängar som måste spännas hårdare än vanliga strängar. Dessvärre gick det inte att justera bort eftersom dragstångsmuttern med åren grävt in sig i träet och hade nått den del på dragstången där det inte fanns någon gänga – tvärstopp alltså. Det här är inte ovanligt på gamla Fenderbasar – hela dragstångsanordningen är helt enkelt för klen. Dimensionerna är samma som på gitarrerna och Fender brydde sig helt enkelt inte om att göra en biffigare variant för basarna. Speciellt muttern borde vara några millimeter tjockare. Jag fixade till några distanser som jag la under muttern och sen gick det bra att justera en vettig relief. Banden var fortfarande slitna men vi bestämde oss för att avvakta med en ombanding.

Dragstångsjustering
Tidigare satt muttern en halv centimeter längre in.

Clas hade också anmärkt på att micken inte lät bra och jag misstänkte att någon kopplat mickhalvorna i motfas. När jag skruvade bort plektrumskyddet såg jag dock att elektroniken som satt i var avsedd för en tidigare EMG-mick och potentiometrarna var på 25 kOhm istället för normala 250 kOhm, inte undra på att den lät dåligt. Jag monterade rätta potentiometrar från CTS, en Sprague-kondensator och ett Switchcraft-utjack. Även rattarna fick bytas för att passa på axlarna och som tur var såg de också mer tidsautentiska ut. Nu är det bara att vänta på att handsvetten ger rattarna den patina som matchar basen. Jag sneglade på distressed barrell knobs från Callaham men de kostade 600 spänn paret. Då är det billigare att låta tiden och handsvett göra sitt.

CTS, Sprague Orange Drops, Switchcraft
CTS, Sprague Orange Drops, Switchcraft och bomullspunnen tråd.

Skumgummit under mickarna hade torkat ut med tiden och eftersom mickarna skulle behöva komma upp lite fick jag lägga i mer skumgummi. Originalskumgummit var helt verkningslöst men fick sitta kvar av autenticitetsskäl (om Clas skulle få för sig att sälja basen finns det alltid någon hugad spekulant som skulle anmärka på att det saknas). Många basister har väldigt bestämda uppfattningar om hur det ska kännas där de stödjer tummen – en kund jag hade ville ha en upphöjning på plektrumskyddet så att det blev samma höjd till strängarna som på hans gamla bas. När Clas kom för att hämta basen upptäckte han att jag skiftat mickkåporna – på den övre hade han gjort en avfasning för att det skulle bli bekvämare för tummen som han stödde där. Bara att ta av strängarna och byta kåporna.

Främst blev aktionen lägre i och med att reliefen gick att justera bort och tonen blir alltid bättre när man kan spänna dragstången. Dessutom hade den gamla elektroniken effektivt lagt sordin på ljudet.

Clas Lassbo
Clas Lassbo med basen.