Les Paul-fake

Några gånger har jag fått in kinesiska kopior som kunder köpt direkt från Kina; en strata, en tele, en 335:a och tre Les Pauler. En som lämnades in behövde en del jobb för att bli spelbar, banden var ojämna från fabrik, sadeln alldeles för hög (och bred, se bild) och elektroniken byttes ut.

På det hela taget har man gjort mycket rätt och man har till och med bemödat sig om att stämpla in ett autentiskt serienummer och ”Made in U.S.A.” men kvaliteten på delar och hardware minst sagt usel. Efter lite justeringar och i synnerhet en bandslip är det en hyfsad gitarr men ändå mycket långt från originalet. En stor fördel är att det inte är en gitarr man behöver vara rädd om – priset var bara 2500:-. Man skjuter sig dock själv i foten om man köper den i tron att man kan uppgradera och fixa till den så att man får något som är som originalet. En bandslip kostar 1500:-, nya mickar kanske 2000:-, uppgradering av elektroniken kostar närmare en tusenlapp, ett nytt stall och kanske stränghållare i aluminium är ytterligare en tusenlapp. Ska man därtill byta ut annat hardware och delar samt banda om börjar det närma sig priset för en begagnad Gibson.
Personligen tycker jag inte de är värda 2500:-, kanske som en nybörjargitarr men den kan inte tjäna som en hygglig backupgitarr för en riktig Les Paul.
Jag är också skeptisk till att det är varumärkesintrång och att man föder ett korrupt system. Det finns alldeles för mycket fulloggade gitarrer där ute och på senare år har det börjat dyka upp allt fler såna här fabrikstillverkade piratkopior (det är inte bara en fabrik som gör såna här). En kompis visade bilder som han tagit i musikaffärer i USA och i en av dem hängde några kinesiska Les Paul-plagiat bredvid äkta varan. Man deklarerade dock att det rörde sig om fake. Fortsätter det i större omfattning kommer marknaden att översvämmas av såna här kopior om några år. Säkert undrar många om de verkligen kommer att säljas vidare under förespegling att det är den riktiga varan – jodå, tro mig; jag har många gånger fått göra utlåtande om instrument där en köpare misstänkt att de blivit lurade. Det är alltid hårt att berätta att det inte är ett original. Jag har haft inne en kinesisk J-45:a som kunden köpt som en riktig Gibson. Alltså finns det en hel del skrupelfria säljare som gärna tjänar 10 000:- istället för några tusen.
Kineserna blir duktigare på allting och om några år kan de göra instrument som är ännu svårare att avslöja. Föd inte monstret!

Gibson Les Paul Kina fake
Inte helt anskrämlig vid en första anblick men tittar man noga kan man se flera konstiga saker: lönnen är lite för flammig (för att vara en billig kopia) och matchningen är sned, plasten är väldigt plastig, Gibson-loggan är sned och Les Paul-loggan är för fet.
Gibson fake serial number
Serienummer och ”Made in U.S.A.”. Söker man på serienumret på Gibsons hemsida ser man att det finns en riktig Gibson med detta serienummer.
Les Paul fake
En underlig lagning. Antagligen har man tagit bort för mycket när man format halsen och sedan spacklat igen. Notera överhänget på sadeln!
Gibson fake
Den här skarven ser man aldrig på Gibson.
Gibson Les Paul China fake
Man har faktiskt bemödat sig med att göra kantbindningen i cutawayn som de såg ut på 50-talet vilket inte är helt enkelt. Man kan se att toppen inte är i lönn och de snygga flammorna är ett fanér vilket i och för sig inte är så förvånande.
Gibson kinesisk fake
Även baksidan har ett fanér. Titta på skarven i ändträet – ingen skarv på baksidan.
Les Paul China fake
Bandningen var hyfsad men återigen onödigt småslarv. På det hela var det jämnt och greppbrädan hade en näst in till perfekt fall-off som jag skulle velat se på många dyrare gitarrer men några få band var inte i nivå, vilket innebar en bandslip. Notera att man låtit banden gå över kantbindningen vilket Gibson aldrig gjort. Man har inte heller bemödat sig med att ta bort de små graderna som uppstår när man filar ner ändarna på banden.
Les Paul fake
Hoppsan! Det här gick att rätta till och blev helt osynligt efter bandslipningen.
Gibson fake
Fräsningen är i kant med greppbrädans ände så micksargen svävar i luften där. Här kan man också se att de flammorna på toppen bara är ett fanér. Notera skruvhålen för micksargarna. Lite plus för skärmfärgen – även om den var i tunnaste laget. 
Epiphone pickup
Har någon på Epiphone-fabriken sidoinkomster?
Les Paul fake
Elektroniken är långt ifrån originalen men man har inte snålat in på dimensionerna på kablarna. Potentiometrarna var linjära och vi satsade på att byta dem och dessutom göra en 50’s wiring.

Sidledes avbandning

Från 50-talet och fram till 1982 bandade Fender alla instrument genom att trycka banden in från sidan istället för att slå eller pressa in dem ovanifrån. Det gör egentligen ingen skillnad men för Leo Fender som alltid värderade rationalitet var det en tidsvinst. Man klippte banden så att tangen fick en spets och sedan pressades de in med en fotmanövererad apparat. Wayne Charvel (jepp, mannen bakom märket Charvel) var på besök på Fender-fabriken på 70-talet och blev förevisad hur man bandade en hals på mindre än en minut!

Sideways defretting
Bild från Guitar Player Repair Guide.

Gitarrmeckargurun Dan Erlewine kom på att det var bäst att ta bort banden samma väg som de kom in – från sidan alltså. Det är ingen enkel metod och det kräver en del erfarenhet. I korthet går det ut på att man driver ut banden med hammare och körnare från bassidan mot diskantsidan med halsen vilande mot ett anhåll med en öppning där bandet kan löpa ut. Körnaren vinklas ca 20 – 30 grader och för varje slag får man ge akt på den inte gräver sig för djupt ner i bandet eller halkar av. Bandet lossnar oftast inte direkt och dessvärre tar det avsevärt längre tid än att banda av på konventionellt sätt men fördelen är att halsen ser ut som den aldrig varit bandad. Det kan verka väldigt enkelt men jag vill avråda från att göra första försöket på en fin hals – det finns mer än en sak som kan gå fel.
Tittar man på Fenderhalsar från 50-talet och fram till 1982 kan man ofta se denna spetsen i bandskåran på diskantsidan (oftare på 60-talare). Ett säkert tecken på att halsen inte bandats om. Även Rickenbacker använde denna metod men många modeller går inte att banda av på detta sätt eftersom man limmat på kantbindning efter bandningen.

Anhåll
Anhåll med ett uttag där bandet kan löpa ut.

Anhållet spänns fast och även halsen måste fixeras. Sedan är det bara att börja hamra och det gäller det alltså att hålla tungan rätt i mun. Peppar, peppar, ta i trä (i detta fallet lönn) och så vidare men hittills har jag inte sluntit. Det behövs rejäla tvingar för anhållet (gärna kraftigare än de på bilden) och en stadig arbetsbänk – allt som sviktar absorberar slagen. På en all maple-hals kan det ibland vara nödvändigt att skära i lacken utmed bandens kanter. Ofta går det också lättare om man värmer banden försiktigt med en lödpenna – försiktigt eftersom det lätt blir brännmärken utmed banden om man värmer för mycket.

Sidledes avbandning
Förutom precision krävs även kraft – egentligen två oförenliga egenskaper. Det må se enkelt ut men det krävs tålmodigt knackande att få ut bandet. Det är inte alltid banden ger med sig så lätt och för att använda en klyscha: hjälper det inte med våld får man använda mer våld. Körnaren gräver lätt ner sig i bandet och man får vinkla den så pass mycket att den går i bandets längdriktning istället för nedåt. Notera alltså spåret efter körnaren.
Ta bort band
Ett band på väg ut.
Avbandning
Det är det här som gör att det är värt mödan. Cleant! Banden på 60-talare är lättare att få ut men där har man problemet att banden är smalare och det är svårare att hålla körnaren på rätt bana.

Efter att rensat upp bandskårorna är det bara att banda. Ofta väljer jag att pressa i banden, tidigare har jag pressat med en pelarborr men fick ha-begär när jag såg Stewart-McDonald’s Jaws. Bra verktyg kan man inte ha för mycket av. Presskon (press-skon alltså) är utbytbar och jag köpte sex extra med olika radie. Detta är en sjuttiotalshals och då hade man fortfarande 7,25-radie.

Jaws
Jaws.

Danelectro blir slidegura

Johan Löfgren lärde jag känna 1998 och sedan dess har jag tagit hand om hans gitarrer och han har även sedan dess varit en personlig vän. Han är en en fantastisk och mångfasetterat gitarrist som turnérat världen runt och aldrig tröttnar på att spela – när helst han får syn på en gitarr måste den spelas och analyseras. Liksom många andra i branschen lider han av GAS (Guitar Aquisition Syndrome) men till skillnad från de flesta med diagnosen säljer han av gitarrer, förstärkare och pedaler för att kunna köpa nya. Ett av hans senaste förvärv var en Danelectro U2-56 från 90-talet, köpt för en billig peng. Detta är alltså en reissue av en Danelectro från 50-talet och liksom originalet är den tillverkad av masonit på en ram av skräpvirke (läs furu). Förvånansvärt är att de har en väldigt trevlig akustik, det tror man väl inte om masonite. Jerry Jones som på 90-talet byggde kopior av Danelectro sa i en intervju i Guitar Player att fördelen är att han aldrig behöver oroa sig för att han fått en dålig träbit – masonite låter alltid likadant.

Kopiorna från 90-talet är egentligen budgetgitarrer (det var ju originalen också) men tyvärr är hardware sämre än på originalen så en uppgradering med lite bättre delar lönar sig (om man nu gillar grundljudet). På den här gitarren som Johan hade köpt för att kunna spela slide på hade en tidigare ägare byt mekaniken till billiga men fullt acceptabla Klusonkopior. När jag skulle justera stallet hade upptäckte jag att bottenplattan hade givit vika och kollapsat av strängtrycket och var konkavt. Min första idé var att låta svetsa en förstärkning på undersidan men insåg att det var gjutet i någon billig legering och inte bockad stålplåt som på originalen. Alltså var det bara att försöka hitta något bättre. Danelectro tillverkar ett ersättningsstall med individuella stallbockar men Johan och jag kom överens om att det inte var någon bra lösning eftersom han ville ha det där svampiga ljudet som sadeln i trä ger. Efter lite googlande hittade jag CJ Tooling i USA som gjorde ett replacementstall för Danelectro. Det är gjort för telesadlar och till skillnad från originalet som vilar på skruvar ligger det plant mot toppen. CJ Tooling gör också telesadlar á la Jerry Donahue i några olika material; stål, mässing, rosewood och ebenholts. Efter överläggning med Johan valde vi stallbockar i rosewood för att bevara den ursprungliga ljudkaraktären. När stallet monterats shimsade jag halsen, satte in starkare fjädrar under mickarna (för att få dem att sitta lite stabilare) och 0.012”-strängar. Resultatet blev precis vad vi hoppades på; grundljudet som skulle spolierats med ett massivare stall fanns kvar men samtidigt fick vi lite mer respons än med originalstallet (känns inte som man kan använda uttrycket twang i det här sammanhanget).

Danelectro stall
Stall från CJ Tooling.
Danelectro U2-56
Klar för slide.